jagochkampen

Jag klarar vad som helst numera. Det har jag bevisat alltför många gånger, livet går alltid vidare. Och jag blir alltid starkare. Mer härdad och modig. Och faktiskt lyckligare.

Jag måste vara snällare mot mig själv bara. Skämma bort mig själv, njuta av livet, tänka lite mer på mig själv och mitt mående. Jag är den viktigaste personen i mitt liv.
Jag tror inte det som hände i söndags förändrade mitt tankesätt alls. Jag är precis likadan som innan, förutom att man nu vet hur det känns att snea.


Jag har alltid trott och känt på mig att jag tänker lite för snabbt än vad som egentligen är bra och normalt. Att mina kopplingar och associationer  går dubbel så fort hos mig än gemene man. Men jag har inte brytt mig så mycket, förutom att det är jobbigt när det kommer till onda tankar och ångest, fort kastas jag in i helvetet.


Flickan i spegeln var jag
Jag har alltid levt i känslor, stämningar och energier. Känt av så mycket av hur andra människor känner och tycker. Dessutom varit driven av stark prestationsångest.  Det har tagit otroligt mycket energi, men samtidigt varit väldigt lärorikt.
Jag har lärt mig att jag helt enkelt måste isolera mig ett litet tag för att kunna återhämta mig, för att kunna tänka klart igen och för att kunna må bra. Men det där är inget nytt, det är något jag blivit rätt bra på att hantera.
Men nu när jag skriver kan jag faktiskt erkänna att jag känner en annan typ av känsla gentemot mig själv än vad jag är van vid. Och det kan ha och göra med det som hände i söndags. Det är inte längre en olustkänsla som jag förknippar med mitt jag, istället är det en varm, god och stolt känsla över personen jag är. Jag är en kombination av godhet, intuition och snällfaständåtuff-attityd. Och jag kommer aldrig glömma känslan, när jag stod öga mot öga mot personen som jag så länge varit i krig med, och kände att, vilken underbar person, hur kunde jag någonsin känna så intensivt mörka känslor gentemot någon som henne? Det var som att jag svikit den goda tjejen. Hon som aldrig velat någon nåt ont. Hon var en nyfiken själ, förväntansfull och full med energi och glädje. Men vad hände, hon föll över på den mörka sidan, kraven och pressen blev för stor.  Det var självklart att allting måste raseras, verkligheten såg inte ut som hennes världsbild gjorde.
Men hon klarade det, hon tog sig förbi det mörka och även om hennes ögon såg mörka ut i spegeln visste hon att hon fortfarande var densamma som innan. Jag var tvungen att gå igenom allt. Och jag är fortfarande tvungen att göra det. Men denna gången ska jag lägga in lite mer kärlek.
För jag är vacker.
Oavsett.
Oavsett.