Livet börjar sakta svika mig
Det känns som att tiden börjar rinna ut.
Man är inte sådär ung längre.
Man har inte längre all tid i världen.
Man är inte längre odödlig och ostoppbar
Iallafall inte på samma sätt
Och jag önskar att jag inte kände mig lika paralyserad
som under ytan
jag orkar inte hålla mig där uppe längre
Jag faller
Jag är någonstans där nere
och längtar och vill känna mer än vad jag egentligen gör
men det finns ett eko i mitt liv
någonting som saknas
grejen är bara att jag inte orkar bry mig längre
jag har blivit känslolös
jag har lärt mig att stänga av
till den grad att det numera sker automatiskt
men lider jag egentligen?
Det är ju bara lite tomt
Jag vill innerligt kunna skriva igen
Det känns inte som jag kan det längre
jag går bara runt i cirklar och skriver inte om någonting
jag vet inte längre vad jag ska skriva
hur mycket känslor jag ska få ut
vilket sinnesstämning jag då kommer hamna i
det är så enkelt att bara titta rakt fram istället
Har jag hamnat i apati?
Orkar inte heller skriva om nya mål och planer.
De har jag numera i huvudet
och ni ska fan veta att jag följer dem
Jag är inte personen som inte fullföljer saker
Jag är handlingskraftig om jag vill någonting
Jag är också mycket envis
Och känslostyrd
Har jag en känsla som jag känner starkt för
kommer jag leva i den känslovärlden fullt ut
Längtar bara tills nästa rus kommer
Det känns som jag är placerad i ett samhälle som är fel
Som jag tvingas in i någonting mycket snedvridet
och att jag faktiskt accepterar det
på något sätt är jag nog ledsen
jag kan ingenting göra mer än att finna mig i denna verklighet
egentligen skulle jag nog faktiskt vilja försvinna från denna värld
egentligen är det nog det jag varje dag och varje år längtat efter
men det är bara för att jag alltid har levt med en känsla av att inte vara bra nog
en katastrofkänsla
att jag inte är kapabel till det jag måste klara av
och varje dag väntat på att få detta bekräftat
att syftet med min existens är att jag ska klara av vissa saker
vara duglig och passa in
men att jag inte gör det
och att min existens därför är meningslös
detta gör mig olycklig
men skalar man bort allt detta
alla dessa tankar som jag styrs av medvetet eller omedvetet
finns det vackra kvar som jag absolut inte vill mista
ljuvliga känslor
dofter, färger, ljus och liv
det som vi som lever mår bra av och behöver
detta har jag känt sen många år tillbaka
priset jag får betala av att vara i livet är att aldrig känna mig tillräcklig
och att ständigt gå runt med en viss svärta och smärta i kropp och själ
om det är priset jag får betala kan jag lika gärna fortsätta kämpa tills min kropp och själ upphör att existera
för det som händer sen kanske innebär enbart ljuvliga känslor dofter färger ljus och liv utan något ont
ja så får det bli
men jag känner mig så hjälplös på något sätt
allting är så jävla konstigt
det måste ändå alla hålla med om
vad är detta
samhälle, länder, universum, människor och kultur
det är så jävla jävla abstrakt om man tänker några steg längre
jag orkar snart inte längre kämpa för någonting som känns som en lögn
ja jag pratar om alla kraven
det hade varit en annan sak om det inte var en så stor skillnad mellan verklighet och lögn
det hade det
i takt med att jag skriver blir jag mer och mer arg
varför kan ingen göra någonting åt detta
jag önskar att någon skulle hämta mig
ta mig långt bort ifrån de människor jag tycker är så fruktansvärt meningslösa
ta mig bort från det sjuka som styr våran värld
ta mig till den äkta kärleken
den äkta världen
som inte ger falska förhoppningar
och falska känslor som springer längs min ryggrad
fan alltså!
Jag är i ett vakuum. Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte tänka en tanke. Jag orkar inte hoppas. Jag orkar inte tro.
Det är jobbigt, alltet.
Jag kan bara vara. Andas. Leva. Men inte så mycket mer.
Jag är så besviken. Hon har gjort hål i mig och min själ så många gånger.
I början var det som en svart och ond smärta som skadade mig och lämnade mig chockad på djupet.
Nu är det bara som små känslomässiga elchocker går genom min kropp. Ilska och besvikenhet gånger 100.
Men någonstans hela tiden är det ändå bara tomhet. Meningslöshet. Känslolöshet och tanketomhet.
Det har liksom spelats upp för många gånger. Sveken har varit för många. För jobbiga. Tillslut är man inte en människa med känslor längre. Man blir bara en skugga. Ett trött och tomt skal.
Att bara skriva här känns konstigt och ensamt.
Jag har blivit bestulen på någonting.
Jag saknar så min naiva världsbild. På något konstigt sätt gör jag det.
Man upplevde allting så mycket starkare när man var naiv och dum. Allting var så definitivt och svartvitt.
Jag kan inte hjälpa att dö lite grann då och då.
Fan alltså.
Måste livet vara så farligt, skört och oförutsägbart?
Kan det inte bara vara som när man var liten. Eller som när man drömmer. Eller som när man är full.
Liksom på skoj, inte så allvarligt, man bara upplever allting på ett ljust, positivt och jävla lätt sätt.
Man tänker inte hela tiden.
Man är inte rädd
För jag är rädd
lite rädd alltid
borde man inte vara det egentligen
närsomhelst kan allting gå sönder i tusen jävla bitar
en dag kan du vakna och inse att du inte är bra
eller okej
du kan förstöras
Och det är någonting med verkligeheten som har börjat äckla mig
hur människor fungerar
hur samhället är uppbyggt
det är svårt att ta in ibland
svårt att acceptera
ändå sväljer jag allt med hull och hår, nästan mer än medelsvensson
jag är en produkt av en tid jag egentligen avskyr
innerst inne
men jag är hjärntvättad och så djupt in i skiten att jag inte ser det
att jag inte känner att jag har något val
hejdå för nu.
living but not breathing
Verkligheten är fullständigt fruktansvärd
meningslös
Jag längtar till den dagen jag sluter ögonen
för att aldrig öppna dem igen
i denna kropp
men medan jag skriver denna text är jag inte ledsen
jag är inte glad
jag är tom
och jag väntar
Jag har förstått att världen inte är den jag en gång trodde
Livet kommer förstöra oss alla
inte bygga upp oss
Jag skulle önska att det avslöjades
att smärtan inom mig försvann
och att livet var ett skämt
iallafall på något plan
Vad är vi?
Vi är människor
Men varför är vi människor?
Och varför är vi så fruktansvärt meningslösa
destruktiva
och onda
Skulle jag orkat
och varit 18 igen
skulle jag skurit mig schackrutig över armarna
men det finns inte någon mening längre
dagarna blir tommare i takt med att jag inser
jag blir tröttare
och apatisk
men det är inte så farligt som det låter
jag fyller dagarna med duktighet och sysslor som alltid
utåt är det så jävla bra
men inom mig
saknas något
jag tror det är
döden
att förenas med alltet
med honom
i en annan tid
då jag klarade av livets alla prövningar
på ett bättre sätt
och jag skulle kunna njuta av det
och av honom
på sätten jag i mitt förra liv bara snuddade vid
som bäst.
