Breaking up with god
Jag har fått nog av skam. Jag har fått nog av krav.
Jag gör slut med mig själv. Jag dansar upp mot en ny himmel.
En himmel där jag skiter i alla begränsningar som tidigare styrt.
Det är nog nu.
Jag gör slut med mig själv. Jag dansar upp mot en ny himmel.
En himmel där jag skiter i alla begränsningar som tidigare styrt.
Det är nog nu.
Bliss
Ibland undrar jag om det är på riktigt allting
Om detta så kallat världen, är äkta.
Det är så mycket skit som inte borde finnas, som finns.
Och det är så mycket vackert som aldrig riktigt får verkligen finnas.
Jag önskar att jag bara kunde leva i de vackra stunderna och aldrig få känna hur livet kan svika en.
Hur mycket man än försöker att komma undan, kommer vi en dag alla att brytas ner av det.
Jag vill bara leva i en fantasivärld där bara de känslor jag tillåter, får finnas.
Jag vill leva i en fantasivärld, där ingenting obehagligt kan komma mig nära.
För mig är livet för verkligt. För nära inpå. För starkt. Det borde cencureras.
Jag skakar. Kan inte sova. Får svårt att äta. När det kommer mig för nära inpå. Det enda som kan hjälpa mig är sömn, lugn och ro, ensamhet, musik, tid att tänka, duscha. Men när jag inte får tid på mig till allt detta, förlorar jag mig själv. Tankarna blir inte längre logiska. Det blir för mycket av de känslorna jag inte kan hantera, utan att kroppen säger stopp. Och jag önskar så innerligt att jag var som alla andra. Att jag kunde göra allting. Jag är så jävla begränsad. Så jävla fucking rädd. Och när det smittar ner min omgivning, vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Jag bygger upp en fucking mur runt mig och världen. För att överleva.
Men det går bara till en viss gräns, till en viss gräns med smink, kläder och ett skal. När allt försvinner är jag bara ett litet försiktigt barn. Det är sant. Jag är ett barn.
fuck it
Jag har gått sönder av skam . Av dåligt mående. Idag har jag det.
Och jag orkar inte vara ledsen.
Orkar inte tänka.
Jag bryr mig inte.
Det är rätt skönt att inte bry sig
Jag har två alternativ.
1. Jobba ihjäl mig, kämpa
2. Ge upp
Men att ge upp innebär nästan lika mycket kämpa som att jobba ihjäl mig.
Jag väljer kämpa, men kommer att misslyckas.
Jag är inte en perfekt människa.
Jag kan vara dålig
Tydligen är det så
Det har varit ett jävla svart vitt tänkande på mig
ett jävla ångestmoln
men just nu skiter jag i det
för det är inte värt det
i livet ska man njuta
inte ha ångest
tankar från en själ som kämpar
Detta som heter livet, det är fan inte lätt.
Jag försöker få allting att gå runt.
Jag kämpar alltid.
Livet för mig, det är en kamp. Precis som denna bloggen heter.
Att ge upp kan ofta vara en lugnande tanke för mig.
Den är min vän när jag känner att allt är åt helvete.
När ångesten får allting att bli jobbigt. Att godis inte längre smakar gott. Att vänner inte längre är kul att vara med.
Livet för mig, det är en kamp. Precis som denna bloggen heter.
Att ge upp kan ofta vara en lugnande tanke för mig.
Den är min vän när jag känner att allt är åt helvete.
När ångesten får allting att bli jobbigt. Att godis inte längre smakar gott. Att vänner inte längre är kul att vara med.
Att solen inte längre är skön mot kroppen. Att killar inte längre är spännande och roligt. Att djur inte längre är mysiga att omge sig kring Att täcket inte längre är skönt mot kroppen. Att handla inte längre är mysigt med musik i öronen. Att fundera inte längre är avslappnande. Att insomnandet och uppvaknande är smärta. Att varje andetag är ångest. Att livet inte ger dig en enda paus från lidandet.
Då är döden min vän.
Men det värsta då, är att det i värsta fall ändå inte skulle gå. Jag skulle inte klara av att svika mina nära så. Det går emot allting inom mig.
Det är alltid så.
Ska man lida själv, eller ska man låta andra lida.
Det är alltid så.
Ska man lida själv, eller ska man låta andra lida.
För mig är det självklart
Men tänk om du inte orkar mer.
Om den dagen kommer då du mår så dåligt att du inte ens kan tänka dig att genomgå en dag till av äckligt godis,, jobbiga vänträffar,varma ångestfyllda soldagar, idiotiska killar, krävande djur, täcken som du ändå bara vänder och vrider dig i, mathandlande som bara är en börda, ångestfyllda tankar nonstop och kroniska sömnproblem.
Vad gör man då?
Jag vet inte.
Jag vet inte.
Så mycket tankar har bombarderat mitt huvud de senaste veckorna.
Så mycket.
Så mycket.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen.
Det ska iallafall inte fortsätta såhär.
Jag ska vara min egna bästa vän. Och jag ska inte dömma mig själv, inte skrämma mig själv och inte bry mig.
Detta livet här, denna korta tid jag har. Om 100 år är allt förbi. Allt är menlöst. Allt är historik som inte kommer åter. Jag led i onödan. Därför. Här och nu.
Jag slutar bry mig
Jag slutar bry mig
Puss
jag måste hitta något annat. verkligheten funkar inte annars.
Så är jag här igen.
Tillbaks till skrivandet.
Men jag mår inte bra nu.
Livet är inte snällt.
Just nu är allting ondskefullt, vindarna piskar, solen svider i ögonen, gräset sticks, kärleken är olycklig och smärtorna relativt konstanta.
Jag försöker hålla tag i något som inte går att hålla tag i.
Och jag vet att jag är inne i en period som innebär förändring
och jag är rädd
hela tiden rädd
Jag orkar inte mer
Hur mycket man än kämpar
Är det aldrig bra nog.
