besatt part III
Jag har fortfarande svårt för att skriva.
Vet inte varför.
Tror det är något som saknas i mitt liv.
Jag längtar efter förbjudna och lite farliga aktiviteter.
Det är tomheten som driver det.
Dessutom är jag fortfarande besatt. Och det är jobbigt.
Som en förälskelse - fast på låtsas.
Som en dröm - fast på riktigt
Det går inte att ta bort min fixering. Den är där från det att jag somnar, tills dess att jag vaknar - och tiden där emellan.
Det är dock rätt behagligt samtidigt.
Det sjuka är att jag insett att jag inte behöver riktiga människor, eller riktig kärlek. Inte så länge jag har mina besattheter.
Det är läskigt att något falskt kan ersätta något äkta.
Och det är läskigt att jag inte riktigt vet hur det ska sluta
Fast jag är på något sätt säker på att det kommer gå bra.
Tillslut .
För jag har mer utav det goda än det onda.
Och jag vet att jag kan.
Mer än vad jag tror.
Punkt.
Vet inte varför.
Tror det är något som saknas i mitt liv.
Jag längtar efter förbjudna och lite farliga aktiviteter.
Det är tomheten som driver det.
Dessutom är jag fortfarande besatt. Och det är jobbigt.
Som en förälskelse - fast på låtsas.
Som en dröm - fast på riktigt
Det går inte att ta bort min fixering. Den är där från det att jag somnar, tills dess att jag vaknar - och tiden där emellan.
Det är dock rätt behagligt samtidigt.
Det sjuka är att jag insett att jag inte behöver riktiga människor, eller riktig kärlek. Inte så länge jag har mina besattheter.
Det är läskigt att något falskt kan ersätta något äkta.
Och det är läskigt att jag inte riktigt vet hur det ska sluta
Fast jag är på något sätt säker på att det kommer gå bra.
Tillslut .
För jag har mer utav det goda än det onda.
Och jag vet att jag kan.
Mer än vad jag tror.
Punkt.
Svårt att skriva
Jag önskar att jag på riktigt kände att jag kunde skriva.
Det känns inte på riktigt nu.
Om jag skriver om mina känslor känns det inte längre bra, och som om jag får ur mig något av det onda eller jobbiga.
Det känns bara som om jag river upp saker, och påminner mig själv om vissa grejer jag helst vill förtränga.
Därför väljer jag att skriva på ett mer cencurerat och fritt tolkat sätt.
Men inte idag, trots allt
Det känns inte på riktigt nu.
Om jag skriver om mina känslor känns det inte längre bra, och som om jag får ur mig något av det onda eller jobbiga.
Det känns bara som om jag river upp saker, och påminner mig själv om vissa grejer jag helst vill förtränga.
Därför väljer jag att skriva på ett mer cencurerat och fritt tolkat sätt.
Men inte idag, trots allt
ilska
Jag är så otroligt arg.
gränsen
Det känns
Ohållbart
Overkligt
För mycket
Och för lite
Det är på gränsen
Det är för fucking dumt.
Jag vet inte hur jag ska göra
För att det är liksom nu jag borde klara av allting
men ändå är jag så långt borta då och då
jag orkar inte vara den person jag försöker vara alltid
inte när det känns som om alla tycker man är fel på något sätt
och om jag ska vara riktigt ärlig
är det svårt för mig att veta vem jag egentligen är
efter allting
och bortom alla skydd och försvar
och alla framgångar
om man ska på riktigt försöka se
och försöka säga
blir jag nog mest tyst
ja jag vet inte riktigt vem som möter min spegelbild
Ohållbart
Overkligt
För mycket
Och för lite
Det är på gränsen
Det är för fucking dumt.
Jag vet inte hur jag ska göra
För att det är liksom nu jag borde klara av allting
men ändå är jag så långt borta då och då
jag orkar inte vara den person jag försöker vara alltid
inte när det känns som om alla tycker man är fel på något sätt
och om jag ska vara riktigt ärlig
är det svårt för mig att veta vem jag egentligen är
efter allting
och bortom alla skydd och försvar
och alla framgångar
om man ska på riktigt försöka se
och försöka säga
blir jag nog mest tyst
ja jag vet inte riktigt vem som möter min spegelbild
nuet
Jag är så levande nu att jag brinner.
Äntligen lever jag. Utan undantag och förhinder.
Jag är nyfiken och jag tar del av allting.
Det är min tur nu.
Men jag vet att det ligger mycket underliggande tankar och händelser kvar. Sedan en tid då jag inte var så bra på det här med att må bra.
hoppas på en bra fortsättning.
Äntligen lever jag. Utan undantag och förhinder.
Jag är nyfiken och jag tar del av allting.
Det är min tur nu.
Men jag vet att det ligger mycket underliggande tankar och händelser kvar. Sedan en tid då jag inte var så bra på det här med att må bra.
hoppas på en bra fortsättning.
besatt part II
Det är så tungt.
Att veta, att det aldrig går, att det aldrig kommer finnas och att det aldrig kommer bli på riktigt.
Det är så tungt att andas då, du vet.
Det är som att drömma så verkligt att du nästan kan ta på det, men sedan vakna upp. Brutalt.
Det borde bli vi två.
Det värsta är att det inte går att acceptera.
Att det vackra blivit obehagligt.
Att det underbara blivit plågsamt.
Det smärtar i kroppen. Det krossar glaset hela universum tycks vara uppbyggt av.
Det blir ett djupt hål genom allting som någonsin funnits. Ett djupt smärtande försvinnande.
För evigt.
Det är dödens smärta. Att behöva inse. Att tvingas inse. Och att sedan försöka gå vidare.
Säg till mig att det är ett skämt.
Säg till mig att det obehagliga egentligen är det vackra. Och att allt detta strax ska vända.
För jag förstår inte hur en människa ska kunna ta något så verkligt. Till att förbjuda mig till det.
Jag känner dig så nära mig. På ett konstigt sätt. Så vet jag att du är här. Att du är min. Och att det vi har är någonting unikt.
låt mig åtminstonde få bli lurad då
snälla
Att veta, att det aldrig går, att det aldrig kommer finnas och att det aldrig kommer bli på riktigt.
Det är så tungt att andas då, du vet.
Det är som att drömma så verkligt att du nästan kan ta på det, men sedan vakna upp. Brutalt.
Det borde bli vi två.
Det värsta är att det inte går att acceptera.
Att det vackra blivit obehagligt.
Att det underbara blivit plågsamt.
Det smärtar i kroppen. Det krossar glaset hela universum tycks vara uppbyggt av.
Det blir ett djupt hål genom allting som någonsin funnits. Ett djupt smärtande försvinnande.
För evigt.
Det är dödens smärta. Att behöva inse. Att tvingas inse. Och att sedan försöka gå vidare.
Säg till mig att det är ett skämt.
Säg till mig att det obehagliga egentligen är det vackra. Och att allt detta strax ska vända.
För jag förstår inte hur en människa ska kunna ta något så verkligt. Till att förbjuda mig till det.