Det är obehagligt
att känna sig fast i en kropp och i ett liv
man inte kan behärska
tillräckligt
Känslorna äter sig in i mig
Jag spyr svart vätska
Och hör mig själv ropa
Vad fan håller du på med
Vem fan är du
Och hur länge till
Men jag skiter väl i dödsropen
Jag skiter väl känslorna av fel och rätt
Jag kan inte sluta
Jag är fast i mitt egna fängelse
Som skriker och svider
Glassplitter i magen
Kedjor runt kroppen
Och samtidigt så jävla duktig
När ska det rasa igen
När ska jag börja bli farlig
när ska jag börja ge upp
Ska jag stå ut för evigt
med känslan att hata sig själv
och att vara omänsklig
och olik mänskligheten
att inte få finnas
att känna sig som en defekt
att känna så mycket avsky
att det inte går att känna en endaste känsla igen
Hur länge
Jag är så besviken
På att dagarna bara är dagar
att jobb bara är jobb
att killar bara är killar
och att det däremellan bara är oro
timmar som går alldelles för fort
prestationsångest
för snygga människor
och äckliga sanningar
Kan någon högre makt säga sanningen snart
innan jag börjar söka den själv
överhettad och tom
Jag är totalt tom.
Det finns ingenting att tänka.
Ingenting att skriva.
Det har varit för mycket och för länge
Jag känner mig så svag
allting går in under min hud
varenda skratt och saker jag inte borde höra
allting finns inom mig
där det inte borde finnas
och jag snurrar runt
försöker hålla mig kvar
men allting är så linjärt
vardagligt och fruktansvärt tråkigt
och nervöst
jag orkar inte gå runt och vara den där oroliga tjejen
eller duktiga
eller dåliga och osmarta
att gå runt att vara rädd
att gå runt och känna sig dålig
det äter sig in
jag känner mig yr och ambivalent och fast i någonting
jag inte vet hur jag ska ta mig ur
eller hur jag kommer ta mig ur det
jag vet inte ens om detta är värt att skriva
allting är bara måndag tisdag onsdag torsdag fredag och en jävla massa
tur
och en jävla massa
slit
till vilket pris?
från det att jag var född
kände jag en plikt
gentemot mina föräldrar och alla runt omkring mig
det är snart slut på det
jag har bevisat nog och jag har gjort det för andra
för mycket
och någonstans där
finns det inte mer och säga
Jag skulle önska att jag kunde känna mig annorlunda
numera är det bara tomma dagar tomma känslor
det
enda
jag
ser
framemot
är
något
farligt
och
riskabelt
och
inte
ens
därför
kan
jag
vila
i
något
som
kan
vara
positivt
åh..
att leva, det är svårt
fast i ett ekorrhjul
Jag är bara så tom inombors
Tom på tankar
Tom på ord
Tom på vilja
och tom på lust
Allting har redan skett och allting har redan varit likadant
helatiden
allting spelas om och om och det är bara en dum illusion
att bli kär
att bli exalterad
att bli förvånad
för det finns inte så mycket som är så himla speciellt
efter en viss grad av erfarenhet och insikt
inser man
allt har ett slut och slutet gör det andra totalt likgiltigt och meningslöst
döden är det enda spännande vi alla har gemensamt och vi alla har kvar att uppleva
detta är ingen depressiv text
jag är inte deprimerad eller självmordsbenägen
jag är bara i en fas
i en sinnesstämning
mitt i en insikt
att förstå
djupare
än vad jag tidigare gjort
Ute efter någonting som får mig att vakna
att förändras
att hänföras
att på nytt låta mig luras
och försvinna in i en trygg omsvepande spännande vardag
det finns ingenting sådant nu
jag gråter inte
jag pratar inte
jag bara finns
för att jag blev född
punkt
120220 tankar
Om det fanns ett sätt att uttrycka
det jag kände
de färger jag såg
skulle jag gjort det
för längesedan
men det är någonting som tar emot
någonting som förstör
allt jag vill är att vara fri
fri från allt det som förgör mig
kanske missar jag att det är jag
som ibland
förstör
mig själv
ibland
ibland är det iallafall så
och om jag orkade
skulle jag leta reda på varenda känsla som någonsin förstört för mig
varenda människa som någonsin fått mig att tveka på mig själv
varenda ögonblick som någonsin fått mig att tvivla
och andas in det en gång till
och ut med lättnad
för det var inte mer än så
i slutändan är det ingenting som blir viktigt
men det är enkelt att skriva
desto svårare att leva
efter.
för det är faktiskt så
livet är ett svårt mysterium
trots att vi vet så mycket
vet vi egentligen ingenting
vad kommer hända
varför lever vi såhär
och varför just jag
varför är jag jag
det är omöjligt tyvärr
jag har inga svar
jag har bara olika strategier att få vardagen igenom
har brottom
det går faktiskt för snabbt
det här som kallas livet
ibland känns det nattsvart och smärtsamt
nästa andetag är fyllt med liv och förväntan
jag försöker inte hitta ett svar dock
tröttheten slog över nu
måste sova
skriver mer snart igen, måste komma in i det igen .
nothing really matters in the end, think about it..
Jag vet inte riktigt vad
eller hur
och verkligen inte när
allting är så förvirrande
jag står ute i snön och letar
efter spår
av en själ som aldrig borde förlorats
men när isen smälte
och marken grönskade
vet jag i slutändan att det var tvunget
att
nudda
botten
för
att
överleva
besatt part III
Jag har fortfarande svårt för att skriva.
Vet inte varför.
Tror det är något som saknas i mitt liv.
Jag längtar efter förbjudna och lite farliga aktiviteter.
Det är tomheten som driver det.
Dessutom är jag fortfarande besatt. Och det är jobbigt.
Som en förälskelse - fast på låtsas.
Som en dröm - fast på riktigt
Det går inte att ta bort min fixering. Den är där från det att jag somnar, tills dess att jag vaknar - och tiden där emellan.
Det är dock rätt behagligt samtidigt.
Det sjuka är att jag insett att jag inte behöver riktiga människor, eller riktig kärlek. Inte så länge jag har mina besattheter.
Det är läskigt att något falskt kan ersätta något äkta.
Och det är läskigt att jag inte riktigt vet hur det ska sluta
Fast jag är på något sätt säker på att det kommer gå bra.
Tillslut .
För jag har mer utav det goda än det onda.
Och jag vet att jag kan.
Mer än vad jag tror.
Punkt.
Svårt att skriva
Jag önskar att jag på riktigt kände att jag kunde skriva.
Det känns inte på riktigt nu.
Om jag skriver om mina känslor känns det inte längre bra, och som om jag får ur mig något av det onda eller jobbiga.