Livet är så plågsamt emellanåt
nästan alltid är det något som är fel
något som jag mår dåligt över
att aldrig kunna uppnå
och att aldrig få kunna känna
det var allt.
allt jag ville
det var att få anses som normal
som en ok människa
varken mer eller mindre
men det är fel någonstans
någonstans skaver det utav bara helvete
det spelar ingen roll hur många tårar jag gråter
hur många leenden jag visar
insidan är inte ok längre
jag har ingen energi
och jag vill inte mer
jag vill vila för evigt
aldrig mer få lida
aldrig mer få känna något
ja eftersom det ändå kommer inträffa för eller senare
kan det lika gärna ske nu
eftersom jag inte längre upplever positivitet i mitt liv
framtidstron är inte ok iheller
den är fan ett kapitel för sig
jag
orkar
inte
mer
men visst
jag har överlevt några timmar av denna kvällen
men tanken på att känna såhär i år framöver
det är otänkbart
Men samtidigt känns det som allt är låst
alla alternativ
alla utvägar
allt är stängt
kvar finns bara jag
och verkligheten
och en tung mörk och jobbig känsla
som drar mig helt
jag vet inte ens varför jag skriver här
varför jag stiger upp i morgon bitti
allt är så meningslöst
eftersom det inte längre finns hopp och glädje i mina handlingar
jag måste ha något som är rätt för mig
något som leder mig in i en positiv utveckling
men vadfan ska jag göra
ingenting är längre enkelt
allting känns tung och svårt
och som att det knappt är möjligt för en sådan som mig
är utmattad och deppig
ska somna nu mer en klump i magen och en stark flyktlängtan
taggtråd och ångest
Ja, jag vet inte vad jag ska skriva ikväll, jag mår bland annat dåligt över att det är söndag och så är jag orolig i kroppen, ångesten har ett grepp över mig ikväll, och den senaste tiden. Jag vill inte sluta skriva och försvinna in i de känslorna, jag har drunknat flera gånger för mycket.
Jag vill inte prata om det. Eller tänka det. Det bara finns där. Det är så mycket olika saker. Det är fan inte lätt att leva ska ni veta. Jag försöker tänka på livet som ett experiment och för några sekunder kan ångesten släppa helt. Men sen, det blir så påtagligt. Pressen är så stor och när jag andas känns det som att jag har taggtråd i lungorna. Ibland skulle jag vilja skära mig chackrutig och inte sluta förrän lugnet kommer, men det skulle jag aldrig göra.
Jag behöver något som gör mig lugn, men droger kommer aldrig vara ett alternativ, nikotin funkar inte på mig, att skära eller vara destruktiv resulterar bara i ännu mer ångest senare.
Jag vill inte prata om det. Eller tänka det. Det bara finns där. Det är så mycket olika saker. Det är fan inte lätt att leva ska ni veta. Jag försöker tänka på livet som ett experiment och för några sekunder kan ångesten släppa helt. Men sen, det blir så påtagligt. Pressen är så stor och när jag andas känns det som att jag har taggtråd i lungorna. Ibland skulle jag vilja skära mig chackrutig och inte sluta förrän lugnet kommer, men det skulle jag aldrig göra.
Jag behöver något som gör mig lugn, men droger kommer aldrig vara ett alternativ, nikotin funkar inte på mig, att skära eller vara destruktiv resulterar bara i ännu mer ångest senare.
Jag behöver kanske en person som kan hålla mig i handen när jag somnar, lovar att allting blir bra.
Ibland kan jag tänka att det skulle vara skönt att bli inlagd. Pausa alla livets krav och bara låta andra andas åt dig. Men det är tragiskt och jag vet att jag aldrig skulle sjunka så lågt iheller.
Ibland kan jag tänka att det skulle vara skönt att bli inlagd. Pausa alla livets krav och bara låta andra andas åt dig. Men det är tragiskt och jag vet att jag aldrig skulle sjunka så lågt iheller.
Så mina alternativ till att bli lugn är typ obefintliga. Jag är ensam i en värld av oändlig ovisshet och kaos.
När jag tittar in i era ögon kan jag ibland förlora mig själv.
Jag vill vara i min egna värld där jag kan känna trygghet
Men det går inte längre, inte ens det går
När jag tittar in i era ögon kan jag ibland förlora mig själv.
Jag vill vara i min egna värld där jag kan känna trygghet
Men det går inte längre, inte ens det går
jag måste fortsätta kämpa varje dag
som jag gjort de senaste 4 åren
Jag vet inte vad jag ska ta vägen med all ångest ibland.
jag skulle vilja gå ut i natten och aldrig återvända.
Hon försvann.
Men nej, inte ens det skulle fungera.
Ibland kan jag önska att jag inte hade någon familj eller några vänner, De närstående skulle aldrig lida av mitt försvinnande då.
men jag vet att detta är saker man inte får tänka eller prata om
men jag måste få känna att det finns ett lugn om ingenting annat skulle gå
som en nödlösning
men det känns inte som om det går ens
jag hatar att jag fallit in i en mörk och otrygg värld
Det finns en smärta inom mig
som färgar allting svart av ångest
Jag förlorar mig själv i den
var det jag som var svag
som inte visste hur det fungerade
eller var det inte normalt att känna sig knivhuggen
spottad på
själsligt trasig
är det jag som överdriver
eller min enda utväg kniv mot skinn
och isolering
att bli tvungen att gömmas
Jag vet inte vad jag ska ta vägen med all ångest ibland.
jag skulle vilja gå ut i natten och aldrig återvända.
Hon försvann.
Men nej, inte ens det skulle fungera.
Ibland kan jag önska att jag inte hade någon familj eller några vänner, De närstående skulle aldrig lida av mitt försvinnande då.
men jag vet att detta är saker man inte får tänka eller prata om
men jag måste få känna att det finns ett lugn om ingenting annat skulle gå
som en nödlösning
men det känns inte som om det går ens
jag hatar att jag fallit in i en mörk och otrygg värld
Det finns en smärta inom mig
som färgar allting svart av ångest
Jag förlorar mig själv i den
var det jag som var svag
som inte visste hur det fungerade
eller var det inte normalt att känna sig knivhuggen
spottad på
själsligt trasig
är det jag som överdriver
eller min enda utväg kniv mot skinn
och isolering
att bli tvungen att gömmas
Jag kommer aldrig glömma hur jobbigt det var
att göra mina nära så besvikna
jag kommer aldrig göra så igen
men låt mig drömma om att försvinna
om att somna och aldrig mer vakna
vakna upp till en värld av otrygghet
av ångest
enmiljardtankar och enmiljonkänslor
som dödar dig
som tar över din kropp
du kan inte andas
du kan inte tänka en enda tanke längre
du vill raderas och försvinna eftersom det inte gick att vara normal längre
du började tänka för mycket och tillslut gick det överstyr
du fuckade upp det för dig själv och när du väl insett det var det försent
du förgås av ångest
du är inte längre i kontroll över ditt eget liv
du är en slav
fast i ett ekorrhjul
och du vägrar låta andra se dig falla
så du fortsätter springa med taggtråden
runt din hals
runt din hals
men snart går det inte att dölja blodet längre
allting färgas rött
och du är inte längre ok.
Du dör.
Och du blir fri.
Men de andra lider
Det var aldrig rätt
Men livet var inte heller rätt för dig
Du var en själ som behövde mer
Än smuts och orättvisa
Jag vill så gärna bli fri
Inte vara fången.
112.
Jag måste skärpa mig.
Tillbaks till verkligheten.
Den hatade äckliga verkligheten.