Jag känner dig så nära mig. På ett konstigt sätt. Så vet jag att du är här. Att du är min. Och att det vi har är någonting unikt.
låt mig åtminstonde få bli lurad då
snälla
besatt..
Det är så svårt att skriva.
Det känns som om jag kvävs av allting. Av all sorg som finns. Av allting som kunde ha varit, men som inte går.
Ja jag erkänner, jag har blivit besatt av något igen.
Men denna gången känns det som om det saknar motstycke.
Jag förstår inte hur jag kunnat missa detta i mitt 22år långa liv.
men sorgen är tung och jobbig. lika mycket som det gör mig glad gör det mig ledsen.
jag vet att det aldrig kommer kunna upplevas på det sättet som jag hade önskats. Det finns inte en endaste chans på miljonen. Inte ens på miljarden. Det gör ont att veta.
Undra hur länge detta håller i sig nu då?
Det känns som om jag kvävs av allting. Av all sorg som finns. Av allting som kunde ha varit, men som inte går.
Ja jag erkänner, jag har blivit besatt av något igen.
Men denna gången känns det som om det saknar motstycke.
Jag förstår inte hur jag kunnat missa detta i mitt 22år långa liv.
men sorgen är tung och jobbig. lika mycket som det gör mig glad gör det mig ledsen.
jag vet att det aldrig kommer kunna upplevas på det sättet som jag hade önskats. Det finns inte en endaste chans på miljonen. Inte ens på miljarden. Det gör ont att veta.
Undra hur länge detta håller i sig nu då?
nattliga tankar
Det kryper sig inpå mig.
Obehaget.
All min kreativitet är som död.
Jag kan inte skriva.
Ingenting känns äkta eller lustfyllt.
Det känns inte längre som att mina fingrar kan gå i 200 km/h utan att jag behöver tänka på vad jag gör.
Det känns inte längre som om jag får ur mig allt obehag. Allt dumt. Allt som skaver.
Det blir ingen lättnadskänsla.
Jag önskar så att jag fick tillbaka det.
Jag vet inte varför det är borttaget.
Jag känner mig trög och handlingsförlamad.
Allting i min omgivning känns likadant och gammalt och jag får svårt och se hur det någonsin varit roligt
Jag vill inte blunda.
Jag vill inte.
Jag vill bara försöka få fram det som jag förlorat.
Men jag är blockerad.
Det är som om någon stängt av någonting inom mig.
Jag vill så gärna känna känslorna som jag hade för bara några månader sedan.
Det var vackert och omvälvande. Det fick mig att känna som om ingenting annat var lika viktigt och vackert.
Det var meningen med livet. Jag fick allting på en gång. Jag älskade allt. Det går inte att inte ibland stanna upp och tänka på hur vackert det faktiskt var. Och hur mörkt och tomt det kan kännas när man förlorar vad som varit så otroligt vackert.
Det ironiska med det hela var bara att allt faktiskt var en illusion och inbillning från min sida.
Men jag kan inte sluta fascineras över att jag faktiskt kan producera sådana tankar, någonstans i min hjärna.
Jag vägrar ge mig för detta.
Jag tänker skriva tills jag känner lättnaden. Och om jag ändå inte gör det, tänker jag skriva mer.
I mina texter är det enda stället jag är fullständigt fri och fullständig.
Jag hatar känslan av glassplitter i bröstkorgen.
Jag hatar känslan av att vara totalt ensam.
Det är jag faktiskt.
Inom mig är det bara jag och det har alltid varit så.
Det går inte att blunda från det faktum att när man dör, är man inte trygg bland människor och sällskap längre.
Då är det bara ditt jag. Och din död.
Det är fruktansvärt att behöva känna en rädsla för detta, en rädsla som aldrig kan försvinna. För ingen har något svar.
Men samtidigt är det på något sätt tjusningen med livet. Det är inte på något sätt enkelt eller lättförstått.
Obehaget.
All min kreativitet är som död.
Jag kan inte skriva.
Ingenting känns äkta eller lustfyllt.
Det känns inte längre som att mina fingrar kan gå i 200 km/h utan att jag behöver tänka på vad jag gör.
Det känns inte längre som om jag får ur mig allt obehag. Allt dumt. Allt som skaver.
Det blir ingen lättnadskänsla.
Jag önskar så att jag fick tillbaka det.
Jag vet inte varför det är borttaget.
Jag känner mig trög och handlingsförlamad.
Allting i min omgivning känns likadant och gammalt och jag får svårt och se hur det någonsin varit roligt
Jag vill inte blunda.
Jag vill inte.
Jag vill bara försöka få fram det som jag förlorat.
Men jag är blockerad.
Det är som om någon stängt av någonting inom mig.
Jag vill så gärna känna känslorna som jag hade för bara några månader sedan.
Det var vackert och omvälvande. Det fick mig att känna som om ingenting annat var lika viktigt och vackert.
Det var meningen med livet. Jag fick allting på en gång. Jag älskade allt. Det går inte att inte ibland stanna upp och tänka på hur vackert det faktiskt var. Och hur mörkt och tomt det kan kännas när man förlorar vad som varit så otroligt vackert.
Det ironiska med det hela var bara att allt faktiskt var en illusion och inbillning från min sida.
Men jag kan inte sluta fascineras över att jag faktiskt kan producera sådana tankar, någonstans i min hjärna.
Jag vägrar ge mig för detta.
Jag tänker skriva tills jag känner lättnaden. Och om jag ändå inte gör det, tänker jag skriva mer.
I mina texter är det enda stället jag är fullständigt fri och fullständig.
Jag hatar känslan av glassplitter i bröstkorgen.
Jag hatar känslan av att vara totalt ensam.
Det är jag faktiskt.
Inom mig är det bara jag och det har alltid varit så.
Det går inte att blunda från det faktum att när man dör, är man inte trygg bland människor och sällskap längre.
Då är det bara ditt jag. Och din död.
Det är fruktansvärt att behöva känna en rädsla för detta, en rädsla som aldrig kan försvinna. För ingen har något svar.
Men samtidigt är det på något sätt tjusningen med livet. Det är inte på något sätt enkelt eller lättförstått.
Jag kommer från och med nu använda denna blogg till att få ur mig all ångest
Det är inte kul att vakna med en ångest som smärtar i hela kroppen
Det är inte kul att vakna till ett liv man inte vill leva
Jag vet att det inte finns någon annan utväg.
Men det är så skönt att ibland få tro det.
Att jag går till jobbet med trasig själ och ärrade armar är det ingen som vet om.
Det känns så jävla bra.
Att ha en kontrast.
Att ha en hemlighet så djup och smutsig att ingen annan får välkomnas till den.
Detta är en paralell verklighet.
Jag klarar mig själv numera, det vet jag.
Men jag vill inte känna det.
I eftermiddag blev det för mycket.
Det brände inom mig. Ångesten var så total och så stark.
Det gick inte att andas. Det gick bara att finnas, sekund för sekund. Kändes som år.