Det känns bara som om jag river upp saker, och påminner mig själv om vissa grejer jag helst vill förtränga.
Därför väljer jag att skriva på ett mer cencurerat och fritt tolkat sätt.
Men inte idag, trots allt
ilska
Jag är så otroligt arg.
gränsen
Det känns
Ohållbart
Overkligt
För mycket
Och för lite
Det är på gränsen
Det är för fucking dumt.
Jag vet inte hur jag ska göra
För att det är liksom nu jag borde klara av allting
men ändå är jag så långt borta då och då
jag orkar inte vara den person jag försöker vara alltid
inte när det känns som om alla tycker man är fel på något sätt
och om jag ska vara riktigt ärlig
är det svårt för mig att veta vem jag egentligen är
efter allting
och bortom alla skydd och försvar
och alla framgångar
om man ska på riktigt försöka se
och försöka säga
blir jag nog mest tyst
ja jag vet inte riktigt vem som möter min spegelbild
nuet
Jag är så levande nu att jag brinner.
Äntligen lever jag. Utan undantag och förhinder.
Jag är nyfiken och jag tar del av allting.
Det är min tur nu.
Men jag vet att det ligger mycket underliggande tankar och händelser kvar. Sedan en tid då jag inte var så bra på det här med att må bra.
hoppas på en bra fortsättning.
besatt part II
Det är så tungt.
Att veta, att det aldrig går, att det aldrig kommer finnas och att det aldrig kommer bli på riktigt.
Det är så tungt att andas då, du vet.
Det är som att drömma så verkligt att du nästan kan ta på det, men sedan vakna upp. Brutalt.
Det borde bli vi två.
Det värsta är att det inte går att acceptera.
Att det vackra blivit obehagligt.
Att det underbara blivit plågsamt.
Det smärtar i kroppen. Det krossar glaset hela universum tycks vara uppbyggt av.
Det blir ett djupt hål genom allting som någonsin funnits. Ett djupt smärtande försvinnande.
För evigt.
Det är dödens smärta. Att behöva inse. Att tvingas inse. Och att sedan försöka gå vidare.
Säg till mig att det är ett skämt.
Säg till mig att det obehagliga egentligen är det vackra. Och att allt detta strax ska vända.
För jag förstår inte hur en människa ska kunna ta något så verkligt. Till att förbjuda mig till det.
Jag känner dig så nära mig. På ett konstigt sätt. Så vet jag att du är här. Att du är min. Och att det vi har är någonting unikt.
låt mig åtminstonde få bli lurad då
snälla
besatt..
Det är så svårt att skriva.
Det känns som om jag kvävs av allting. Av all sorg som finns. Av allting som kunde ha varit, men som inte går.
Ja jag erkänner, jag har blivit besatt av något igen.
Men denna gången känns det som om det saknar motstycke.
Jag förstår inte hur jag kunnat missa detta i mitt 22år långa liv.
men sorgen är tung och jobbig. lika mycket som det gör mig glad gör det mig ledsen.
jag vet att det aldrig kommer kunna upplevas på det sättet som jag hade önskats. Det finns inte en endaste chans på miljonen. Inte ens på miljarden. Det gör ont att veta.
Undra hur länge detta håller i sig nu då?
nattliga tankar
Det kryper sig inpå mig.
Obehaget.
All min kreativitet är som död.
Jag kan inte skriva.
Ingenting känns äkta eller lustfyllt.
Det känns inte längre som att mina fingrar kan gå i 200 km/h utan att jag behöver tänka på vad jag gör.
Det känns inte längre som om jag får ur mig allt obehag. Allt dumt. Allt som skaver.
Det blir ingen lättnadskänsla.
Jag önskar så att jag fick tillbaka det.
Jag vet inte varför det är borttaget.
Jag känner mig trög och handlingsförlamad.
Allting i min omgivning känns likadant och gammalt och jag får svårt och se hur det någonsin varit roligt
Jag vill inte blunda.
Jag vill inte.
Jag vill bara försöka få fram det som jag förlorat.
Men jag är blockerad.
Det är som om någon stängt av någonting inom mig.
Jag vill så gärna känna känslorna som jag hade för bara några månader sedan.
Det var vackert och omvälvande. Det fick mig att känna som om ingenting annat var lika viktigt och vackert.
Det var meningen med livet. Jag fick allting på en gång. Jag älskade allt. Det går inte att inte ibland stanna upp och tänka på hur vackert det faktiskt var. Och hur mörkt och tomt det kan kännas när man förlorar vad som varit så otroligt vackert.
Det ironiska med det hela var bara att allt faktiskt var en illusion och inbillning från min sida.
Men jag kan inte sluta fascineras över att jag faktiskt kan producera sådana tankar, någonstans i min hjärna.
Jag vägrar ge mig för detta.
Jag tänker skriva tills jag känner lättnaden. Och om jag ändå inte gör det, tänker jag skriva mer.
I mina texter är det enda stället jag är fullständigt fri och fullständig.
Jag hatar känslan av glassplitter i bröstkorgen.
Jag hatar känslan av att vara totalt ensam.
Det är jag faktiskt.
Inom mig är det bara jag och det har alltid varit så.
Det går inte att blunda från det faktum att när man dör, är man inte trygg bland människor och sällskap längre.
Då är det bara ditt jag. Och din död.
Det är fruktansvärt att behöva känna en rädsla för detta, en rädsla som aldrig kan försvinna. För ingen har något svar.
Men samtidigt är det på något sätt tjusningen med livet. Det är inte på något sätt enkelt eller lättförstått.
Jag kommer från och med nu använda denna blogg till att få ur mig all ångest
Det är inte kul att vakna med en ångest som smärtar i hela kroppen
Det är inte kul att vakna till ett liv man inte vill leva
Jag vet att det inte finns någon annan utväg.
Men det är så skönt att ibland få tro det.
Att jag går till jobbet med trasig själ och ärrade armar är det ingen som vet om.
Det känns så jävla bra.
Att ha en kontrast.
Att ha en hemlighet så djup och smutsig att ingen annan får välkomnas till den.
Detta är en paralell verklighet.
Jag klarar mig själv numera, det vet jag.
Men jag vill inte känna det.
I eftermiddag blev det för mycket.
Det brände inom mig. Ångesten var så total och så stark.
Det gick inte att andas. Det gick bara att finnas, sekund för sekund. Kändes som år.
Jag vet att jag överlevde.
Jag vet att jag klarar det mesta.
Men ändå är det något i mig som inte vill lämna mig själv.
Jag vill inte sova.
Jag vill inte vakna till det.
Jag vill inte ta tag i detta.
Detta något som ger mig så svårt att andas.
Men varför måste jag
JAG MÅSTE
då förstår jag
jag måste stänga av
Nu
från och med nu stänger jag av
helvetes jävla piss människor som vandrar på denna jord
dom stänger jag av
dem ska inte få komma in under min hud
ingenting ska få förstöra för mig
piss på er
piss på olyckan
JAG KLARAR ALLT!
PUSS!
Suck på detta.
