jagochkampen

Verkligheten är fullständigt fruktansvärd
meningslös

Jag längtar till den dagen jag sluter ögonen
för att aldrig öppna dem igen
i denna kropp

men medan jag skriver denna text är jag inte ledsen
jag är inte glad
jag är tom
och jag väntar

Jag har förstått att världen inte är den jag en gång trodde
Livet kommer förstöra oss alla
inte bygga upp oss

Jag skulle önska att det avslöjades
att smärtan inom mig försvann
och att livet var ett skämt
iallafall på något plan

Vad är vi?
Vi är människor
Men varför är vi människor?
Och varför är vi så fruktansvärt meningslösa
destruktiva
och onda

Skulle jag orkat
och varit 18 igen
skulle jag skurit mig schackrutig över armarna
men det finns inte någon mening längre

dagarna blir tommare i takt med att jag inser
jag blir tröttare
och apatisk
men det är inte så farligt som det låter
jag fyller dagarna med duktighet och sysslor som alltid
utåt är det så jävla bra
men inom mig
saknas något
jag tror det är
döden

att förenas med alltet
med honom
i en annan tid
då jag klarade av livets alla prövningar
på ett bättre sätt
och jag skulle kunna njuta av det
och av honom
på sätten jag i mitt förra liv bara snuddade vid
som bäst.

Det är obehagligt
att känna sig fast i en kropp och i ett liv 
man inte kan behärska
tillräckligt

Känslorna äter sig in i mig
Jag spyr svart vätska
Och hör mig själv ropa
Vad fan håller du på med
Vem fan är du
Och hur länge till

Men jag skiter väl i dödsropen
Jag skiter väl känslorna av fel och rätt
Jag kan inte sluta
Jag är fast i mitt egna fängelse
Som skriker och svider
Glassplitter i magen
Kedjor runt kroppen
Och samtidigt så jävla duktig

När ska det rasa igen
När ska jag börja bli farlig
när ska jag börja ge upp
Ska jag stå ut för evigt
med känslan att hata sig själv
och att vara omänsklig
och olik mänskligheten
att inte få finnas
att känna sig som en defekt
att känna så mycket avsky
att det inte går att känna en endaste känsla igen
Hur länge

Jag är så besviken
På att dagarna bara är dagar
att jobb bara är jobb
att killar bara är killar
och att det däremellan bara är oro
timmar som går alldelles för fort
prestationsångest
för snygga människor
och äckliga sanningar
Kan någon högre makt säga sanningen snart
innan jag börjar söka den själv