Jag vet att jag överlevde.
Jag vet att jag klarar det mesta.
Men ändå är det något i mig som inte vill lämna mig själv.
Jag vill inte sova.
Jag vill inte vakna till det.
Jag vill inte ta tag i detta.
Detta något som ger mig så svårt att andas.
Men varför måste jag
JAG MÅSTE
då förstår jag
jag måste stänga av
Nu
från och med nu stänger jag av
helvetes jävla piss människor som vandrar på denna jord
dom stänger jag av
dem ska inte få komma in under min hud
ingenting ska få förstöra för mig
piss på er
piss på olyckan
JAG KLARAR ALLT!
PUSS!
Det är inte kul att vakna till ett liv man inte vill leva
Jag vet att det inte finns någon annan utväg.
Men det är så skönt att ibland få tro det.
Att jag går till jobbet med trasig själ och ärrade armar är det ingen som vet om.
Det känns så jävla bra.
Att ha en kontrast.
Att ha en hemlighet så djup och smutsig att ingen annan får välkomnas till den.
Detta är en paralell verklighet.
Jag klarar mig själv numera, det vet jag.
Men jag vill inte känna det.
I eftermiddag blev det för mycket.
Det brände inom mig. Ångesten var så total och så stark.
Det gick inte att andas. Det gick bara att finnas, sekund för sekund. Kändes som år.
Jag vet att jag överlevde.
Jag vet att jag klarar det mesta.
Men ändå är det något i mig som inte vill lämna mig själv.
Jag vill inte sova.
Jag vill inte vakna till det.
Jag vill inte ta tag i detta.
Detta något som ger mig så svårt att andas.
Men varför måste jag
JAG MÅSTE
då förstår jag
jag måste stänga av
Nu
från och med nu stänger jag av
helvetes jävla piss människor som vandrar på denna jord
dom stänger jag av
dem ska inte få komma in under min hud
ingenting ska få förstöra för mig
piss på er
piss på olyckan
JAG KLARAR ALLT!
PUSS!
Suck på detta.
Vet inte vad jag känner.
Tomhet.
Hur fan ska allt gå?
Skar mig idag.
det var inte meningen, men huden glipade = ett till ärr.
Fan också.
Nu fick jag en till impuls till att skära. Fast jag slängde bladet i soporna för att göra det omöjligt för mig.
Varför har jag dessa impulser ikväll?
Längesen jag kände denna destruktiva längtan.
Nästan en längtan att något ska gå fel, att något ska hända. Att något stoppar mig från att känna denna hopplösa känsla. Av att vara fast. Av att vara tom. Och ensam. Ensam i en värld fullt med människor och möjligheter.
Men det är som att det tar slut innan det får lov att börja. Det är som om jag och rakbladen har en hemlig och smutsig pakt.
Utanför den hemliga pakten är jag som vem som helst.
En vanlig tjej med lite väl starka känslor. Men vardagen rullar på för henne också. Ganska bra.
Men det är någonting som ständigt fattas. Någonting som ständigt skavar.
och någonting som ständigt känns fel.
En längtan efter någonting, som hon inte vet vad det är. Men hon försöker finna den.
Vill så gärna lämna denna konstiga känsla bakom mig.
För den är farlig.
Just nu ser jag mig själv dra rakbladet längs armen
känslan och synen av att skinnet öppnar sig och att blodet visar sig är tillfredställande.
Någonting hemligt som är bara mitt. Någonting som tar över känslan av meningslöshet och tristess.
Enda sedan jag var liten har jag haft en dålig känsla kring mig själv. Att jag varit fel.
Att jag inte varit tillräcklig.
En känsla av att skämmas och inte tycka om sig själv.
På olika sätt har det uttryckt sig.
Ibland har jag önskat att jag somnat och sen inte vaknat.
Men just då man öppnat ögonen och insett att man är kvar, är stunden då man inser att det inte är så enkelt.
Detta är någonting man måste gå igenom. Någonting man måste stå ut i.
Det finns stunder då jag druckit mig så full att jag inte vetat vem jag är. Och jag älskade det. Älskade känslan av att försvinna helt sådär. Att släppa allting som alltid annars finns med mig. Som en tung ryggsäck på ryggen.
Det hände att jag i dessa stunder dunkat huvudet hårt i en vägg. Och hoppats att skadorna skulle bli livshotande.
Små försiktiga försök. För att jag egentligen inte vågade. För att det skulle varit så avgörande. Så definitivt. Så förödande för andra.
Det fanns stunder då jag skurit armarna schackrutiga av rött blod. Och njutit av det.
Det fanns stunder då jag inte önskat något annat än att dö. Att bara få försvinna.
Klumpen i magen var konstant. Tårarna rann sig trötta.
Paniken. Stressen. Någonting hände. Någonting krashade. Det någonting var jag. Och jag var så innerligt trött på allt. På hur jag tänkte. Och hur allting kändes.
Blodet grät de tårar jag tillslut inte orkade gråta.
Såren gav mig den smärtan själen inte längre orkade känna.
Det var jag och det var fruktansvärt.
Det var som om djävulen slutit en pakt med mina känslor.
Det fanns ingen långvarit lycka. Det fanns ingen trygghet. Det var svarta färger och svarta tider.
Vardagen kunde dra åt helvete. Det normala kunde dra åt helvete.
Någonting i mig har lämnat mig.
Någonting som ville finnas i mig har gått sin väg.
Jag vet inte vad jag fattas. Men någonting fattas mig.
Det är inte jag som misslyckas. Det är min svarta skugga som dragit ner mig i ingenting.
Jag orkar inte längre dansa när musiken slutat spela.
