jagochkampen

Jag är totalt tom.
Det finns ingenting att tänka.
Ingenting att skriva.
Det har varit för mycket och för länge

Jag känner mig så svag
allting går in under min hud
varenda skratt och saker jag inte borde höra
allting finns inom mig
där det inte borde finnas
och jag snurrar runt
försöker hålla mig kvar
men allting är så linjärt
vardagligt och fruktansvärt tråkigt
och nervöst

jag orkar inte gå runt och vara den där oroliga tjejen
eller duktiga
eller dåliga och osmarta
att gå runt att vara rädd
att gå runt och känna sig dålig
det äter sig in
jag känner mig yr och ambivalent och fast i någonting
jag inte vet hur jag ska ta mig ur
eller hur jag kommer ta mig ur det
jag vet inte ens om detta är värt att skriva
allting är bara måndag tisdag onsdag torsdag fredag och en jävla massa
tur
och en jävla massa
slit
till vilket pris?

från det att jag var född
kände jag en plikt
gentemot mina föräldrar och alla runt omkring mig
det är snart slut på det
jag har bevisat nog och jag har gjort det för andra
för mycket
och någonstans där
finns det inte mer och säga

Jag skulle önska att jag kunde känna mig annorlunda
numera är det bara tomma dagar tomma känslor
det
enda
jag
ser
framemot
är
något
farligt
och
riskabelt
och
inte
ens
därför
kan
jag
vila
i
något
som
kan
vara
positivt

åh..
att leva, det är svårt