Det är inte lätt att veta allt
Blev rädd.
Hur visste dem?
Hur visste dem vem jag var och vem jag varit?
Och sakerna de sa om de andra..
Hur allting stämde.
Skrämmande
Börjar tvivla på vissa saker. Livet och sånt. Vad som är sanning och vad som inte är det.
Verklighetsuppfattningen och sådana stora saker. Som man alltid trott på. Saker man alltid tagit för givet.
Blir rädd. Eftersom jag tidigare varit trygg i min uppfattning. Med vad som finns och inte finns. Med vad som är på riktigt och vad som inte är det. Nu rubbas allt. Kanske finns det en andra sida. Kanske är allt förutbestämt. Kanske har vi levt tidigare liv. Och kanske har alla nära människor i mitt liv, varit med mig på något sätt förut. Och tänk så är det så att döden inte är slutet, och att vi alla kommer att mötas igen.
Detta hade jag tidigare bara ignorerat, inte trott på eller åtminstonde inte brytt mig om så mycket.
Men när vissa saker som tycktes vara oförklarliga förklaras, och när vissa saker som man aldrig trodde skulle kunna ske, sker, blir man ju lite förvirrad!
Om 100 år har svaren iallafall kommit.. *scary*
Ska leva livet till fullo nu.
Puss.
allt, inget och något litet extra
Är lite småförälskad i livet ikväll, också lite hög på kaffe och gamla minnen. Minnen som gör mig nostalgisk, sorgsen och drömsk.
Dofter har varit omkring mig den senaste tiden, dofter som påmint mig om dagarna då jag gick runt i en falsk verklighet, en vacker illusion.. men som snart skulle förstöras på ett fult sätt.
Om honom, den fula själen:
Jag försöker hålla kvar mig
Jag försöker känna det igen
Det var så vackert att det inte går att föreställa sig.
Det var alla färger och alla dofter på en och samma gång
det var glädje, det var nyfikenhet och det var oändligt liv
det var spänning och en känsla av att vara på rätt ställe
vid rätt tidpunkt
vi var mitt i livet
det var då och ingen annan gång.
det var bara vi
men
jag borde stoppat där
just där det började brännas
då det började kännas för mycket
för snabbt
det var inte på riktigt
jag gråter för evigt och kommer aldrig förlåta mig för det
men det var nog meningen
jag lärde mig bra saker av det.
Som att livet är lika mjukt som det är hårt
och som att den person du trodde var vacker
egentligen var den fulaste själen nånsin
om tiden då jag mådde dåligt:
Känslorna och musiken för mig bort
bort till en verklighet som gjorde ont i varje andetag
ensamhet och skam, krav som inte gick att leva upp till
och ansikten som var besvikna
ångestskärvor som skavde
och en tung känsla av att vara misslyckad
tårar som inte kunde gråtas
panik som inte kunde komma ut
en värld som det gjorde ont att vakna upp till
men sen händer någonting och jag förs framåt i tiden
jag ställer mig frågan hur jag någonsin kunde må så dåligt
hur det var möjligt då livet ju är så vackert
så fullt av gemenskap, värme, glada människor, vackert kvällsljus, slamrande i köket efter kaffebryggaren
förväntansfullhet, nyfikenhet, dofter av parfym och spänning som ligger i luften, kärlek och en oändlig livslust
hur är det möjligt att vilja lämna det
hur är det möjligt att vilja skära i sin egen hud
hata den
hata sig själv
hata livet
hur går det ihop
när det finns så mycket
så mycket mer
som bara väntar på att få komma ut och på att få upplevas
det är sorgligt
men det är inte försent
ilskans tårar som inte får gråtas
Det är sådana här stunder som får mig att inte vilja mer
Det är sådana här stunder som får mig att hata. att tappa det. att bli svag. och att bli trött.
Det är nu det gamla rivs upp.
Det är nu längtan om ett slut återkommer.
Tankar och förbjudna känslor .
Tänk om jag vore den personen jag önskade.
Tänk om jag fick känna mig normal.
Tänk om jag fick känna mig precis som alla andra, varken mer eller mindre.
Går det inte måste jag se ett slut på det hela.
Eller en strävan att förbättra mig själv.
Det går inte att acceptera mina brister.
Men det går att göra något åt det.
Känslorna håller mig i ett järngrepp.
Rakblad och sår känns plötsligt som något vackert och inbjudande. Precis som att det är någonting jag kan vara duktig på och att det är någonting bra.
Att fantisera om dåliga saker som gör att jag får ut mina aggressioner känns bra. Känns rätt.
Förbjudna saker gör mig exalterad och trycker samtidigt ner mig. På botten. Där det ibland känns som jag hör hemma.
Att kastas från att känna sig bäst, till att känna sig sämst.
Nu känns det bara som att det kanske var en illusion, det där med att vara bäst och perfekt.
sova nu. skriver mer sen