Vet inte vad jag känner.
Tomhet.
Hur fan ska allt gå?
Skar mig idag.
det var inte meningen, men huden glipade = ett till ärr.
Fan också.
Nu fick jag en till impuls till att skära. Fast jag slängde bladet i soporna för att göra det omöjligt för mig.
Varför har jag dessa impulser ikväll?
Längesen jag kände denna destruktiva längtan.
Nästan en längtan att något ska gå fel, att något ska hända. Att något stoppar mig från att känna denna hopplösa känsla. Av att vara fast. Av att vara tom. Och ensam. Ensam i en värld fullt med människor och möjligheter.
Men det är som att det tar slut innan det får lov att börja. Det är som om jag och rakbladen har en hemlig och smutsig pakt.
Utanför den hemliga pakten är jag som vem som helst.
En vanlig tjej med lite väl starka känslor. Men vardagen rullar på för henne också. Ganska bra.
Men det är någonting som ständigt fattas. Någonting som ständigt skavar.
och någonting som ständigt känns fel.
En längtan efter någonting, som hon inte vet vad det är. Men hon försöker finna den.
Vill så gärna lämna denna konstiga känsla bakom mig.
För den är farlig.
Just nu ser jag mig själv dra rakbladet längs armen
känslan och synen av att skinnet öppnar sig och att blodet visar sig är tillfredställande.
Någonting hemligt som är bara mitt. Någonting som tar över känslan av meningslöshet och tristess.
Enda sedan jag var liten har jag haft en dålig känsla kring mig själv. Att jag varit fel.
Att jag inte varit tillräcklig.
En känsla av att skämmas och inte tycka om sig själv.
På olika sätt har det uttryckt sig.
Ibland har jag önskat att jag somnat och sen inte vaknat.
Men just då man öppnat ögonen och insett att man är kvar, är stunden då man inser att det inte är så enkelt.
Detta är någonting man måste gå igenom. Någonting man måste stå ut i.
Det finns stunder då jag druckit mig så full att jag inte vetat vem jag är. Och jag älskade det. Älskade känslan av att försvinna helt sådär. Att släppa allting som alltid annars finns med mig. Som en tung ryggsäck på ryggen.
Det hände att jag i dessa stunder dunkat huvudet hårt i en vägg. Och hoppats att skadorna skulle bli livshotande.
Små försiktiga försök. För att jag egentligen inte vågade. För att det skulle varit så avgörande. Så definitivt. Så förödande för andra.
Det fanns stunder då jag skurit armarna schackrutiga av rött blod. Och njutit av det.
Det fanns stunder då jag inte önskat något annat än att dö. Att bara få försvinna.
Klumpen i magen var konstant. Tårarna rann sig trötta.
Paniken. Stressen. Någonting hände. Någonting krashade. Det någonting var jag. Och jag var så innerligt trött på allt. På hur jag tänkte. Och hur allting kändes.
Blodet grät de tårar jag tillslut inte orkade gråta.
Såren gav mig den smärtan själen inte längre orkade känna.
Det var jag och det var fruktansvärt.
Det var som om djävulen slutit en pakt med mina känslor.
Det fanns ingen långvarit lycka. Det fanns ingen trygghet. Det var svarta färger och svarta tider.
Vardagen kunde dra åt helvete. Det normala kunde dra åt helvete.
Någonting i mig har lämnat mig.
Någonting som ville finnas i mig har gått sin väg.
Jag vet inte vad jag fattas. Men någonting fattas mig.
Det är inte jag som misslyckas. Det är min svarta skugga som dragit ner mig i ingenting.
Jag orkar inte längre dansa när musiken slutat spela.
Jag orkar inte längre göra mig fin när ingenting längre är fint
varför ska jag låtsats vara någon när jag känner mig som ingen
Det är tungt att vara olycklig i en skrattande värld
Det är jobbigt att tvingas vara någon man inte tycker om
när det känns som att man måste det
i en värld som denna
är en person som jag
ensam
men jag vägrar se det jag känner
jag vägrar vara det jag känner
en dag ska kommer jag dö
på ett sätt känns det som en befrielse
en befrielse för någon som mig
som alltid känt sig orolig inombords
orolig för att någonting är fel
allt hon ville var att vara ok
att vara omtyckt
det kändes omöjligt
så omöjligt att få uppleva det
såren blev många
såren tog över
olyckan skymde hela hennes värld
det var så tungt
hon var så långt ifrån den hon kände att hon måste vara
vad gör man då
vad gör man om man gjort allt
men ändå misslyckats
om man brytits ner så många gånger att man tillslut börjat hjälpa till nedbrytningsprocsessen
livet kunde dra långt bort åt helvete
olyckan var mitt jag
det enda sanna var jag och min smutsiga hemlighet
jag ville dö och lämna allt
jag ville slippa det jag hela tiden kände mig stressad av
jag ville bli en ängel över alla istället
men det gick inte
det var inte meningen att det skulle vara så enkelt
eller så svårt
det enda som var med meningen var att jag skulle få lida
lida tills jag insåg att jag inte kunde göra någonting annat än och stanna kvar
och det är nu när jag skriver jag inser att jag saknat detta så otorligt mycket
jag bryr mig inte om stavfelen nu
jag bryr mig inte om att jag formulerar mig konstigt eller tråkigt
jag vill bara skriva tills klumpen i magen försvinner
och pakten med det smutsiga lämnar mig
för det vet jag att den gör
snart vaknar jag på morgonen och inser att det bra var en dum destruktiv dimma
precis som jag gjort för något år sedan
när man skurit och skurit och sen plötsligt sett vad fan man gjort med sig själv
det är inte det enklaste
och det är fan inte rätt väg
men vem har sagt att man inte får göra misstag
det var meningen att mitt liv skulle gå till såhär, tror jag
min olycka var tvungen att nå sin kulmen
eftersom att jag inte ständigt kunde gå runt med ångest
subtil ångest
utan att det någonting fick brinna ut
för att sedan lämna mig bland aska och dimma
det är över nu
jag önskar att jag kunde gå tillbaka till mig själv då och säga att jag måste kämpa
det blir värre annars
och tänk nu inser jag
jag ville inte bli vuxen
jag ville inte fortsätta pressas in i massa krav
när jag redan kände mig fel
misslyckad
otillräcklig
och så otroligt stressad över det hela
det gick inte att föreställa sig vuxenvärldens krav på allt detta
och inte fan orkade jag mer
jag slår upp ögonen med ett ryck
hjärtat hoppar till i bröstkorgen
vad har jag gjort och varför
känslorna från igår var inte bra
men varför gick jag såhär långt
.......
Du inser att du är vuxen
Du inser att ärren aldrig kommer blekna.
Du inser att du inte vuxit från den ursprungliga känslan
men du har blivit fri
fri från den pakt du slutit med smutset och skammen för flera år sedan
nu är det bara impulsiviteten och känslostormarna du måste lära dig stänga av
för du vill väl inte ha fler ärr?