Ikväll är jag en djupt tänkande tjej
Som en levande människa är du aldrig fri
jag tror att vi alltid kommer vara fångade i en alldeles för begränsad och snäv värld och att vi inte släpps fria
från det ögonblick att vi dör
och inte förrän vi har dött får vi reda på sanningen, vad meningen med livet, döden och alltet egentligen var
Och vetu, jag är nyfiken.
Jag skulle vilja möta människor som befinner sig där jag varit.
Och säga till dem hur de ska göra och hur de inte ska göra.
För de första så ska dem aldrig tro påden världsbild media, samhället eller familj och vänner försöker framställa som den riktiga världsbilden. Den sanna verkligheten och världsbilden kan bara du skapa. Och den skapas inte på en dag.
Som människa är vi ständigt i en process, den kan vara destruktiv, den kan vara konstruktiv, men oavsett vad så befinner du dig i en process. Och utgången beror inte på en sak, den beror på så otroligt mycket olika faktorer att det är lätt att tappa bort sig själv om man inte först bygger upp ett starkt inre och en tydlig verklighet.
Har du en stark förankring och tror på det du ser som din sanning, kan inget yttre förändra på det.
Men det finns inga manualer till hur man ska leva sitt liv och sorg, kärlek, förlust, sjukdom och annat kan föra dig in i en destruktiv värld. Men var inte rädd. Att leva är också att lida och sörja. Och alltid lär du dig någonting av det.
Det bästa som kunde hända för mig som person var att må dåligt. Jag har utvecklats från att vara en stängd, naiv rädd och ovetande tjej, till att bli en säker individ. Även om jag är en intensivt kännande person och en så kallad känslomänniska, är jag starkare än någonsin.
Skriver mer om detta snart. Så trött att jag inte kunde slutföra texten.
jag tror att vi alltid kommer vara fångade i en alldeles för begränsad och snäv värld och att vi inte släpps fria
från det ögonblick att vi dör
och inte förrän vi har dött får vi reda på sanningen, vad meningen med livet, döden och alltet egentligen var
Och vetu, jag är nyfiken.
Jag skulle vilja möta människor som befinner sig där jag varit.
Och säga till dem hur de ska göra och hur de inte ska göra.
För de första så ska dem aldrig tro påden världsbild media, samhället eller familj och vänner försöker framställa som den riktiga världsbilden. Den sanna verkligheten och världsbilden kan bara du skapa. Och den skapas inte på en dag.
Som människa är vi ständigt i en process, den kan vara destruktiv, den kan vara konstruktiv, men oavsett vad så befinner du dig i en process. Och utgången beror inte på en sak, den beror på så otroligt mycket olika faktorer att det är lätt att tappa bort sig själv om man inte först bygger upp ett starkt inre och en tydlig verklighet.
Har du en stark förankring och tror på det du ser som din sanning, kan inget yttre förändra på det.
Men det finns inga manualer till hur man ska leva sitt liv och sorg, kärlek, förlust, sjukdom och annat kan föra dig in i en destruktiv värld. Men var inte rädd. Att leva är också att lida och sörja. Och alltid lär du dig någonting av det.
Det bästa som kunde hända för mig som person var att må dåligt. Jag har utvecklats från att vara en stängd, naiv rädd och ovetande tjej, till att bli en säker individ. Även om jag är en intensivt kännande person och en så kallad känslomänniska, är jag starkare än någonsin.
Skriver mer om detta snart. Så trött att jag inte kunde slutföra texten.
It takes a fool to remain sane In this world all covered up in shame
Jag klarar vad som helst numera. Det har jag bevisat alltför många gånger, livet går alltid vidare. Och jag blir alltid starkare. Mer härdad och modig. Och faktiskt lyckligare.
Jag måste vara snällare mot mig själv bara. Skämma bort mig själv, njuta av livet, tänka lite mer på mig själv och mitt mående. Jag är den viktigaste personen i mitt liv.
Jag tror inte det som hände i söndags förändrade mitt tankesätt alls. Jag är precis likadan som innan, förutom att man nu vet hur det känns att snea.
Jag har alltid trott och känt på mig att jag tänker lite för snabbt än vad som egentligen är bra och normalt. Att mina kopplingar och associationer går dubbel så fort hos mig än gemene man. Men jag har inte brytt mig så mycket, förutom att det är jobbigt när det kommer till onda tankar och ångest, fort kastas jag in i helvetet.
Flickan i spegeln var jag
Jag har alltid levt i känslor, stämningar och energier. Känt av så mycket av hur andra människor känner och tycker. Dessutom varit driven av stark prestationsångest. Det har tagit otroligt mycket energi, men samtidigt varit väldigt lärorikt.
Jag har lärt mig att jag helt enkelt måste isolera mig ett litet tag för att kunna återhämta mig, för att kunna tänka klart igen och för att kunna må bra. Men det där är inget nytt, det är något jag blivit rätt bra på att hantera.
Men nu när jag skriver kan jag faktiskt erkänna att jag känner en annan typ av känsla gentemot mig själv än vad jag är van vid. Och det kan ha och göra med det som hände i söndags. Det är inte längre en olustkänsla som jag förknippar med mitt jag, istället är det en varm, god och stolt känsla över personen jag är. Jag är en kombination av godhet, intuition och snällfaständåtuff-attityd. Och jag kommer aldrig glömma känslan, när jag stod öga mot öga mot personen som jag så länge varit i krig med, och kände att, vilken underbar person, hur kunde jag någonsin känna så intensivt mörka känslor gentemot någon som henne? Det var som att jag svikit den goda tjejen. Hon som aldrig velat någon nåt ont. Hon var en nyfiken själ, förväntansfull och full med energi och glädje. Men vad hände, hon föll över på den mörka sidan, kraven och pressen blev för stor. Det var självklart att allting måste raseras, verkligheten såg inte ut som hennes världsbild gjorde.
Men hon klarade det, hon tog sig förbi det mörka och även om hennes ögon såg mörka ut i spegeln visste hon att hon fortfarande var densamma som innan. Jag var tvungen att gå igenom allt. Och jag är fortfarande tvungen att göra det. Men denna gången ska jag lägga in lite mer kärlek.
För jag är vacker.
Oavsett.
Oavsett.
Jag känner ingen ångest längre - det finns ingen anledning. Vi är fria. Du med.
Ångesten har lämnat min kropp. Allting är okej. Jag är okej. Jag är en människa, varken mer eller mindre. Jag är precis som du, han och hon.
Det är vackert. Livet är vackert. Fel och brister är vackra. Mänskligheten är vacker. Det är svårt att se det vanligtvis, men ikväll blir det så uppenbart. Vi kämpar så hårt för att passa in, för att höra och känna och se att vi är okej. Men vi slösar tid. Vi är människor som bara borde finnas till för att njuta och uppleva.
