jagochkampen

Det känns som att tiden börjar rinna ut.
Man är inte sådär ung längre.
Man har inte längre all tid i världen.
Man är inte längre odödlig och ostoppbar
Iallafall inte på samma sätt

Och jag önskar att jag inte kände mig lika paralyserad
som under ytan
jag orkar inte hålla mig där uppe längre
Jag faller

Jag är någonstans där nere
och längtar och vill känna mer än vad jag egentligen gör
men det finns ett eko i mitt liv
någonting som saknas
grejen är bara att jag inte orkar bry mig längre
jag har blivit känslolös
jag har lärt mig att stänga av
till den grad att det numera sker automatiskt
men lider jag egentligen?
Det är ju bara lite tomt

Jag vill innerligt kunna skriva igen
Det känns inte som jag kan det längre
jag går bara runt i cirklar och skriver inte om någonting
jag vet inte längre vad jag ska skriva
hur mycket känslor jag ska få ut
vilket sinnesstämning jag då kommer hamna i
det är så enkelt att bara titta rakt fram istället
Har jag hamnat i apati?

Orkar inte heller skriva om nya mål och planer.
De har jag numera i huvudet
och ni ska fan veta att jag följer dem
Jag är inte personen som inte fullföljer saker
Jag är handlingskraftig om jag vill någonting
Jag är också mycket envis
Och känslostyrd
Har jag en känsla som jag känner starkt för
kommer jag leva i den känslovärlden fullt ut
Längtar bara tills nästa rus kommer


Det känns som jag är placerad i ett samhälle som är fel
Som jag tvingas in i någonting mycket snedvridet
och att jag faktiskt accepterar det
på något sätt är jag nog ledsen
jag kan ingenting göra mer än att finna mig i denna verklighet
egentligen skulle jag nog faktiskt vilja försvinna från denna värld
egentligen är det nog det jag varje dag och varje år längtat efter
men det är bara för att jag alltid har levt med en känsla av att inte vara bra nog
en katastrofkänsla
att jag inte är kapabel till det jag måste klara av
och varje dag väntat på att få detta bekräftat
att syftet med min existens är att jag ska klara av vissa saker
vara duglig och passa in
men att jag inte gör det
och att min existens därför är meningslös
detta gör mig olycklig
men skalar man bort allt detta
alla dessa tankar som jag styrs av medvetet eller omedvetet
finns det vackra kvar som jag absolut inte vill mista
ljuvliga känslor
dofter, färger, ljus och liv
det som vi som lever mår bra av och behöver
detta har jag känt sen många år tillbaka
priset jag får betala av att vara i livet är att aldrig känna mig tillräcklig
och att ständigt gå runt med en viss svärta och smärta i kropp och själ
om det är priset jag får betala kan jag lika gärna fortsätta kämpa tills min kropp och själ upphör att existera
för det som händer sen kanske innebär enbart ljuvliga känslor dofter färger ljus och liv utan något ont
ja så får det bli

men jag känner mig så hjälplös på något sätt
allting är så jävla konstigt
det måste ändå alla hålla med om
vad är detta
samhälle, länder, universum, människor och kultur
det är så jävla jävla abstrakt om man tänker några steg längre
jag orkar snart inte längre kämpa för någonting som känns som en lögn
ja jag pratar om alla kraven
det hade varit en annan sak om det inte var en så stor skillnad mellan verklighet och lögn
det hade det
i takt med att jag skriver blir jag mer och mer arg
varför kan ingen göra någonting åt detta
jag önskar att någon skulle hämta mig
ta mig långt bort ifrån de människor jag tycker är så fruktansvärt meningslösa
ta mig bort från det sjuka som styr våran värld
ta mig till den äkta kärleken
den äkta världen
som inte ger falska förhoppningar
och falska känslor som springer längs min ryggrad