Jag orkar inte längre göra mig fin när ingenting längre är fint
varför ska jag låtsats vara någon när jag känner mig som ingen
Det är tungt att vara olycklig i en skrattande värld
Det är jobbigt att tvingas vara någon man inte tycker om
när det känns som att man måste det
i en värld som denna
är en person som jag
ensam
men jag vägrar se det jag känner
jag vägrar vara det jag känner
en dag ska kommer jag dö
på ett sätt känns det som en befrielse
en befrielse för någon som mig
som alltid känt sig orolig inombords
orolig för att någonting är fel
allt hon ville var att vara ok
att vara omtyckt
det kändes omöjligt
så omöjligt att få uppleva det
såren blev många
såren tog över
olyckan skymde hela hennes värld
det var så tungt
hon var så långt ifrån den hon kände att hon måste vara
vad gör man då
vad gör man om man gjort allt
men ändå misslyckats
om man brytits ner så många gånger att man tillslut börjat hjälpa till nedbrytningsprocsessen
livet kunde dra långt bort åt helvete
olyckan var mitt jag
det enda sanna var jag och min smutsiga hemlighet
jag ville dö och lämna allt
jag ville slippa det jag hela tiden kände mig stressad av
jag ville bli en ängel över alla istället
men det gick inte
det var inte meningen att det skulle vara så enkelt
eller så svårt
det enda som var med meningen var att jag skulle få lida
lida tills jag insåg att jag inte kunde göra någonting annat än och stanna kvar
och det är nu när jag skriver jag inser att jag saknat detta så otorligt mycket
jag bryr mig inte om stavfelen nu
jag bryr mig inte om att jag formulerar mig konstigt eller tråkigt
jag vill bara skriva tills klumpen i magen försvinner
och pakten med det smutsiga lämnar mig
för det vet jag att den gör
snart vaknar jag på morgonen och inser att det bra var en dum destruktiv dimma
precis som jag gjort för något år sedan
när man skurit och skurit och sen plötsligt sett vad fan man gjort med sig själv
det är inte det enklaste
och det är fan inte rätt väg
men vem har sagt att man inte får göra misstag
det var meningen att mitt liv skulle gå till såhär, tror jag
min olycka var tvungen att nå sin kulmen
eftersom att jag inte ständigt kunde gå runt med ångest
subtil ångest
utan att det någonting fick brinna ut
för att sedan lämna mig bland aska och dimma
det är över nu
jag önskar att jag kunde gå tillbaka till mig själv då och säga att jag måste kämpa
det blir värre annars
och tänk nu inser jag
jag ville inte bli vuxen
jag ville inte fortsätta pressas in i massa krav
när jag redan kände mig fel
misslyckad
otillräcklig
och så otroligt stressad över det hela
det gick inte att föreställa sig vuxenvärldens krav på allt detta
och inte fan orkade jag mer
jag slår upp ögonen med ett ryck
hjärtat hoppar till i bröstkorgen
vad har jag gjort och varför
känslorna från igår var inte bra
men varför gick jag såhär långt
.......
Du inser att du är vuxen
Du inser att ärren aldrig kommer blekna.
Du inser att du inte vuxit från den ursprungliga känslan
men du har blivit fri
fri från den pakt du slutit med smutset och skammen för flera år sedan
nu är det bara impulsiviteten och känslostormarna du måste lära dig stänga av
för du vill väl inte ha fler ärr?
Du vill väl inte ha fler oroliga episoder i livet?
Hell no.
Nu går jag vidare
och hoppas att tomheten och meningslöstristessheten också gör det
PUSS.
Tomhet.
Hur fan ska allt gå?
Skar mig idag.
det var inte meningen, men huden glipade = ett till ärr.
Fan också.
Nu fick jag en till impuls till att skära. Fast jag slängde bladet i soporna för att göra det omöjligt för mig.
Varför har jag dessa impulser ikväll?
Längesen jag kände denna destruktiva längtan.
Nästan en längtan att något ska gå fel, att något ska hända. Att något stoppar mig från att känna denna hopplösa känsla. Av att vara fast. Av att vara tom. Och ensam. Ensam i en värld fullt med människor och möjligheter.
Men det är som att det tar slut innan det får lov att börja. Det är som om jag och rakbladen har en hemlig och smutsig pakt.
Utanför den hemliga pakten är jag som vem som helst.
En vanlig tjej med lite väl starka känslor. Men vardagen rullar på för henne också. Ganska bra.
Men det är någonting som ständigt fattas. Någonting som ständigt skavar.
och någonting som ständigt känns fel.
En längtan efter någonting, som hon inte vet vad det är. Men hon försöker finna den.
Vill så gärna lämna denna konstiga känsla bakom mig.
För den är farlig.
Just nu ser jag mig själv dra rakbladet längs armen
känslan och synen av att skinnet öppnar sig och att blodet visar sig är tillfredställande.
Någonting hemligt som är bara mitt. Någonting som tar över känslan av meningslöshet och tristess.
Enda sedan jag var liten har jag haft en dålig känsla kring mig själv. Att jag varit fel.
Att jag inte varit tillräcklig.
En känsla av att skämmas och inte tycka om sig själv.
På olika sätt har det uttryckt sig.
Ibland har jag önskat att jag somnat och sen inte vaknat.
Men just då man öppnat ögonen och insett att man är kvar, är stunden då man inser att det inte är så enkelt.
Detta är någonting man måste gå igenom. Någonting man måste stå ut i.
Det finns stunder då jag druckit mig så full att jag inte vetat vem jag är. Och jag älskade det. Älskade känslan av att försvinna helt sådär. Att släppa allting som alltid annars finns med mig. Som en tung ryggsäck på ryggen.
Det hände att jag i dessa stunder dunkat huvudet hårt i en vägg. Och hoppats att skadorna skulle bli livshotande.
Små försiktiga försök. För att jag egentligen inte vågade. För att det skulle varit så avgörande. Så definitivt. Så förödande för andra.
Det fanns stunder då jag skurit armarna schackrutiga av rött blod. Och njutit av det.
Det fanns stunder då jag inte önskat något annat än att dö. Att bara få försvinna.
Klumpen i magen var konstant. Tårarna rann sig trötta.
Paniken. Stressen. Någonting hände. Någonting krashade. Det någonting var jag. Och jag var så innerligt trött på allt. På hur jag tänkte. Och hur allting kändes.
Blodet grät de tårar jag tillslut inte orkade gråta.
Såren gav mig den smärtan själen inte längre orkade känna.
Det var jag och det var fruktansvärt.
Det var som om djävulen slutit en pakt med mina känslor.
Det fanns ingen långvarit lycka. Det fanns ingen trygghet. Det var svarta färger och svarta tider.
Vardagen kunde dra åt helvete. Det normala kunde dra åt helvete.
Någonting i mig har lämnat mig.
Någonting som ville finnas i mig har gått sin väg.
Jag vet inte vad jag fattas. Men någonting fattas mig.
Det är inte jag som misslyckas. Det är min svarta skugga som dragit ner mig i ingenting.
Jag orkar inte längre dansa när musiken slutat spela.
