jagochkampen

Detta som heter livet, det är fan inte lätt. 

Jag försöker få allting att gå runt. 

Jag kämpar alltid. 
Livet för mig, det är en kamp. Precis som denna bloggen heter. 
Att ge upp kan ofta vara en lugnande tanke för mig. 
Den är min vän när jag känner att allt är åt helvete. 
När ångesten får allting att bli jobbigt. Att godis inte längre smakar gott. Att vänner inte längre är kul att vara med. 

Att solen inte längre är skön mot kroppen. Att killar inte längre är spännande och roligt. Att djur inte längre är mysiga att omge sig kring Att täcket inte längre är skönt mot kroppen. Att handla inte längre är mysigt med musik i öronen. Att fundera inte längre är avslappnande. Att insomnandet och uppvaknande är smärta.  Att varje andetag är ångest. Att livet inte ger dig en enda paus från lidandet. 

Då är döden min vän. 

Men det värsta då, är att det i värsta fall ändå inte skulle gå. Jag skulle inte klara av att svika mina nära så. Det går emot allting inom mig. 
Det är alltid så. 
Ska man lida själv, eller ska man låta andra lida. 

För mig är det självklart

Men tänk om du inte orkar mer. 

Om den dagen kommer då du mår så dåligt att du inte ens kan tänka dig att genomgå en dag till av äckligt godis,, jobbiga vänträffar,varma ångestfyllda soldagar, idiotiska killar, krävande djur, täcken som du ändå bara vänder och vrider dig i, mathandlande som bara är en börda, ångestfyllda tankar nonstop och kroniska sömnproblem. 

Vad gör man då? 

Jag vet inte. 

Så mycket tankar har bombarderat mitt huvud de senaste veckorna. 
Så mycket. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen. 

Det ska iallafall inte fortsätta såhär. 

Jag ska vara min egna bästa vän. Och jag ska inte dömma mig själv, inte skrämma mig själv och inte bry mig. 

Detta livet här, denna korta tid jag har. Om 100 år är allt förbi. Allt är menlöst. Allt är historik som inte kommer åter. Jag led i onödan.  Därför. Här och nu.
Jag slutar bry mig

 

Puss