Du vill väl inte ha fler oroliga episoder i livet?
Hell no.
Nu går jag vidare
och hoppas att tomheten och meningslöstristessheten också gör det
PUSS.
skrivkramp
Skriva.
Skriva av mig.
Det behövs.
Men det är svårt. Har börjat bli svårare.
Någonting som kväver mitt naturliga flyt.
Jag vet att det jag håller på med är ohållbart.
Att det gränsar till sinnesjukt beteende.
Det slår fel utåt. Och inåt.
Jag mår inte bra av det.
Jag blir galen.
Världen skriker på mig.
Allting blinkar.
jag behövs.
Jag orkar inte.
Någonting håller mig tillbaka.
Som alltid.
Någonting stort. Någonting jag varken kan se eller ta på.
En dag ska jag bli fri.
En dag ska det vara enkelt .
En dag ska det rinna av mig.
En dag ska allt visat sig vara en stor överraskning
godnatt
I Wanna do this
Feels like im miles from here.
Vem är vi? Vem är jag?
För att göra allt detta enklare försöker jag sätta upp mål.
Men det har blivit övermäktigt ibland.
Nu är jag snart farligt nära ett mål. Ett mål jag aldrig trodde jag skulle nå.
AH
Om du bara visste
det jag visste
och det jag kände
om du bara förstod
du skulle aldrig förstå
Ibland känns det som om jag brinner
som om alla världens känslor kommer in under huden
jag vågar inte andas
men ändå går det
Det är inte lätt att veta allt
Blev rädd.
Hur visste dem?
Hur visste dem vem jag var och vem jag varit?
Och sakerna de sa om de andra..
Hur allting stämde.
Skrämmande
Börjar tvivla på vissa saker. Livet och sånt. Vad som är sanning och vad som inte är det.
Verklighetsuppfattningen och sådana stora saker. Som man alltid trott på. Saker man alltid tagit för givet.
Blir rädd. Eftersom jag tidigare varit trygg i min uppfattning. Med vad som finns och inte finns. Med vad som är på riktigt och vad som inte är det. Nu rubbas allt. Kanske finns det en andra sida. Kanske är allt förutbestämt. Kanske har vi levt tidigare liv. Och kanske har alla nära människor i mitt liv, varit med mig på något sätt förut. Och tänk så är det så att döden inte är slutet, och att vi alla kommer att mötas igen.
Detta hade jag tidigare bara ignorerat, inte trott på eller åtminstonde inte brytt mig om så mycket.
Men när vissa saker som tycktes vara oförklarliga förklaras, och när vissa saker som man aldrig trodde skulle kunna ske, sker, blir man ju lite förvirrad!
Om 100 år har svaren iallafall kommit.. *scary*
Ska leva livet till fullo nu.
Puss.
allt, inget och något litet extra
Är lite småförälskad i livet ikväll, också lite hög på kaffe och gamla minnen. Minnen som gör mig nostalgisk, sorgsen och drömsk.
Dofter har varit omkring mig den senaste tiden, dofter som påmint mig om dagarna då jag gick runt i en falsk verklighet, en vacker illusion.. men som snart skulle förstöras på ett fult sätt.
Om honom, den fula själen:
Jag försöker hålla kvar mig
Jag försöker känna det igen
Det var så vackert att det inte går att föreställa sig.
Det var alla färger och alla dofter på en och samma gång
det var glädje, det var nyfikenhet och det var oändligt liv
det var spänning och en känsla av att vara på rätt ställe
vid rätt tidpunkt
vi var mitt i livet
det var då och ingen annan gång.
det var bara vi
men
jag borde stoppat där
just där det började brännas
då det började kännas för mycket
för snabbt
det var inte på riktigt
jag gråter för evigt och kommer aldrig förlåta mig för det
men det var nog meningen
jag lärde mig bra saker av det.
Som att livet är lika mjukt som det är hårt
och som att den person du trodde var vacker
egentligen var den fulaste själen nånsin
om tiden då jag mådde dåligt:
Känslorna och musiken för mig bort
bort till en verklighet som gjorde ont i varje andetag
ensamhet och skam, krav som inte gick att leva upp till
och ansikten som var besvikna
ångestskärvor som skavde
och en tung känsla av att vara misslyckad
tårar som inte kunde gråtas
panik som inte kunde komma ut
en värld som det gjorde ont att vakna upp till
men sen händer någonting och jag förs framåt i tiden
jag ställer mig frågan hur jag någonsin kunde må så dåligt
hur det var möjligt då livet ju är så vackert
så fullt av gemenskap, värme, glada människor, vackert kvällsljus, slamrande i köket efter kaffebryggaren
förväntansfullhet, nyfikenhet, dofter av parfym och spänning som ligger i luften, kärlek och en oändlig livslust
hur är det möjligt att vilja lämna det
hur är det möjligt att vilja skära i sin egen hud
hata den
hata sig själv
hata livet
hur går det ihop
när det finns så mycket
så mycket mer
som bara väntar på att få komma ut och på att få upplevas
det är sorgligt
men det är inte försent
ilskans tårar som inte får gråtas
Det är sådana här stunder som får mig att inte vilja mer
Det är sådana här stunder som får mig att hata. att tappa det. att bli svag. och att bli trött.
Det är nu det gamla rivs upp.
Det är nu längtan om ett slut återkommer.
Tankar och förbjudna känslor .
Tänk om jag vore den personen jag önskade.
Tänk om jag fick känna mig normal.
Tänk om jag fick känna mig precis som alla andra, varken mer eller mindre.
Går det inte måste jag se ett slut på det hela.
Eller en strävan att förbättra mig själv.
Det går inte att acceptera mina brister.
Men det går att göra något åt det.
Känslorna håller mig i ett järngrepp.
Rakblad och sår känns plötsligt som något vackert och inbjudande. Precis som att det är någonting jag kan vara duktig på och att det är någonting bra.
Att fantisera om dåliga saker som gör att jag får ut mina aggressioner känns bra. Känns rätt.
Förbjudna saker gör mig exalterad och trycker samtidigt ner mig. På botten. Där det ibland känns som jag hör hemma.
Att kastas från att känna sig bäst, till att känna sig sämst.