Jag orkar inte längre göra mig fin när ingenting längre är fint
varför ska jag låtsats vara någon när jag känner mig som ingen
Det är tungt att vara olycklig i en skrattande värld
Det är jobbigt att tvingas vara någon man inte tycker om
när det känns som att man måste det
i en värld som denna
är en person som jag
ensam
men jag vägrar se det jag känner
jag vägrar vara det jag känner
en dag ska kommer jag dö
på ett sätt känns det som en befrielse
en befrielse för någon som mig
som alltid känt sig orolig inombords
orolig för att någonting är fel
allt hon ville var att vara ok
att vara omtyckt
det kändes omöjligt
så omöjligt att få uppleva det
såren blev många
såren tog över
olyckan skymde hela hennes värld
det var så tungt
hon var så långt ifrån den hon kände att hon måste vara
vad gör man då
vad gör man om man gjort allt
men ändå misslyckats
om man brytits ner så många gånger att man tillslut börjat hjälpa till nedbrytningsprocsessen
livet kunde dra långt bort åt helvete
olyckan var mitt jag
det enda sanna var jag och min smutsiga hemlighet
jag ville dö och lämna allt
jag ville slippa det jag hela tiden kände mig stressad av
jag ville bli en ängel över alla istället
men det gick inte
det var inte meningen att det skulle vara så enkelt
eller så svårt
det enda som var med meningen var att jag skulle få lida
lida tills jag insåg att jag inte kunde göra någonting annat än och stanna kvar
och det är nu när jag skriver jag inser att jag saknat detta så otorligt mycket
jag bryr mig inte om stavfelen nu
jag bryr mig inte om att jag formulerar mig konstigt eller tråkigt
jag vill bara skriva tills klumpen i magen försvinner
och pakten med det smutsiga lämnar mig
för det vet jag att den gör
snart vaknar jag på morgonen och inser att det bra var en dum destruktiv dimma
precis som jag gjort för något år sedan
när man skurit och skurit och sen plötsligt sett vad fan man gjort med sig själv
det är inte det enklaste
och det är fan inte rätt väg
men vem har sagt att man inte får göra misstag
det var meningen att mitt liv skulle gå till såhär, tror jag
min olycka var tvungen att nå sin kulmen
eftersom att jag inte ständigt kunde gå runt med ångest
subtil ångest
utan att det någonting fick brinna ut
för att sedan lämna mig bland aska och dimma
det är över nu
jag önskar att jag kunde gå tillbaka till mig själv då och säga att jag måste kämpa
det blir värre annars
och tänk nu inser jag
jag ville inte bli vuxen
jag ville inte fortsätta pressas in i massa krav
när jag redan kände mig fel
misslyckad
otillräcklig
och så otroligt stressad över det hela
det gick inte att föreställa sig vuxenvärldens krav på allt detta
och inte fan orkade jag mer
jag slår upp ögonen med ett ryck
hjärtat hoppar till i bröstkorgen
vad har jag gjort och varför
känslorna från igår var inte bra
men varför gick jag såhär långt
.......
Du inser att du är vuxen
Du inser att ärren aldrig kommer blekna.
Du inser att du inte vuxit från den ursprungliga känslan
men du har blivit fri
fri från den pakt du slutit med smutset och skammen för flera år sedan
nu är det bara impulsiviteten och känslostormarna du måste lära dig stänga av
för du vill väl inte ha fler ärr?
Du vill väl inte ha fler oroliga episoder i livet?
Hell no.
Nu går jag vidare
och hoppas att tomheten och meningslöstristessheten också gör det
PUSS.
skrivkramp
Skriva.
Skriva av mig.
Det behövs.
Men det är svårt. Har börjat bli svårare.
Någonting som kväver mitt naturliga flyt.
Jag vet att det jag håller på med är ohållbart.
Att det gränsar till sinnesjukt beteende.
Det slår fel utåt. Och inåt.
Jag mår inte bra av det.
Jag blir galen.
Världen skriker på mig.
Allting blinkar.
jag behövs.
Jag orkar inte.
Någonting håller mig tillbaka.
Som alltid.
Någonting stort. Någonting jag varken kan se eller ta på.
En dag ska jag bli fri.
En dag ska det vara enkelt .
En dag ska det rinna av mig.
En dag ska allt visat sig vara en stor överraskning
godnatt
Skriva av mig.
Det behövs.
Men det är svårt. Har börjat bli svårare.
Någonting som kväver mitt naturliga flyt.
Jag vet att det jag håller på med är ohållbart.
Att det gränsar till sinnesjukt beteende.
Det slår fel utåt. Och inåt.
Jag mår inte bra av det.
Jag blir galen.
Världen skriker på mig.
Allting blinkar.
jag behövs.
Jag orkar inte.
Någonting håller mig tillbaka.
Som alltid.
Någonting stort. Någonting jag varken kan se eller ta på.
En dag ska jag bli fri.
En dag ska det vara enkelt .
En dag ska det rinna av mig.
En dag ska allt visat sig vara en stor överraskning
godnatt
I Wanna do this
Feels like im miles from here.
Vem är vi? Vem är jag?
För att göra allt detta enklare försöker jag sätta upp mål.
Men det har blivit övermäktigt ibland.
Nu är jag snart farligt nära ett mål. Ett mål jag aldrig trodde jag skulle nå.
AH
Om du bara visste
det jag visste
och det jag kände
om du bara förstod
du skulle aldrig förstå
Ibland känns det som om jag brinner
som om alla världens känslor kommer in under huden
jag vågar inte andas
men ändå går det
Vem är vi? Vem är jag?
För att göra allt detta enklare försöker jag sätta upp mål.
Men det har blivit övermäktigt ibland.
Nu är jag snart farligt nära ett mål. Ett mål jag aldrig trodde jag skulle nå.
AH
Om du bara visste
det jag visste
och det jag kände
om du bara förstod
du skulle aldrig förstå
Ibland känns det som om jag brinner
som om alla världens känslor kommer in under huden
jag vågar inte andas
men ändå går det
Det är inte lätt att veta allt
Blev rädd.
Hur visste dem?
Hur visste dem vem jag var och vem jag varit?
Och sakerna de sa om de andra..
Hur allting stämde.
Skrämmande
Börjar tvivla på vissa saker. Livet och sånt. Vad som är sanning och vad som inte är det.
Verklighetsuppfattningen och sådana stora saker. Som man alltid trott på. Saker man alltid tagit för givet.
Blir rädd. Eftersom jag tidigare varit trygg i min uppfattning. Med vad som finns och inte finns. Med vad som är på riktigt och vad som inte är det. Nu rubbas allt. Kanske finns det en andra sida. Kanske är allt förutbestämt. Kanske har vi levt tidigare liv. Och kanske har alla nära människor i mitt liv, varit med mig på något sätt förut. Och tänk så är det så att döden inte är slutet, och att vi alla kommer att mötas igen.
Detta hade jag tidigare bara ignorerat, inte trott på eller åtminstonde inte brytt mig om så mycket.
Men när vissa saker som tycktes vara oförklarliga förklaras, och när vissa saker som man aldrig trodde skulle kunna ske, sker, blir man ju lite förvirrad!
Om 100 år har svaren iallafall kommit.. *scary*
Ska leva livet till fullo nu.
Puss.
Hur visste dem?
Hur visste dem vem jag var och vem jag varit?
Och sakerna de sa om de andra..
Hur allting stämde.
Skrämmande
Börjar tvivla på vissa saker. Livet och sånt. Vad som är sanning och vad som inte är det.
Verklighetsuppfattningen och sådana stora saker. Som man alltid trott på. Saker man alltid tagit för givet.
Blir rädd. Eftersom jag tidigare varit trygg i min uppfattning. Med vad som finns och inte finns. Med vad som är på riktigt och vad som inte är det. Nu rubbas allt. Kanske finns det en andra sida. Kanske är allt förutbestämt. Kanske har vi levt tidigare liv. Och kanske har alla nära människor i mitt liv, varit med mig på något sätt förut. Och tänk så är det så att döden inte är slutet, och att vi alla kommer att mötas igen.
Detta hade jag tidigare bara ignorerat, inte trott på eller åtminstonde inte brytt mig om så mycket.