End of story
Det är vackert. Livet är vackert. Fel och brister är vackra. Mänskligheten är vacker. Det är svårt att se det vanligtvis, men ikväll blir det så uppenbart. Vi kämpar så hårt för att passa in, för att höra och känna och se att vi är okej. Men vi slösar tid. Vi är människor som bara borde finnas till för att njuta och uppleva.
End of story
det är inte lätt, det är så jävla svårt - och orättvisan är påtaglig
Besviken på mig själv.
Jag vill ju vara en sådan person som läser böcker.
men det går inte. är för snabb i tankarna. behöver snabbare underhållning för att orka.
Men hur ska jag kunna utveckla mitt skrivande om jag inte läser?
Ska fan tvinga mig själv.
Minst 15 min om dagen. Thats fucking enough. Kan jag inte hålla det är jag ju kass. Fast jag vet att bara det kommer bli svårt. Finns så mycket andra saker som jag tycker är roligare.
En konflikt inom mig det där..
Har bestämt mig för att njuta av livet. Precis som pappa säger till mig. Sluta oroa mig och bara njut av allt som finns. Vafan, en dag är jag död och ingenting spelar då någon roll längre. Hur länge ska jag bara säga så utan att inte leva efter det? Nu räcker det. Nu
nu räcker allt.
Jag ska andas ut detta kriget också. Jag vet att jag kan. Också måste jag vara försiktig med att visa vad jag känner på insidan. Det blir aldrig bra. Ibland är det bra att ljuga utåt, det smittar av sig på mina egna känslor då också.
Jag har bestämt mig för att kämpa igenom detta liv till jag dör. Att dö tidigt är ett svek. Och jag skulle inte kunna leva med det.
Fan, allting går att andas igenom det vet jag ju. Ibland snear jag bara. Ibland går det inte att stå ut. De stunder jag känner mig så ensam och ångestfylld att smärtan är jämförbar med fysisk smärta, om än värre. De stunder är hemska. Och jag känner mig sviken av livet. Varenda sekund är ren och skär plåga. Det där är något jag verkligen får jobba med. Att vända det till energi istället för apati.
Även om energin är negativ är det bättre än den apatiska ångesten. Den driver mig bara in i en ensam värld. Som i slutändan är värre än någonting annat. Jag vet ju allt detta!
Jag bara måste låta katastrofen komma. Jag måste låta mig själv förlora. Först då har jag vunnit i kriget mot mig själv.
Det är inte rättvist att vara fast i en kropp i vissa stunder.
Jag kommer sluta skriva nu. Och låta allting fallera, om det nu är så att det måste ske. För i slutet är det jag som vinner!
Jag vill ju vara en sådan person som läser böcker.
men det går inte. är för snabb i tankarna. behöver snabbare underhållning för att orka.
Men hur ska jag kunna utveckla mitt skrivande om jag inte läser?
Ska fan tvinga mig själv.
Minst 15 min om dagen. Thats fucking enough. Kan jag inte hålla det är jag ju kass. Fast jag vet att bara det kommer bli svårt. Finns så mycket andra saker som jag tycker är roligare.
En konflikt inom mig det där..
Har bestämt mig för att njuta av livet. Precis som pappa säger till mig. Sluta oroa mig och bara njut av allt som finns. Vafan, en dag är jag död och ingenting spelar då någon roll längre. Hur länge ska jag bara säga så utan att inte leva efter det? Nu räcker det. Nu
nu räcker allt.
Jag ska andas ut detta kriget också. Jag vet att jag kan. Också måste jag vara försiktig med att visa vad jag känner på insidan. Det blir aldrig bra. Ibland är det bra att ljuga utåt, det smittar av sig på mina egna känslor då också.
Jag har bestämt mig för att kämpa igenom detta liv till jag dör. Att dö tidigt är ett svek. Och jag skulle inte kunna leva med det.
Fan, allting går att andas igenom det vet jag ju. Ibland snear jag bara. Ibland går det inte att stå ut. De stunder jag känner mig så ensam och ångestfylld att smärtan är jämförbar med fysisk smärta, om än värre. De stunder är hemska. Och jag känner mig sviken av livet. Varenda sekund är ren och skär plåga. Det där är något jag verkligen får jobba med. Att vända det till energi istället för apati.
Även om energin är negativ är det bättre än den apatiska ångesten. Den driver mig bara in i en ensam värld. Som i slutändan är värre än någonting annat. Jag vet ju allt detta!
Jag bara måste låta katastrofen komma. Jag måste låta mig själv förlora. Först då har jag vunnit i kriget mot mig själv.
Det är inte rättvist att vara fast i en kropp i vissa stunder.
Jag kommer sluta skriva nu. Och låta allting fallera, om det nu är så att det måste ske. För i slutet är det jag som vinner!
jävla skit
Jag vågar inte skriva för verkligt. Det gör för ont och jag raderar det direkt efter.
Jag känner mig sviken, omskakad.
De senaste dagarna har varit väldigt negativt laddade.
De har rört upp mycket känslor i mig, känslor jag trodde jag glömt hur de kändes.
Jag är arg nu. Och så vet jag att det väntar ännu fler tunga dagar.
Jag hoppas bara jag kommer ur detta med hedern i behåll. Men det känns svårt.
Allting har gått så fort. Och dagarna är inte enkla att gå igenom.
Jag är trött på det mesta nu. Trött på rädslan, trött på besvikenheten, trött på sorgen.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska komma ur detta denna gången.
Om det går att komma ur hel.
Det känns svårt.
Varenda cell i mig skaver. Känslan av att vara fel är påtaglig.
Allting kom samtidigt. Det gör mig rasande.
Ska ut några minuter i solen nu.. innan jag återvänder till mitt mörker
nattångest
Jag orkar inte.
Jag vill inte mer.
Känna såhär.
Det blir fel, jag tänker fel, jag känner helt fel.
Alltid efter kvällar som dessa.
Hur ska jag överleva
blir frågan
svaret är så enkelt
men det är för mig
oändligt
svårt
åh
jag vill bara försvinna och glömma allting
förevigt
och att allting ska upphöra att existera
och att det som har skett aldrig ska ha skett
men det är så skevt
mina tankar är så absurda
bortom all logik
det är tungt
som om någon plötsligt gett mig ett stort mörker
att förväntas klara av ensam
vad gör man när man inte vill eller orkar
när det plötsligt känns så fel med allt
att allting med en själv
är så smutsigt
så konstigt
och att det brinner i en av skam
när man inser att man är fast i sin egna kropp
av självhat och rädsla
och att det är förjävligt
men
då backar man några hundra steg
inser hur långt jag kommit
och att det finns en underbar själ där ute
som gett mig så mycket trygghet
så mycket styrka
och att jag visst inte har någon anledning att känna ångest
för hon fanns
och visade mig den riktiga världen
den riktiga sanningen
jag inser när jag skriver detta att jag är skyldig henne så mycket
om jag skulle kunna ge henne något skulle det vara något storslaget
men det är svårt
jag ska skriva ett långt brev
förklara hur mycket hon betytt för mig i min utveckling
jag vill få henne att känna en liten del av hur hon fått mig att känna
det är så mycket
det är sent nu
jag borde sova
men tankarna är så intensiva
ska försöka
bye
Jag vill inte mer.