Nu känns det bara som att det kanske var en illusion, det där med att vara bäst och perfekt.
sova nu. skriver mer sen
frågeställningar som kanske aldrig kommer besvaras
varförvarförvarförvarförvarför
jag förstår inte
vi föds
vi dör
varför måste den där mittimellanbiten vara så jävla svår?
varför måste jag gå runt med en ständig känsla av ovisshet
av att inte veta
av att inte känna
av att inte förstå
sitt eget värde
sitt eget jag
vem är jag egentligen?
vem är tjejen på bussen som så snällt sitter där
vem är tjejen på jobbet som så hårt jobbar för att vara alla till lags
vem är tjejen på festen som gör allt för att passa in
vem är tjejen som mådde så dåligt
vem är tjejen som hatade sig själv så
jag föll instinktivt in på det negativa eftersom att det just är det perfektionistiska inom mig
som också drev mig in i misär
som drev mig in i en ångest som innebar självhat så starkt att jag ville skada mig själv
och blöda ut min sorg och besvikelse
min sorg och besvikelse över att vara ett misslyckande
det går knappt att tänka tillbaka utan att rysa lite för mig själv
att somna i blodiga lakan
hur kunde jag leva med det
att somna med svidande handleder
hur kunde det få mig att må bättre
ångest som blir till lager på lager av ännu mer ångest
dagar som tillslut bara blir till nedräkningar
oro och besviknenhet innebar mer skärsår och mer blodstänkt parkett
jag ville inte vidare
jag ville bara ha trygghet och perfektion
det är så dumt att man inser det nu
efteråt
allt jag behövde var att tas ned på joren
krossa mina illusioner av hur jag trodde att jag och allt måste vara
men det är svårt
när man enda sedan liten flicka sett sig själv ha den perfektaste familjen
i det perfektaste huset
med den perfektaste katten
och skulle min framtid vara något annat än perfekt skulle det inte gå
allting vart tvungen till att falla på plats likt ett vacker pussel
men det var jag inte ens medveten om förrän långt senare
jag tänkte inte ens att det måste falla på plats
jag trodde med säkerhet att det skulle falla på plats
men det är på något sätt jävligt skönt att livet har sina hål och taggar
att bära rollen som perfekt är nog rätt kravfylld
nu har jag råd att misslyckas
jag har neutraliserat min bild av mig själv som varken perfekt eller totalt misslyckad
jag är bara en människa
men okej, lite superkrafter har jag kvar
tomhet och tristess
Jag tror att jag har så mycket inom mig som bara vill komma ut. Som måste få komma ut. Jag blir galen inombords. Jag hålls tillbaka. Trycker ner mig själv. Tills jag inte längre får plats i det lilla utrymme jag tvingat in mig på.
Det är inte okej. Nu sitter jag här. Min kropp och själ orkar inte med detta som tynger.
Jag vet inte vad det är. Men det drar ner mig till botten och får mig att inte vilja gå vidare.
Hela min kropp skriker vila. Skriker hat. Skriker frustration. Var är jag när det är min tur att leva? Var är jag när det inte längre är ok. Jag måste sätta stopp. Sätta stopp för detta något som jag känner är så nära.
Jag vet inte längre vad..
kommande mål:
- ringa det jäkla plastikstället
- bara äta små portioner godis, inte tills jag mår illa och hatar godis i flera dagar
- låna den jävla boken
- inte stressa
- inte pressa mig själv
- inte ha prestationsångest över ett piss
- bara göra saker 75 % så bra som jag kan egentligen
- inte by mig så jävla hårt om allt
- sova mer
As days go by, the nights on fire
Ikväll är jag arg inombords. Har fått nog. Ikväll tar jag ingen skit. Jag är jag, och jag har rätt. Jag har oftast rätt med nästan allt. Ikväll är jag stark och ikväll är det jag som står i centrum. Jag vet. Jag vet faktiskt bäst, ibland.
Vissa människor börjar gå mig på nerverna. Människor som aldrig kan svara på frågor. Människor som bara slöar genom livet. Människor som är egocentriska. Människor som aldrig hör av sig. Människor som inte fattar.
Jag förstår inte, vad är så svårt?
Jag önskar jag kunde få dig att förstå, få dig att tänka ett steg längre. Du är så långt ute att du inte ens förstår det själv. Jag befinner mig hundratals trappsteg ovanför dig. Ändå är det jag som känner mig så misslyckad.
Jag vill slå misslyckandet in i din panna, jag vill se ditt ansiktsuttryck när det går upp för dig.
Det är min tur nu, min tur att få solsken och lycka. Jag har stått i skuggan alldelles för länge. Jag har straffat mig själv så mycket att det är löjligt. Ingen förtjänar att få så mycket skit, ..förutom du då.
fight fight fight fifht
nu eller aldrig
jag lever så det sprakar om mig
ingen eller ingenting kan ta ner mig på jorden igen
jag svävar och ser knappt marken
jag är borta
Och jag är så levande
Bortom allt.
bortom du och jag
han och hon
bakom, bortom och förbi allt det
där är jag nu
och ingen
ingen kan ändra på det.
Du kan gråta mitt på gatan, men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
Är egentligen alldelles för trött för att skriva.
Men det är så mycket i mitt huvud. Ska flytta. Ska bo själv. Ska betala räkningar, fixa avtal, kolla upp grejer. Och samtidigt vara duktig på jobb, träffa vänner och vara social och rolig med dem och så ska man hinna med att festa samt att förhoppningsvis hitta en kille någon dag. Finns mer på min lista, men jag orkar inte tänka längre.
Blev lite orolig sådär efter en viss händelse så nu är jag inte så värst glad.
Hoppas att jag kan finna frid någongång. Men hoppas bara inte det är i döden.
För jag har konstant en inneboende känsla av otillräcklighet, osäkerhet och amvbivalens.
Jag går igenom allting i mitt huvud om och om igen, tror jag säger fel saker och att hela jag är fel.
Det sker omedvetet. Och jag vet inte riktigt var min osäkerhet kommer ifrån. Höga krav. Dålig självkänsla. Men orsakerna till detta då?
Jag har dock blivit otroligt mycket bättre än vad jag var tidigare. Hoppas det fortsätter så :)
Ska sova nu, hoppas jag vaknar och känner mig lugn och glad.
Reflektioner på kvällen
Idag var jag tillbaka. Tillbaka till ett ställe där ångesten ekade i väggarna. Ett ställe som rev upp såren från en tid då jag inte var jag. Men inte lät jag det påverka mig
Kände en förbjuden känsla för några veckor sedan.
En känsla av att döden var en befrielse.
Jag upplevde en stark kroppslig smärta, så kraftig att jag kräktes av den. Jag skrek och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag trodde jag var allvarligt sjuk och skulle dö. Och vid något tillfälle där gick det upp för mig. Hur skönt det var att bara släppa allt. Jag skulle ändå dö. Alla krav, alla måsten, allt sköts bort, ingenting spelade längre någon roll.
Jag var befriad från allt, från livet.
Självklart är jag ingen person som går runt med dödslängtan.. men det var sådär precis när jag kände att jag inte kunde göra något åt smärtan. Den hade mig i sitt grepp och jag var tvungen att acceptera mitt öde. Det fanns ingenting annat då än att bara slappna av försvinna bort.
Drömde också att jag sövdes inatt. Läskigt läskigt.
Kanske kommer jag en dag acceptera döden helt och hållet.
Precis som jag accepterat sorgen och ensamheten.
Livet är så konstigt. Varför lever vi?
Its the moment of truth its the moment to lie, the moment to live and the moment to die, the moment to fight, the moment to fight, to fight, to fight
Omtumlande dag. Mycket att göra, mycket att prata om, smälta och lämna bakom sig.
Jag är stark idag, vill stå upp för mig själv. Vill vara arg på folk, vill våga säga ifrån.