Men när vissa saker som tycktes vara oförklarliga förklaras, och när vissa saker som man aldrig trodde skulle kunna ske, sker, blir man ju lite förvirrad!
Om 100 år har svaren iallafall kommit.. *scary*
Ska leva livet till fullo nu.
Puss.
allt, inget och något litet extra
Är lite småförälskad i livet ikväll, också lite hög på kaffe och gamla minnen. Minnen som gör mig nostalgisk, sorgsen och drömsk.
Dofter har varit omkring mig den senaste tiden, dofter som påmint mig om dagarna då jag gick runt i en falsk verklighet, en vacker illusion.. men som snart skulle förstöras på ett fult sätt.
Om honom, den fula själen:
Jag försöker hålla kvar mig
Jag försöker känna det igen
Det var så vackert att det inte går att föreställa sig.
Det var alla färger och alla dofter på en och samma gång
det var glädje, det var nyfikenhet och det var oändligt liv
det var spänning och en känsla av att vara på rätt ställe
vid rätt tidpunkt
vi var mitt i livet
det var då och ingen annan gång.
det var bara vi
men
jag borde stoppat där
just där det började brännas
då det började kännas för mycket
för snabbt
det var inte på riktigt
jag gråter för evigt och kommer aldrig förlåta mig för det
men det var nog meningen
jag lärde mig bra saker av det.
Som att livet är lika mjukt som det är hårt
och som att den person du trodde var vacker
egentligen var den fulaste själen nånsin
om tiden då jag mådde dåligt:
Känslorna och musiken för mig bort
bort till en verklighet som gjorde ont i varje andetag
ensamhet och skam, krav som inte gick att leva upp till
och ansikten som var besvikna
ångestskärvor som skavde
och en tung känsla av att vara misslyckad
tårar som inte kunde gråtas
panik som inte kunde komma ut
en värld som det gjorde ont att vakna upp till
men sen händer någonting och jag förs framåt i tiden
jag ställer mig frågan hur jag någonsin kunde må så dåligt
hur det var möjligt då livet ju är så vackert
så fullt av gemenskap, värme, glada människor, vackert kvällsljus, slamrande i köket efter kaffebryggaren
förväntansfullhet, nyfikenhet, dofter av parfym och spänning som ligger i luften, kärlek och en oändlig livslust
hur är det möjligt att vilja lämna det
hur är det möjligt att vilja skära i sin egen hud
hata den
hata sig själv
hata livet
hur går det ihop
när det finns så mycket
så mycket mer
som bara väntar på att få komma ut och på att få upplevas
det är sorgligt
men det är inte försent
Dofter har varit omkring mig den senaste tiden, dofter som påmint mig om dagarna då jag gick runt i en falsk verklighet, en vacker illusion.. men som snart skulle förstöras på ett fult sätt.
Om honom, den fula själen:
Jag försöker hålla kvar mig
Jag försöker känna det igen
Det var så vackert att det inte går att föreställa sig.
Det var alla färger och alla dofter på en och samma gång
det var glädje, det var nyfikenhet och det var oändligt liv
det var spänning och en känsla av att vara på rätt ställe
vid rätt tidpunkt
vi var mitt i livet
det var då och ingen annan gång.
det var bara vi
men
jag borde stoppat där
just där det började brännas
då det började kännas för mycket
för snabbt
det var inte på riktigt
jag gråter för evigt och kommer aldrig förlåta mig för det
men det var nog meningen
jag lärde mig bra saker av det.
Som att livet är lika mjukt som det är hårt
och som att den person du trodde var vacker
egentligen var den fulaste själen nånsin
om tiden då jag mådde dåligt:
Känslorna och musiken för mig bort
bort till en verklighet som gjorde ont i varje andetag
ensamhet och skam, krav som inte gick att leva upp till
och ansikten som var besvikna
ångestskärvor som skavde
och en tung känsla av att vara misslyckad
tårar som inte kunde gråtas
panik som inte kunde komma ut
en värld som det gjorde ont att vakna upp till
men sen händer någonting och jag förs framåt i tiden
jag ställer mig frågan hur jag någonsin kunde må så dåligt
hur det var möjligt då livet ju är så vackert
så fullt av gemenskap, värme, glada människor, vackert kvällsljus, slamrande i köket efter kaffebryggaren
förväntansfullhet, nyfikenhet, dofter av parfym och spänning som ligger i luften, kärlek och en oändlig livslust
hur är det möjligt att vilja lämna det
hur är det möjligt att vilja skära i sin egen hud
hata den
hata sig själv
hata livet
hur går det ihop
när det finns så mycket
så mycket mer
som bara väntar på att få komma ut och på att få upplevas
det är sorgligt
men det är inte försent
ilskans tårar som inte får gråtas
Det är sådana här stunder som får mig att inte vilja mer
Det är sådana här stunder som får mig att hata. att tappa det. att bli svag. och att bli trött.
Det är nu det gamla rivs upp.
Det är nu längtan om ett slut återkommer.
Tankar och förbjudna känslor .
Tänk om jag vore den personen jag önskade.
Tänk om jag fick känna mig normal.
Tänk om jag fick känna mig precis som alla andra, varken mer eller mindre.
Går det inte måste jag se ett slut på det hela.
Eller en strävan att förbättra mig själv.
Det går inte att acceptera mina brister.
Men det går att göra något åt det.
Känslorna håller mig i ett järngrepp.
Rakblad och sår känns plötsligt som något vackert och inbjudande. Precis som att det är någonting jag kan vara duktig på och att det är någonting bra.
Att fantisera om dåliga saker som gör att jag får ut mina aggressioner känns bra. Känns rätt.
Förbjudna saker gör mig exalterad och trycker samtidigt ner mig. På botten. Där det ibland känns som jag hör hemma.
Att kastas från att känna sig bäst, till att känna sig sämst.
Nu känns det bara som att det kanske var en illusion, det där med att vara bäst och perfekt.
sova nu. skriver mer sen
Det är sådana här stunder som får mig att hata. att tappa det. att bli svag. och att bli trött.
Det är nu det gamla rivs upp.
Det är nu längtan om ett slut återkommer.
Tankar och förbjudna känslor .
Tänk om jag vore den personen jag önskade.
Tänk om jag fick känna mig normal.
Tänk om jag fick känna mig precis som alla andra, varken mer eller mindre.
Går det inte måste jag se ett slut på det hela.
Eller en strävan att förbättra mig själv.
Det går inte att acceptera mina brister.
Men det går att göra något åt det.
Känslorna håller mig i ett järngrepp.
Rakblad och sår känns plötsligt som något vackert och inbjudande. Precis som att det är någonting jag kan vara duktig på och att det är någonting bra.
Att fantisera om dåliga saker som gör att jag får ut mina aggressioner känns bra. Känns rätt.
Förbjudna saker gör mig exalterad och trycker samtidigt ner mig. På botten. Där det ibland känns som jag hör hemma.
