jagochkampen

Hur mycket man än kämpar

Är det aldrig bra nog.

 

Livet är så plågsamt emellanåt

nästan alltid är det något som är fel

något som jag mår dåligt över

att aldrig kunna uppnå

och att aldrig få kunna känna

 

det var allt.

allt jag ville

det var att få anses som normal

som en ok människa

varken mer eller mindre

 

men det är fel någonstans

någonstans skaver det utav bara helvete

det spelar ingen roll hur många tårar jag gråter

hur många leenden jag visar

insidan är inte ok längre

jag har ingen energi

och jag vill inte mer

jag vill vila för evigt

aldrig mer få lida

aldrig mer få känna något

ja eftersom det ändå kommer inträffa för eller senare

kan det lika gärna ske nu

eftersom jag inte längre upplever positivitet i mitt liv

framtidstron är inte ok iheller 

den är fan ett kapitel för sig 

jag

orkar

inte 

mer 

men visst 

jag har överlevt några timmar av denna kvällen 

men tanken på att känna såhär i år framöver

det är otänkbart

 

Men samtidigt känns det som allt är låst

alla alternativ

alla utvägar

allt är stängt

kvar finns bara jag

och verkligheten

och en tung mörk och jobbig känsla

som drar mig helt

jag vet inte ens varför jag skriver här

varför jag stiger upp i morgon bitti

allt är så meningslöst

eftersom det inte längre finns hopp och glädje i mina handlingar

jag måste ha något som är rätt för mig

något som leder mig in i en positiv utveckling

men vadfan ska jag göra

ingenting är längre enkelt

allting känns tung och svårt

och som att det knappt är möjligt för en sådan som mig

 

är utmattad och deppig

ska somna nu mer en klump i magen och en stark flyktlängtan