Men jag har en lång bit kvar. Konflikträdslan och min vill-vara-tilllags-sjukdom är fortfarande påtaglig.
Min självkänsla är fortfarande svag. Men håller på att byggas upp.
Ibland känns det dock som om tankestyrkan kan fixa allt. Tänk om jag en dag bara bestämmer mig, bestämmer mig för att inte påverkas av all skit, bestämmer mig för att le igenom dagen, att inte noja över hur jag ser ut, att inte analysera saker och känna mig dum eller bortgjord. Att sluta värdera mig själv.
Att bara leva i nuet, att bara låta ALLT rinna av mig. Ljuga mig igenom allting. Tills lögnen blir en sanning.
Det går. Jag är inte så jävla avancerad trots allt. Bara intala sig själv, tillslut går kroppen på det.
Bara spela vidare i livet, trots att jag är ful och misslyckad. Stiga upp, äta frukost, åka buss, möta folket, jobba, äta, leva, dansa, utan att bry mig, utan att stanna upp i oviktiga detaljer. Istället för att stanna länge ch ledsen vid spegeln, ska jag springa leendes förbi den. Tillslut når jag mina mål, min lycka. Då kommer allt annat också försvinna.
Flyttar hemifrån.
Operationen
Social
Må bra
Live it up
- Only the dead have seen the end of the war
tonight only me and my happiness exist. It exist because I say so, It exist because I live in the moment
Om jag bara finns här och nu i stunden, då är jag lycklig. Om jag bara ser till den här stunden och ingenting annat, ja då är allt underbart. För jag finns. Jag är här och jag har en miljon möjligheter. Det gäller bara att se bortom det lilla.
Pusshej.
Känslorna som måste ut 14/8-11
Var var du när allt blev till ett helvete på mindre än fem sekunder? Var var du när jag föll i gråt och panikartad förnekelse? Var var du när jag inte längre ville andas? När jag inte längre ville sova bara för att det skulle innebära att jag sedan också skulle vakna. Vakna och inse.
Var var du alla de gånger jag behövde dig och ingenting annat. Alla de gångerna du var mitt syre och min värld.
Var fan var du när jag dog.
Kanske var du också död.
Du dog iallafall för mig den dagen.
Dagarna går. Livet fortsätter alltid. Alltid.
Det är det som är det fina.
När man inte längre har någonting att hålla i sig i, när allting gungar och du mår illa av livet. Då är det bara att andas. Låta dagarna gå. Det är tryggt. Så länge du känner att dag blir till natt och att natt blir till dag. Då har du också en ny chans att förändra din situation.
Jag menar, jag är lycklig idag. Just nu. För jag tar ingenting allvarligt. En dag ska vi alla dö och glömmas bort. Ingen bryr sig då om dig. Ingen kommer då komma ihåg dig.
Okej om du blev den nya Madonna, då kanske det kommer vara känt efter din död. Men tids nog är det också borta.
Liv ditt liv och gör det du mår bra av. För i slutändan är det annars bara du själv som straffas.
Vill skriva så mycket mer. Men tyvärr är jag jättetrött och ska upp tidigt.
Be strong. No matter what, be strong.
AND LIVE YOUR MotherF LIFE
Jag ligger i min säng men vill inte sova, vill inte vakna, jag vill bara finnas här och nu..
Hej
Var ett tag sedan jag skrev nu.
Är sjukt stolt över mig själv över en sak jag gjort. Jag har gått emot mig själv och mina rädslor.
Men samtidigt har jag en väldigt lång väg kvar.
Den vägen är jag villig att vandra. Eftersom jag vet att jag kommer må bra av det.
1. Plastikoperationen.
2. Bli mer social.
3. Leva livet på riktigt.
Notes:
- Skit i alla andra
- Gör det du mår bra av
- Skit i ditt överdrivna samvete
- Var målmedveten
- Kämpa som in i helvete - you can do it :D
Tänk om plastikoperationen går fel. Tänk om det jag ska fixa blir värre.
Jag ska fråga mycket.. och ringa dit nästa vecka när det öppnar. Försöka att inte vara alltför impulsiv och ivrig..
Har börjat inse vissa saker den senaste tiden..
Har börjat se bortom min egen paranoja. Mitt egna ego. Mitt egna jag. Och det är när jag gör det, jag blir hel.
För människor går vidare, människor glömmer, människor bryr sig inte om dig så mycket, de bryr sig mest om sig själva..
En jobbig sak som jag också klarat av, som gjort mig så stolt att jag inte vet vad jag ska ta vägen.. är att jag berätta om mitt misstag.. om ärren. Trodde jag aldrig skulle klara av och säga det. Nu vet: E, M, S, D, L, E, Jea, An och S. Och familjen då. De jag har kvar och säga till som känns rätt viktigt är egentligen bara S. Sen är väl nästa steg att gå ut med det på riktigt, att bli bekväm i att visa mig. Där är jag inte än, men det faktum att jag sagt det till så många är otroligt för mig. Jag är så stolt! Efter att i år ha döljt det så var det så oerhört befriande när jag sa det till E och S, först av alla att få veta. S har varit jättestöttande och det är viktigast för mig, eftersom jag är närmst henne.
Mina mål för denna veckan är följande.
- På jobbet ska jag göra mitt bästa, men inte slita ut mig.
- Vara social i den mån det går
- Försöka trappa ner lite på BB
- Låna en bok på bibloteket
- Motionera varje dag
Inte så kul kanske. Men kommer göra upp roligare mål sen. Får en kick när jag klarar dem!
Mål nu:
Tankar och ord mitt i natten
Ja vad ska man skriva?
Tankarna går så otroligt fort, ibland känns det som om jag är ensam om att ha det såhär.
Andra kan inte känna såhär mycket.
Verkligheten för mig är vacker, men samtidigt smutsig.
Jag försöker att se kontraster och färger, försöker skala ner mitt känsloliv. Men det är så svårt. Det är som om det brinner på insidan. Jag kan inte låta bli att tänka, känna och dö lite grann.
Och frågan är vad jag egentligen vill?
Vad vill jag med mitt liv?
Jag tror ibland att jag har svaret men så kan jag känna; jaha, var inte ditt liv mer än så?
Jag vill göra något stort, något viktigt. Jag vill ta vara på denna gåva jag har. Gåvan av att vara vid liv.
Jag vill hjälpa, få andra människor att känna, att förstå och att må bra.
Jag vill vara någon som andra människor kan bli glad av, jag vill betyda någonting i andra människors liv.
Men jag vet inte var jag ska börja. Vad jag ska göra.
Det är som om jag står och väntar hela tiden. Hoppas, längtar och planerar - men ingenting händer.
Hur tar man första steget.
Första steget för mig måste nog bli att sluta bry sig så mycket om vad andra tycker.
Frihet
Jag kan sitta på nätterna och känna att jag aldrig vill sluta skriva.
Jag vill skriva tills jag inte längre känner någonting. Tills jag inte längre känner någonting annat än frihet.