Att kastas från att känna sig bäst, till att känna sig sämst.
Nu känns det bara som att det kanske var en illusion, det där med att vara bäst och perfekt.
sova nu. skriver mer sen
frågeställningar som kanske aldrig kommer besvaras
varförvarförvarförvarförvarför
jag förstår inte
vi föds
vi dör
varför måste den där mittimellanbiten vara så jävla svår?
varför måste jag gå runt med en ständig känsla av ovisshet
av att inte veta
av att inte känna
av att inte förstå
sitt eget värde
sitt eget jag
vem är jag egentligen?
vem är tjejen på bussen som så snällt sitter där
vem är tjejen på jobbet som så hårt jobbar för att vara alla till lags
vem är tjejen på festen som gör allt för att passa in
vem är tjejen som mådde så dåligt
vem är tjejen som hatade sig själv så
jag föll instinktivt in på det negativa eftersom att det just är det perfektionistiska inom mig
som också drev mig in i misär
som drev mig in i en ångest som innebar självhat så starkt att jag ville skada mig själv
och blöda ut min sorg och besvikelse
min sorg och besvikelse över att vara ett misslyckande
det går knappt att tänka tillbaka utan att rysa lite för mig själv
att somna i blodiga lakan
hur kunde jag leva med det
att somna med svidande handleder
hur kunde det få mig att må bättre
ångest som blir till lager på lager av ännu mer ångest
dagar som tillslut bara blir till nedräkningar
oro och besviknenhet innebar mer skärsår och mer blodstänkt parkett
jag ville inte vidare
jag ville bara ha trygghet och perfektion
det är så dumt att man inser det nu
efteråt
allt jag behövde var att tas ned på joren
krossa mina illusioner av hur jag trodde att jag och allt måste vara
men det är svårt
när man enda sedan liten flicka sett sig själv ha den perfektaste familjen
i det perfektaste huset
med den perfektaste katten
och skulle min framtid vara något annat än perfekt skulle det inte gå
allting vart tvungen till att falla på plats likt ett vacker pussel
men det var jag inte ens medveten om förrän långt senare
jag tänkte inte ens att det måste falla på plats
jag trodde med säkerhet att det skulle falla på plats
men det är på något sätt jävligt skönt att livet har sina hål och taggar
att bära rollen som perfekt är nog rätt kravfylld
nu har jag råd att misslyckas
jag har neutraliserat min bild av mig själv som varken perfekt eller totalt misslyckad
jag är bara en människa
men okej, lite superkrafter har jag kvar
jag förstår inte
vi föds
vi dör
varför måste den där mittimellanbiten vara så jävla svår?
varför måste jag gå runt med en ständig känsla av ovisshet
av att inte veta
av att inte känna
av att inte förstå
sitt eget värde
sitt eget jag
vem är jag egentligen?
vem är tjejen på bussen som så snällt sitter där
vem är tjejen på jobbet som så hårt jobbar för att vara alla till lags
vem är tjejen på festen som gör allt för att passa in
vem är tjejen som mådde så dåligt
vem är tjejen som hatade sig själv så
jag föll instinktivt in på det negativa eftersom att det just är det perfektionistiska inom mig
som också drev mig in i misär
som drev mig in i en ångest som innebar självhat så starkt att jag ville skada mig själv
och blöda ut min sorg och besvikelse
min sorg och besvikelse över att vara ett misslyckande
det går knappt att tänka tillbaka utan att rysa lite för mig själv
att somna i blodiga lakan
hur kunde jag leva med det
att somna med svidande handleder
hur kunde det få mig att må bättre
ångest som blir till lager på lager av ännu mer ångest
dagar som tillslut bara blir till nedräkningar
oro och besviknenhet innebar mer skärsår och mer blodstänkt parkett
jag ville inte vidare
jag ville bara ha trygghet och perfektion
det är så dumt att man inser det nu
efteråt
allt jag behövde var att tas ned på joren
krossa mina illusioner av hur jag trodde att jag och allt måste vara
men det är svårt
när man enda sedan liten flicka sett sig själv ha den perfektaste familjen
i det perfektaste huset
med den perfektaste katten
och skulle min framtid vara något annat än perfekt skulle det inte gå
allting vart tvungen till att falla på plats likt ett vacker pussel
men det var jag inte ens medveten om förrän långt senare
jag tänkte inte ens att det måste falla på plats
jag trodde med säkerhet att det skulle falla på plats
men det är på något sätt jävligt skönt att livet har sina hål och taggar
att bära rollen som perfekt är nog rätt kravfylld
nu har jag råd att misslyckas
jag har neutraliserat min bild av mig själv som varken perfekt eller totalt misslyckad
jag är bara en människa
men okej, lite superkrafter har jag kvar
tomhet och tristess
Jag tror att jag har så mycket inom mig som bara vill komma ut. Som måste få komma ut. Jag blir galen inombords. Jag hålls tillbaka. Trycker ner mig själv. Tills jag inte längre får plats i det lilla utrymme jag tvingat in mig på.
Det är inte okej. Nu sitter jag här. Min kropp och själ orkar inte med detta som tynger.
Jag vet inte vad det är. Men det drar ner mig till botten och får mig att inte vilja gå vidare.
Hela min kropp skriker vila. Skriker hat. Skriker frustration. Var är jag när det är min tur att leva? Var är jag när det inte längre är ok. Jag måste sätta stopp. Sätta stopp för detta något som jag känner är så nära.
Jag vet inte längre vad..
kommande mål:
- ringa det jäkla plastikstället
- bara äta små portioner godis, inte tills jag mår illa och hatar godis i flera dagar
- låna den jävla boken
- inte stressa
- inte pressa mig själv
- inte ha prestationsångest över ett piss
- bara göra saker 75 % så bra som jag kan egentligen
- inte by mig så jävla hårt om allt
- sova mer
Det är inte okej. Nu sitter jag här. Min kropp och själ orkar inte med detta som tynger.
Jag vet inte vad det är. Men det drar ner mig till botten och får mig att inte vilja gå vidare.
Hela min kropp skriker vila. Skriker hat. Skriker frustration. Var är jag när det är min tur att leva? Var är jag när det inte längre är ok. Jag måste sätta stopp. Sätta stopp för detta något som jag känner är så nära.
Jag vet inte längre vad..
kommande mål:
- ringa det jäkla plastikstället
- bara äta små portioner godis, inte tills jag mår illa och hatar godis i flera dagar
- låna den jävla boken
- inte stressa
- inte pressa mig själv
- inte ha prestationsångest över ett piss
- bara göra saker 75 % så bra som jag kan egentligen
- inte by mig så jävla hårt om allt
- sova mer
As days go by, the nights on fire
Ikväll är jag arg inombords. Har fått nog. Ikväll tar jag ingen skit. Jag är jag, och jag har rätt. Jag har oftast rätt med nästan allt. Ikväll är jag stark och ikväll är det jag som står i centrum. Jag vet. Jag vet faktiskt bäst, ibland.