Känna såhär.
Det blir fel, jag tänker fel, jag känner helt fel.
Alltid efter kvällar som dessa.
Hur ska jag överleva
blir frågan
svaret är så enkelt
men det är för mig
oändligt
svårt
åh
jag vill bara försvinna och glömma allting
förevigt
och att allting ska upphöra att existera
och att det som har skett aldrig ska ha skett
men det är så skevt
mina tankar är så absurda
bortom all logik
det är tungt
som om någon plötsligt gett mig ett stort mörker
att förväntas klara av ensam
vad gör man när man inte vill eller orkar
när det plötsligt känns så fel med allt
att allting med en själv
är så smutsigt
så konstigt
och att det brinner i en av skam
när man inser att man är fast i sin egna kropp
av självhat och rädsla
och att det är förjävligt
men
då backar man några hundra steg
inser hur långt jag kommit
och att det finns en underbar själ där ute
som gett mig så mycket trygghet
så mycket styrka
och att jag visst inte har någon anledning att känna ångest
för hon fanns
och visade mig den riktiga världen
den riktiga sanningen
jag inser när jag skriver detta att jag är skyldig henne så mycket
om jag skulle kunna ge henne något skulle det vara något storslaget
men det är svårt
jag ska skriva ett långt brev
förklara hur mycket hon betytt för mig i min utveckling
jag vill få henne att känna en liten del av hur hon fått mig att känna
det är så mycket
det är sent nu
jag borde sova
men tankarna är så intensiva
ska försöka
bye
Livet börjar sakta svika mig
Det känns som att tiden börjar rinna ut.
Man är inte sådär ung längre.
Man har inte längre all tid i världen.
Man är inte längre odödlig och ostoppbar
Iallafall inte på samma sätt
Och jag önskar att jag inte kände mig lika paralyserad
som under ytan
jag orkar inte hålla mig där uppe längre
Jag faller
Jag är någonstans där nere
och längtar och vill känna mer än vad jag egentligen gör
men det finns ett eko i mitt liv
någonting som saknas
grejen är bara att jag inte orkar bry mig längre
jag har blivit känslolös
jag har lärt mig att stänga av
till den grad att det numera sker automatiskt
men lider jag egentligen?
Det är ju bara lite tomt
Jag vill innerligt kunna skriva igen
Det känns inte som jag kan det längre
jag går bara runt i cirklar och skriver inte om någonting
jag vet inte längre vad jag ska skriva
hur mycket känslor jag ska få ut
vilket sinnesstämning jag då kommer hamna i
det är så enkelt att bara titta rakt fram istället
Har jag hamnat i apati?
Orkar inte heller skriva om nya mål och planer.
De har jag numera i huvudet
och ni ska fan veta att jag följer dem
Jag är inte personen som inte fullföljer saker
Jag är handlingskraftig om jag vill någonting
Jag är också mycket envis
Och känslostyrd
Har jag en känsla som jag känner starkt för
kommer jag leva i den känslovärlden fullt ut
Längtar bara tills nästa rus kommer
Det känns som jag är placerad i ett samhälle som är fel
Som jag tvingas in i någonting mycket snedvridet
och att jag faktiskt accepterar det
på något sätt är jag nog ledsen
jag kan ingenting göra mer än att finna mig i denna verklighet
egentligen skulle jag nog faktiskt vilja försvinna från denna värld
egentligen är det nog det jag varje dag och varje år längtat efter
men det är bara för att jag alltid har levt med en känsla av att inte vara bra nog
en katastrofkänsla
att jag inte är kapabel till det jag måste klara av
och varje dag väntat på att få detta bekräftat
att syftet med min existens är att jag ska klara av vissa saker
vara duglig och passa in
men att jag inte gör det
och att min existens därför är meningslös
detta gör mig olycklig
men skalar man bort allt detta
alla dessa tankar som jag styrs av medvetet eller omedvetet
finns det vackra kvar som jag absolut inte vill mista
ljuvliga känslor
dofter, färger, ljus och liv
det som vi som lever mår bra av och behöver
detta har jag känt sen många år tillbaka
priset jag får betala av att vara i livet är att aldrig känna mig tillräcklig
och att ständigt gå runt med en viss svärta och smärta i kropp och själ
om det är priset jag får betala kan jag lika gärna fortsätta kämpa tills min kropp och själ upphör att existera
för det som händer sen kanske innebär enbart ljuvliga känslor dofter färger ljus och liv utan något ont
ja så får det bli
men jag känner mig så hjälplös på något sätt
allting är så jävla konstigt
det måste ändå alla hålla med om
vad är detta
samhälle, länder, universum, människor och kultur
det är så jävla jävla abstrakt om man tänker några steg längre
jag orkar snart inte längre kämpa för någonting som känns som en lögn
ja jag pratar om alla kraven
det hade varit en annan sak om det inte var en så stor skillnad mellan verklighet och lögn
det hade det
i takt med att jag skriver blir jag mer och mer arg
varför kan ingen göra någonting åt detta
jag önskar att någon skulle hämta mig
ta mig långt bort ifrån de människor jag tycker är så fruktansvärt meningslösa
ta mig bort från det sjuka som styr våran värld
ta mig till den äkta kärleken
den äkta världen
som inte ger falska förhoppningar
och falska känslor som springer längs min ryggrad
Man är inte sådär ung längre.
Man har inte längre all tid i världen.
Man är inte längre odödlig och ostoppbar
Iallafall inte på samma sätt
Och jag önskar att jag inte kände mig lika paralyserad
som under ytan
jag orkar inte hålla mig där uppe längre
Jag faller
Jag är någonstans där nere
och längtar och vill känna mer än vad jag egentligen gör
men det finns ett eko i mitt liv
någonting som saknas
grejen är bara att jag inte orkar bry mig längre
jag har blivit känslolös
jag har lärt mig att stänga av
till den grad att det numera sker automatiskt
men lider jag egentligen?
Det är ju bara lite tomt
Jag vill innerligt kunna skriva igen
Det känns inte som jag kan det längre
jag går bara runt i cirklar och skriver inte om någonting
jag vet inte längre vad jag ska skriva
hur mycket känslor jag ska få ut
vilket sinnesstämning jag då kommer hamna i
det är så enkelt att bara titta rakt fram istället
Har jag hamnat i apati?