För när jag skriver blir jag befriad. Det finns ingen människa som kan lägga sig i eller få mig att bli osäker.
Jag blir inte heller stressad som jag kan bli när jag ska förklara någonting muntligt. Rädslan för att folk ska sluta lyssna försvinner. Nu är det bara jag, natten och en jävla massa ord. Ord som kanske inte tycks mycket för världen.
Jag känner ingen press nu. Ingen press på att försöka skriva ner exakt vad jag känner eller exakt vad jag gjort/vill göra eller inte vill göra. Här är det på mina villkor.
Lycka!
En dag i livet vill jag vakna upp och känna att jag är stolt och glad över den jag är. Jag vill känna den känslan på morgonen att jag inte kan vänta med att stiga upp och börja dagen. Att mina ben är fulla med spring, rastlöshet och längtan. Jag vill känna mig exalterad och nyfiken. Nyfiken på vad dagen har att erbjuda. Vilka människor jag ska träffa och hur dagen ska se ut.
Jag vill känna mig vacker. Känna att andra människor ser mig och intresseras av mig. Jag vill att andras blickar ska glittra när de möter min.
Jag vill kunna gå i ett rum fullt med speglar, och känna mig nöjd. Och känna mig normal. Men framförallt vill jag kunna möta flickan i spegeln och tänka; hon är jag - och hon vill jag vara!
Planering
Jag har kommit på en sak som jag gör för att må bättre, och som faktiskt fungerat.
Jag planerar min väg och mina val genom livet.
Just nu är mina mål följande:
- Flytta hemifrån - avklarat (flyttar snart)
- Haft pojkvän - avklarat
- Plastikoperation - konsultaion avklarad - SKA BOKA OPERATIONSDAG
- Bli mer social - pågår
- Bli lyckligare/tillfreds - pågår (och har gått bra som fan)
- Börja skrivkurs på kvällarna - anmälde mig idag
- Börja lev livet, inte andras liv (dvs bry dig mindre om vad andra tycker) - påbörjat (och går rätt bra)
- Kolla upp utbildningar/planera inför framtid - pågår
Thats it for now.
Lite om hur dåligt jag mått en gång i tiden
Ibland slår det mig.
Hur långt ner jag faktiskt varit.
Hur tragiskt det sett ut.
Hur dåligt jag faktiskt mått.
Armen och benen är ärrade - de speglar en tid då jag inte längre orkade
En tid då jag inte längre var jag.
Jag har alltid velat vara så bra som möjligt. Duktig. Snygg. Rolig.
Alltid brytt mig om vad folk ska tycka. Alltid brytt mig så jävla hårt om det.
Haft felfria föräldrar. Eller åtminstonde haft känslan av det. Och känslan av att systern var en bättre version av mig.
Men jag själv var inte perfekt. Var inte så snygg. Var inte så smart. Hade inte tillräckligt många vänner. Inte tillräckligt bra självförtroende och inte tillräckligt jävla duglig för detta samhälle helt enkelt.
Jag kämpade med att uppfylla någonslags fantasibild av hur man ska vara som människa, som tjej och som tonåring.
Och det gick inte ihop, bilden av den jag ville vara - och den jag var.
Jag bröts ner. Ville inte gå till skolan. Vågade inte bli lämnad av den enda person jag fått riktig kontakt med.
Tillslut orkade jag inte pressen.
Jag mådde så dåligt över mitt utseende och allt det andra jag kände jag inte kunde uppnå.
Jag hoppade av skolan och krisade.
Men sen vände det. Jag gjorde framsteg. Jag tog det i min takt.
Och nu är jag här. 21 år gammal och mår bra.
Men ibland kan man få tillbaka känslorna. Och det är då det är bra att skriva.
/ Jag
Finns jag? Finns du? Kanske är allt bara ett stort skämt..
Presentation och random ord
Hej och välkommen.
I denna anonyma blogg kommer jag skriva om min kamp mot ångesten. Strävan efter att bli nöjd med mig själv och kunna njuta av livet.
Det kommer vara en ärlig skildring, ingen jävla kissieblogg. Det kommer vara ett ställe för mig att skriva av mig.
Att bara låta fingrarna spela över tangentbordet. För är det någongång jag känner mig lugn och avslappnad så är det just då.
Kort beskrivning av mig:
-Snäll och vill vara alla tilllags
- Känslig för kritik
- Rädd för att bli sårad
- Impulsiv
- Otålig
- Får lätt prestationsångest och har allt för höga krav
- Humoristisk
- Lekfull
- Snabbtänkt
- Levande
- Empatisk
- Bryr mig allt för mycket om vad andra tycker om mig
- Känslomänniska
- Gått igenom en barndom/tonårstid med olika ångestbesvär
- hållt mitt lidande hemligt, men kommer nu sakta men säkert ut med det, till en viss grad
Just idag var det en bra dag för mig. Jag känner mig stark och som att det finns en ljus framtid för mig.
Jag har beslutat mig för att genomgå en plastikoperation och jag tror det kommer gå bra. Jag vågar tro på att jag kommer må bättre efter den. Jag vågar tro på att jag kommer kunna stå för det också. Jag räcker liksom fuck you till resten av världen och gör vad fan jag vill då. Det känns bra att kunna besluta mig för saker. Även saker som är tabu och inte följer ramen för vad jag egentligen borde göra av mitt liv.
Men om jag nu mår bättre av det, varför ska någon annan styra mig till att må sämre då?
Jag är sådär härligt arg idag också. Har varit det dom senast dagarna. Jag är glad att motgångar faktiskt gör mig starkare, och inte svagare. Även om det kan kännas som om ångesten håller på att döda min själ ibland.
Det är egentligen svårt att beskriva ångesten när den kommer.
Det blir som att jag är så jävla fucking misslyckad och fel för denna värld. Jag måste bara liksom bort.
Överallt omkring mig dansar små lyckliga sagor, jag passar inte in.
Jag känner en enorm tyngd över hela kroppen och vill gråta. Det är så orättvist. Här finns jag, kan andas, äta och fungera som alla andra. Men ändå kan jag inte njuta av allt vackert i världen. Solen skiner, hjärtat dunkar - men jag har gråten i halsen och en demon i min kropp.
Det är som om allting som varit fint och snällt blir ont och smärtsamt. Världen tittar på mig med arga ögon. Jag är inte längre ok.
Men det kan vända fort.
Och jag älskar när det vänder. Då får jag ta del av allting igen. Världen omfamnar mig med vackra färger och toner.
Jag kan gå på stan ensam och bara njuta av att finnas till. Jag fantiserar mig bort med musik i öronen, jag blir ett med världen och allting är spännande. En ny dag är en välsignelse. Det är som ett spännande spel, man vet aldrig vad som ska dyka upp på banan. Man vet bara att man vill spela det. Man vill komma till en ny level. För det är kul och intressant. Livet är kul och intressant. Och jag bara bryr mig inte längre.
Detta får räcka för nu.
Kommer skriva av mig en massa mer sen.
LEV LIVET!