Vissa människor börjar gå mig på nerverna. Människor som aldrig kan svara på frågor. Människor som bara slöar genom livet. Människor som är egocentriska. Människor som aldrig hör av sig. Människor som inte fattar.
Jag förstår inte, vad är så svårt?
Jag önskar jag kunde få dig att förstå, få dig att tänka ett steg längre. Du är så långt ute att du inte ens förstår det själv. Jag befinner mig hundratals trappsteg ovanför dig. Ändå är det jag som känner mig så misslyckad.
Jag vill slå misslyckandet in i din panna, jag vill se ditt ansiktsuttryck när det går upp för dig.
Det är min tur nu, min tur att få solsken och lycka. Jag har stått i skuggan alldelles för länge. Jag har straffat mig själv så mycket att det är löjligt. Ingen förtjänar att få så mycket skit, ..förutom du då.
fight fight fight fifht
nu eller aldrig
jag lever så det sprakar om mig
ingen eller ingenting kan ta ner mig på jorden igen
jag svävar och ser knappt marken
jag är borta
Och jag är så levande
Bortom allt.
bortom du och jag
han och hon
bakom, bortom och förbi allt det
där är jag nu
och ingen
ingen kan ändra på det.
Vissa människor börjar gå mig på nerverna. Människor som aldrig kan svara på frågor. Människor som bara slöar genom livet. Människor som är egocentriska. Människor som aldrig hör av sig. Människor som inte fattar.
Jag förstår inte, vad är så svårt?
Jag önskar jag kunde få dig att förstå, få dig att tänka ett steg längre. Du är så långt ute att du inte ens förstår det själv. Jag befinner mig hundratals trappsteg ovanför dig. Ändå är det jag som känner mig så misslyckad.
Jag vill slå misslyckandet in i din panna, jag vill se ditt ansiktsuttryck när det går upp för dig.
Det är min tur nu, min tur att få solsken och lycka. Jag har stått i skuggan alldelles för länge. Jag har straffat mig själv så mycket att det är löjligt. Ingen förtjänar att få så mycket skit, ..förutom du då.
fight fight fight fifht
nu eller aldrig
jag lever så det sprakar om mig
ingen eller ingenting kan ta ner mig på jorden igen
jag svävar och ser knappt marken
jag är borta
Och jag är så levande
Bortom allt.
bortom du och jag
han och hon
bakom, bortom och förbi allt det
där är jag nu
och ingen
ingen kan ändra på det.
Du kan gråta mitt på gatan, men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
Är egentligen alldelles för trött för att skriva.
Men det är så mycket i mitt huvud. Ska flytta. Ska bo själv. Ska betala räkningar, fixa avtal, kolla upp grejer. Och samtidigt vara duktig på jobb, träffa vänner och vara social och rolig med dem och så ska man hinna med att festa samt att förhoppningsvis hitta en kille någon dag. Finns mer på min lista, men jag orkar inte tänka längre.
Blev lite orolig sådär efter en viss händelse så nu är jag inte så värst glad.
Hoppas att jag kan finna frid någongång. Men hoppas bara inte det är i döden.
För jag har konstant en inneboende känsla av otillräcklighet, osäkerhet och amvbivalens.
Jag går igenom allting i mitt huvud om och om igen, tror jag säger fel saker och att hela jag är fel.
Det sker omedvetet. Och jag vet inte riktigt var min osäkerhet kommer ifrån. Höga krav. Dålig självkänsla. Men orsakerna till detta då?
Jag har dock blivit otroligt mycket bättre än vad jag var tidigare. Hoppas det fortsätter så :)
Ska sova nu, hoppas jag vaknar och känner mig lugn och glad.
Men det är så mycket i mitt huvud. Ska flytta. Ska bo själv. Ska betala räkningar, fixa avtal, kolla upp grejer. Och samtidigt vara duktig på jobb, träffa vänner och vara social och rolig med dem och så ska man hinna med att festa samt att förhoppningsvis hitta en kille någon dag. Finns mer på min lista, men jag orkar inte tänka längre.
Blev lite orolig sådär efter en viss händelse så nu är jag inte så värst glad.
Hoppas att jag kan finna frid någongång. Men hoppas bara inte det är i döden.
För jag har konstant en inneboende känsla av otillräcklighet, osäkerhet och amvbivalens.
Jag går igenom allting i mitt huvud om och om igen, tror jag säger fel saker och att hela jag är fel.
Det sker omedvetet. Och jag vet inte riktigt var min osäkerhet kommer ifrån. Höga krav. Dålig självkänsla. Men orsakerna till detta då?
Jag har dock blivit otroligt mycket bättre än vad jag var tidigare. Hoppas det fortsätter så :)
Ska sova nu, hoppas jag vaknar och känner mig lugn och glad.
Reflektioner på kvällen
Idag var jag tillbaka. Tillbaka till ett ställe där ångesten ekade i väggarna. Ett ställe som rev upp såren från en tid då jag inte var jag. Men inte lät jag det påverka mig
Kände en förbjuden känsla för några veckor sedan.
En känsla av att döden var en befrielse.
Jag upplevde en stark kroppslig smärta, så kraftig att jag kräktes av den. Jag skrek och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag trodde jag var allvarligt sjuk och skulle dö. Och vid något tillfälle där gick det upp för mig. Hur skönt det var att bara släppa allt. Jag skulle ändå dö. Alla krav, alla måsten, allt sköts bort, ingenting spelade längre någon roll.
Jag var befriad från allt, från livet.
Självklart är jag ingen person som går runt med dödslängtan.. men det var sådär precis när jag kände att jag inte kunde göra något åt smärtan. Den hade mig i sitt grepp och jag var tvungen att acceptera mitt öde. Det fanns ingenting annat då än att bara slappna av försvinna bort.
Drömde också att jag sövdes inatt. Läskigt läskigt.
Kanske kommer jag en dag acceptera döden helt och hållet.
Precis som jag accepterat sorgen och ensamheten.
Livet är så konstigt. Varför lever vi?
Kände en förbjuden känsla för några veckor sedan.
En känsla av att döden var en befrielse.
Jag upplevde en stark kroppslig smärta, så kraftig att jag kräktes av den. Jag skrek och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag trodde jag var allvarligt sjuk och skulle dö. Och vid något tillfälle där gick det upp för mig. Hur skönt det var att bara släppa allt. Jag skulle ändå dö. Alla krav, alla måsten, allt sköts bort, ingenting spelade längre någon roll.
Jag var befriad från allt, från livet.
Självklart är jag ingen person som går runt med dödslängtan.. men det var sådär precis när jag kände att jag inte kunde göra något åt smärtan. Den hade mig i sitt grepp och jag var tvungen att acceptera mitt öde. Det fanns ingenting annat då än att bara slappna av försvinna bort.
Drömde också att jag sövdes inatt. Läskigt läskigt.
Kanske kommer jag en dag acceptera döden helt och hållet.
Precis som jag accepterat sorgen och ensamheten.
Livet är så konstigt. Varför lever vi?