Orkar inte heller skriva om nya mål och planer.
De har jag numera i huvudet
och ni ska fan veta att jag följer dem
Jag är inte personen som inte fullföljer saker
Jag är handlingskraftig om jag vill någonting
Jag är också mycket envis
Och känslostyrd
Har jag en känsla som jag känner starkt för
kommer jag leva i den känslovärlden fullt ut
Längtar bara tills nästa rus kommer
Det känns som jag är placerad i ett samhälle som är fel
Som jag tvingas in i någonting mycket snedvridet
och att jag faktiskt accepterar det
på något sätt är jag nog ledsen
jag kan ingenting göra mer än att finna mig i denna verklighet
egentligen skulle jag nog faktiskt vilja försvinna från denna värld
egentligen är det nog det jag varje dag och varje år längtat efter
men det är bara för att jag alltid har levt med en känsla av att inte vara bra nog
en katastrofkänsla
att jag inte är kapabel till det jag måste klara av
och varje dag väntat på att få detta bekräftat
att syftet med min existens är att jag ska klara av vissa saker
vara duglig och passa in
men att jag inte gör det
och att min existens därför är meningslös
detta gör mig olycklig
men skalar man bort allt detta
alla dessa tankar som jag styrs av medvetet eller omedvetet
finns det vackra kvar som jag absolut inte vill mista
ljuvliga känslor
dofter, färger, ljus och liv
det som vi som lever mår bra av och behöver
detta har jag känt sen många år tillbaka
priset jag får betala av att vara i livet är att aldrig känna mig tillräcklig
och att ständigt gå runt med en viss svärta och smärta i kropp och själ
om det är priset jag får betala kan jag lika gärna fortsätta kämpa tills min kropp och själ upphör att existera
för det som händer sen kanske innebär enbart ljuvliga känslor dofter färger ljus och liv utan något ont
ja så får det bli
men jag känner mig så hjälplös på något sätt
allting är så jävla konstigt
det måste ändå alla hålla med om
vad är detta
samhälle, länder, universum, människor och kultur
det är så jävla jävla abstrakt om man tänker några steg längre
jag orkar snart inte längre kämpa för någonting som känns som en lögn
ja jag pratar om alla kraven
det hade varit en annan sak om det inte var en så stor skillnad mellan verklighet och lögn
det hade det
i takt med att jag skriver blir jag mer och mer arg
varför kan ingen göra någonting åt detta
jag önskar att någon skulle hämta mig
ta mig långt bort ifrån de människor jag tycker är så fruktansvärt meningslösa
ta mig bort från det sjuka som styr våran värld
ta mig till den äkta kärleken
den äkta världen
som inte ger falska förhoppningar
och falska känslor som springer längs min ryggrad
fan alltså!
Jag är i ett vakuum. Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte tänka en tanke. Jag orkar inte hoppas. Jag orkar inte tro.
Det är jobbigt, alltet.
Jag kan bara vara. Andas. Leva. Men inte så mycket mer.
Jag är så besviken. Hon har gjort hål i mig och min själ så många gånger.
I början var det som en svart och ond smärta som skadade mig och lämnade mig chockad på djupet.
Nu är det bara som små känslomässiga elchocker går genom min kropp. Ilska och besvikenhet gånger 100.
Men någonstans hela tiden är det ändå bara tomhet. Meningslöshet. Känslolöshet och tanketomhet.
Det har liksom spelats upp för många gånger. Sveken har varit för många. För jobbiga. Tillslut är man inte en människa med känslor längre. Man blir bara en skugga. Ett trött och tomt skal.
Att bara skriva här känns konstigt och ensamt.
Jag har blivit bestulen på någonting.
Jag saknar så min naiva världsbild. På något konstigt sätt gör jag det.
Man upplevde allting så mycket starkare när man var naiv och dum. Allting var så definitivt och svartvitt.
Jag kan inte hjälpa att dö lite grann då och då.
Fan alltså.
Måste livet vara så farligt, skört och oförutsägbart?
Kan det inte bara vara som när man var liten. Eller som när man drömmer. Eller som när man är full.
Liksom på skoj, inte så allvarligt, man bara upplever allting på ett ljust, positivt och jävla lätt sätt.
Man tänker inte hela tiden.
Man är inte rädd
För jag är rädd
lite rädd alltid
borde man inte vara det egentligen
närsomhelst kan allting gå sönder i tusen jävla bitar
en dag kan du vakna och inse att du inte är bra
eller okej
du kan förstöras
Och det är någonting med verkligeheten som har börjat äckla mig
hur människor fungerar
hur samhället är uppbyggt
det är svårt att ta in ibland
svårt att acceptera
ändå sväljer jag allt med hull och hår, nästan mer än medelsvensson
jag är en produkt av en tid jag egentligen avskyr
innerst inne
men jag är hjärntvättad och så djupt in i skiten att jag inte ser det
att jag inte känner att jag har något val
hejdå för nu.
Jag orkar inte tänka en tanke. Jag orkar inte hoppas. Jag orkar inte tro.
Det är jobbigt, alltet.
Jag kan bara vara. Andas. Leva. Men inte så mycket mer.
Jag är så besviken. Hon har gjort hål i mig och min själ så många gånger.
I början var det som en svart och ond smärta som skadade mig och lämnade mig chockad på djupet.
Nu är det bara som små känslomässiga elchocker går genom min kropp. Ilska och besvikenhet gånger 100.
Men någonstans hela tiden är det ändå bara tomhet. Meningslöshet. Känslolöshet och tanketomhet.
Det har liksom spelats upp för många gånger. Sveken har varit för många. För jobbiga. Tillslut är man inte en människa med känslor längre. Man blir bara en skugga. Ett trött och tomt skal.
Att bara skriva här känns konstigt och ensamt.
Jag har blivit bestulen på någonting.
Jag saknar så min naiva världsbild. På något konstigt sätt gör jag det.
Man upplevde allting så mycket starkare när man var naiv och dum. Allting var så definitivt och svartvitt.
Jag kan inte hjälpa att dö lite grann då och då.
Fan alltså.
Måste livet vara så farligt, skört och oförutsägbart?
Kan det inte bara vara som när man var liten. Eller som när man drömmer. Eller som när man är full.
Liksom på skoj, inte så allvarligt, man bara upplever allting på ett ljust, positivt och jävla lätt sätt.
Man tänker inte hela tiden.
Man är inte rädd
För jag är rädd
lite rädd alltid
borde man inte vara det egentligen
närsomhelst kan allting gå sönder i tusen jävla bitar
en dag kan du vakna och inse att du inte är bra
eller okej
du kan förstöras
Och det är någonting med verkligeheten som har börjat äckla mig
hur människor fungerar
hur samhället är uppbyggt
det är svårt att ta in ibland
svårt att acceptera
ändå sväljer jag allt med hull och hår, nästan mer än medelsvensson
jag är en produkt av en tid jag egentligen avskyr
innerst inne
men jag är hjärntvättad och så djupt in i skiten att jag inte ser det
att jag inte känner att jag har något val
hejdå för nu.
living but not breathing
Verkligheten är fullständigt fruktansvärd
meningslös
Jag längtar till den dagen jag sluter ögonen
för att aldrig öppna dem igen
i denna kropp
men medan jag skriver denna text är jag inte ledsen
jag är inte glad
jag är tom
och jag väntar
Jag har förstått att världen inte är den jag en gång trodde
Livet kommer förstöra oss alla
inte bygga upp oss
Jag skulle önska att det avslöjades
att smärtan inom mig försvann
och att livet var ett skämt
iallafall på något plan
Vad är vi?
Vi är människor
Men varför är vi människor?
Och varför är vi så fruktansvärt meningslösa
destruktiva
och onda
Skulle jag orkat
och varit 18 igen
skulle jag skurit mig schackrutig över armarna
men det finns inte någon mening längre
dagarna blir tommare i takt med att jag inser
jag blir tröttare
och apatisk
men det är inte så farligt som det låter
jag fyller dagarna med duktighet och sysslor som alltid
utåt är det så jävla bra
men inom mig
saknas något
jag tror det är
döden
att förenas med alltet
med honom
i en annan tid
då jag klarade av livets alla prövningar
på ett bättre sätt
och jag skulle kunna njuta av det
och av honom
på sätten jag i mitt förra liv bara snuddade vid
som bäst.
Det är obehagligt
att känna sig fast i en kropp och i ett liv
man inte kan behärska
tillräckligt
Känslorna äter sig in i mig
Jag spyr svart vätska
Och hör mig själv ropa
Vad fan håller du på med
Vem fan är du
Och hur länge till
Men jag skiter väl i dödsropen
Jag skiter väl känslorna av fel och rätt
Jag kan inte sluta
Jag är fast i mitt egna fängelse
Som skriker och svider
Glassplitter i magen
Kedjor runt kroppen
Och samtidigt så jävla duktig
När ska det rasa igen
När ska jag börja bli farlig
när ska jag börja ge upp
Ska jag stå ut för evigt
med känslan att hata sig själv
och att vara omänsklig
och olik mänskligheten
att inte få finnas
att känna sig som en defekt
att känna så mycket avsky
att det inte går att känna en endaste känsla igen
Hur länge
Jag är så besviken
På att dagarna bara är dagar
att jobb bara är jobb
att killar bara är killar
och att det däremellan bara är oro
timmar som går alldelles för fort
prestationsångest
för snygga människor
och äckliga sanningar
Kan någon högre makt säga sanningen snart
innan jag börjar söka den själv
meningslös
Jag längtar till den dagen jag sluter ögonen
för att aldrig öppna dem igen
i denna kropp
men medan jag skriver denna text är jag inte ledsen
jag är inte glad
jag är tom
och jag väntar
Jag har förstått att världen inte är den jag en gång trodde
Livet kommer förstöra oss alla
inte bygga upp oss
Jag skulle önska att det avslöjades
att smärtan inom mig försvann
och att livet var ett skämt
iallafall på något plan
Vad är vi?
Vi är människor
Men varför är vi människor?
Och varför är vi så fruktansvärt meningslösa
destruktiva
och onda
Skulle jag orkat
och varit 18 igen
skulle jag skurit mig schackrutig över armarna
men det finns inte någon mening längre
dagarna blir tommare i takt med att jag inser
jag blir tröttare
och apatisk
men det är inte så farligt som det låter
jag fyller dagarna med duktighet och sysslor som alltid
utåt är det så jävla bra
men inom mig
saknas något
jag tror det är
döden
att förenas med alltet
med honom
i en annan tid
då jag klarade av livets alla prövningar
på ett bättre sätt
och jag skulle kunna njuta av det
och av honom
på sätten jag i mitt förra liv bara snuddade vid
som bäst.
Det är obehagligt
att känna sig fast i en kropp och i ett liv
man inte kan behärska
tillräckligt
Känslorna äter sig in i mig
Jag spyr svart vätska
Och hör mig själv ropa
Vad fan håller du på med
Vem fan är du
Och hur länge till
Men jag skiter väl i dödsropen
Jag skiter väl känslorna av fel och rätt
Jag kan inte sluta
Jag är fast i mitt egna fängelse
Som skriker och svider
Glassplitter i magen
Kedjor runt kroppen
Och samtidigt så jävla duktig
När ska det rasa igen
När ska jag börja bli farlig
när ska jag börja ge upp
Ska jag stå ut för evigt
med känslan att hata sig själv
och att vara omänsklig
och olik mänskligheten
att inte få finnas
att känna sig som en defekt
att känna så mycket avsky
att det inte går att känna en endaste känsla igen
Hur länge
Jag är så besviken
På att dagarna bara är dagar
att jobb bara är jobb
att killar bara är killar
och att det däremellan bara är oro
timmar som går alldelles för fort
prestationsångest
för snygga människor
och äckliga sanningar
Kan någon högre makt säga sanningen snart
innan jag börjar söka den själv
överhettad och tom
Jag är totalt tom.
Det finns ingenting att tänka.
Ingenting att skriva.
Det har varit för mycket och för länge
Jag känner mig så svag
allting går in under min hud
varenda skratt och saker jag inte borde höra
allting finns inom mig
där det inte borde finnas
och jag snurrar runt
försöker hålla mig kvar
men allting är så linjärt
vardagligt och fruktansvärt tråkigt
och nervöst
jag orkar inte gå runt och vara den där oroliga tjejen
eller duktiga
eller dåliga och osmarta
att gå runt att vara rädd
att gå runt och känna sig dålig
det äter sig in
jag känner mig yr och ambivalent och fast i någonting
jag inte vet hur jag ska ta mig ur
eller hur jag kommer ta mig ur det
jag vet inte ens om detta är värt att skriva
allting är bara måndag tisdag onsdag torsdag fredag och en jävla massa
tur
och en jävla massa
slit
till vilket pris?
från det att jag var född
kände jag en plikt
gentemot mina föräldrar och alla runt omkring mig
det är snart slut på det
jag har bevisat nog och jag har gjort det för andra
för mycket
och någonstans där
finns det inte mer och säga
Jag skulle önska att jag kunde känna mig annorlunda
numera är det bara tomma dagar tomma känslor
det
enda
jag
ser
framemot
är
något
farligt
och
riskabelt
och
inte
ens
därför
kan
jag
vila
i
något
som
kan
vara
positivt
åh..
att leva, det är svårt
Det finns ingenting att tänka.
Ingenting att skriva.
Det har varit för mycket och för länge
Jag känner mig så svag
allting går in under min hud
varenda skratt och saker jag inte borde höra
allting finns inom mig
där det inte borde finnas
och jag snurrar runt
försöker hålla mig kvar
men allting är så linjärt
vardagligt och fruktansvärt tråkigt
och nervöst
jag orkar inte gå runt och vara den där oroliga tjejen
eller duktiga
eller dåliga och osmarta
att gå runt att vara rädd
att gå runt och känna sig dålig
det äter sig in
jag känner mig yr och ambivalent och fast i någonting
jag inte vet hur jag ska ta mig ur
eller hur jag kommer ta mig ur det
jag vet inte ens om detta är värt att skriva
allting är bara måndag tisdag onsdag torsdag fredag och en jävla massa
tur
och en jävla massa
slit
till vilket pris?
från det att jag var född
kände jag en plikt
gentemot mina föräldrar och alla runt omkring mig
det är snart slut på det
jag har bevisat nog och jag har gjort det för andra
för mycket
och någonstans där
finns det inte mer och säga
Jag skulle önska att jag kunde känna mig annorlunda
numera är det bara tomma dagar tomma känslor
det
enda
jag
ser
framemot
är
något
farligt
och
riskabelt
och
inte
ens
därför
kan
jag
vila
i
något
som
kan
vara
positivt
åh..
att leva, det är svårt
fast i ett ekorrhjul
Jag är bara så tom inombors
Tom på tankar
Tom på ord
Tom på vilja
och tom på lust
Allting har redan skett och allting har redan varit likadant
helatiden
allting spelas om och om och det är bara en dum illusion
att bli kär
att bli exalterad
att bli förvånad
för det finns inte så mycket som är så himla speciellt
efter en viss grad av erfarenhet och insikt
inser man
allt har ett slut och slutet gör det andra totalt likgiltigt och meningslöst
döden är det enda spännande vi alla har gemensamt och vi alla har kvar att uppleva
detta är ingen depressiv text
jag är inte deprimerad eller självmordsbenägen
jag är bara i en fas
i en sinnesstämning
mitt i en insikt
att förstå
djupare
än vad jag tidigare gjort
Ute efter någonting som får mig att vakna
att förändras
att hänföras
att på nytt låta mig luras
och försvinna in i en trygg omsvepande spännande vardag
det finns ingenting sådant nu
jag gråter inte
jag pratar inte
jag bara finns
för att jag blev född
punkt
Tom på tankar
Tom på ord
Tom på vilja
och tom på lust
Allting har redan skett och allting har redan varit likadant
helatiden
allting spelas om och om och det är bara en dum illusion
att bli kär
att bli exalterad
att bli förvånad
för det finns inte så mycket som är så himla speciellt
efter en viss grad av erfarenhet och insikt
inser man
allt har ett slut och slutet gör det andra totalt likgiltigt och meningslöst
döden är det enda spännande vi alla har gemensamt och vi alla har kvar att uppleva
detta är ingen depressiv text
jag är inte deprimerad eller självmordsbenägen
jag är bara i en fas
i en sinnesstämning
mitt i en insikt
att förstå
djupare
än vad jag tidigare gjort
Ute efter någonting som får mig att vakna
att förändras
att hänföras
att på nytt låta mig luras
och försvinna in i en trygg omsvepande spännande vardag
det finns ingenting sådant nu
jag gråter inte
jag pratar inte
jag bara finns
för att jag blev född
punkt
120220 tankar
Om det fanns ett sätt att uttrycka
det jag kände
de färger jag såg
skulle jag gjort det
för längesedan
men det är någonting som tar emot
någonting som förstör
allt jag vill är att vara fri
fri från allt det som förgör mig
kanske missar jag att det är jag
som ibland
förstör
mig själv
ibland
ibland är det iallafall så
och om jag orkade
skulle jag leta reda på varenda känsla som någonsin förstört för mig
varenda människa som någonsin fått mig att tveka på mig själv
varenda ögonblick som någonsin fått mig att tvivla
och andas in det en gång till
och ut med lättnad
för det var inte mer än så
i slutändan är det ingenting som blir viktigt
men det är enkelt att skriva
desto svårare att leva
efter.
för det är faktiskt så
livet är ett svårt mysterium
trots att vi vet så mycket
vet vi egentligen ingenting
vad kommer hända
varför lever vi såhär
och varför just jag
varför är jag jag
det är omöjligt tyvärr
jag har inga svar
jag har bara olika strategier att få vardagen igenom
har brottom
det går faktiskt för snabbt
det här som kallas livet
ibland känns det nattsvart och smärtsamt
nästa andetag är fyllt med liv och förväntan
jag försöker inte hitta ett svar dock
tröttheten slog över nu
måste sova
skriver mer snart igen, måste komma in i det igen .
det jag kände
de färger jag såg
skulle jag gjort det
för längesedan
men det är någonting som tar emot
någonting som förstör
allt jag vill är att vara fri
fri från allt det som förgör mig
kanske missar jag att det är jag
som ibland
förstör
mig själv
ibland
ibland är det iallafall så
och om jag orkade
skulle jag leta reda på varenda känsla som någonsin förstört för mig
varenda människa som någonsin fått mig att tveka på mig själv
varenda ögonblick som någonsin fått mig att tvivla
och andas in det en gång till
och ut med lättnad
för det var inte mer än så
i slutändan är det ingenting som blir viktigt
men det är enkelt att skriva
desto svårare att leva
efter.
för det är faktiskt så
livet är ett svårt mysterium
trots att vi vet så mycket
vet vi egentligen ingenting
vad kommer hända
varför lever vi såhär
och varför just jag
varför är jag jag
det är omöjligt tyvärr
jag har inga svar
jag har bara olika strategier att få vardagen igenom
har brottom
det går faktiskt för snabbt
det här som kallas livet
ibland känns det nattsvart och smärtsamt
nästa andetag är fyllt med liv och förväntan
jag försöker inte hitta ett svar dock
tröttheten slog över nu
måste sova
skriver mer snart igen, måste komma in i det igen .
nothing really matters in the end, think about it..
Jag vet inte riktigt vad
eller hur
och verkligen inte när
allting är så förvirrande
jag står ute i snön och letar
efter spår
av en själ som aldrig borde förlorats
men när isen smälte
och marken grönskade
vet jag i slutändan att det var tvunget
att
nudda
botten
för
att
överleva
eller hur
och verkligen inte när
allting är så förvirrande
jag står ute i snön och letar
efter spår
av en själ som aldrig borde förlorats
men när isen smälte
och marken grönskade
vet jag i slutändan att det var tvunget
att
nudda
botten
för
att
överleva
