frågeställningar som kanske aldrig kommer besvaras
varförvarförvarförvarförvarför
jag förstår inte
vi föds
vi dör
varför måste den där mittimellanbiten vara så jävla svår?
varför måste jag gå runt med en ständig känsla av ovisshet
av att inte veta
av att inte känna
av att inte förstå
sitt eget värde
sitt eget jag
vem är jag egentligen?
vem är tjejen på bussen som så snällt sitter där
vem är tjejen på jobbet som så hårt jobbar för att vara alla till lags
vem är tjejen på festen som gör allt för att passa in
vem är tjejen som mådde så dåligt
vem är tjejen som hatade sig själv så
jag föll instinktivt in på det negativa eftersom att det just är det perfektionistiska inom mig
som också drev mig in i misär
som drev mig in i en ångest som innebar självhat så starkt att jag ville skada mig själv
och blöda ut min sorg och besvikelse
min sorg och besvikelse över att vara ett misslyckande
det går knappt att tänka tillbaka utan att rysa lite för mig själv
att somna i blodiga lakan
hur kunde jag leva med det
att somna med svidande handleder
hur kunde det få mig att må bättre
ångest som blir till lager på lager av ännu mer ångest
dagar som tillslut bara blir till nedräkningar
oro och besviknenhet innebar mer skärsår och mer blodstänkt parkett
jag ville inte vidare
jag ville bara ha trygghet och perfektion
det är så dumt att man inser det nu
efteråt
allt jag behövde var att tas ned på joren
krossa mina illusioner av hur jag trodde att jag och allt måste vara
men det är svårt
när man enda sedan liten flicka sett sig själv ha den perfektaste familjen
i det perfektaste huset
med den perfektaste katten
och skulle min framtid vara något annat än perfekt skulle det inte gå
allting vart tvungen till att falla på plats likt ett vacker pussel
men det var jag inte ens medveten om förrän långt senare
jag tänkte inte ens att det måste falla på plats
jag trodde med säkerhet att det skulle falla på plats
men det är på något sätt jävligt skönt att livet har sina hål och taggar
att bära rollen som perfekt är nog rätt kravfylld
nu har jag råd att misslyckas
jag har neutraliserat min bild av mig själv som varken perfekt eller totalt misslyckad
jag är bara en människa
men okej, lite superkrafter har jag kvar
tomhet och tristess
Jag tror att jag har så mycket inom mig som bara vill komma ut. Som måste få komma ut. Jag blir galen inombords. Jag hålls tillbaka. Trycker ner mig själv. Tills jag inte längre får plats i det lilla utrymme jag tvingat in mig på.
Det är inte okej. Nu sitter jag här. Min kropp och själ orkar inte med detta som tynger.
Jag vet inte vad det är. Men det drar ner mig till botten och får mig att inte vilja gå vidare.
Hela min kropp skriker vila. Skriker hat. Skriker frustration. Var är jag när det är min tur att leva? Var är jag när det inte längre är ok. Jag måste sätta stopp. Sätta stopp för detta något som jag känner är så nära.
Jag vet inte längre vad..
kommande mål:
- ringa det jäkla plastikstället
- bara äta små portioner godis, inte tills jag mår illa och hatar godis i flera dagar
- låna den jävla boken
- inte stressa
- inte pressa mig själv
- inte ha prestationsångest över ett piss
- bara göra saker 75 % så bra som jag kan egentligen
- inte by mig så jävla hårt om allt
- sova mer
As days go by, the nights on fire
Ikväll är jag arg inombords. Har fått nog. Ikväll tar jag ingen skit. Jag är jag, och jag har rätt. Jag har oftast rätt med nästan allt. Ikväll är jag stark och ikväll är det jag som står i centrum. Jag vet. Jag vet faktiskt bäst, ibland.
Vissa människor börjar gå mig på nerverna. Människor som aldrig kan svara på frågor. Människor som bara slöar genom livet. Människor som är egocentriska. Människor som aldrig hör av sig. Människor som inte fattar.
Jag förstår inte, vad är så svårt?
Jag önskar jag kunde få dig att förstå, få dig att tänka ett steg längre. Du är så långt ute att du inte ens förstår det själv. Jag befinner mig hundratals trappsteg ovanför dig. Ändå är det jag som känner mig så misslyckad.
Jag vill slå misslyckandet in i din panna, jag vill se ditt ansiktsuttryck när det går upp för dig.
Det är min tur nu, min tur att få solsken och lycka. Jag har stått i skuggan alldelles för länge. Jag har straffat mig själv så mycket att det är löjligt. Ingen förtjänar att få så mycket skit, ..förutom du då.
fight fight fight fifht
nu eller aldrig
jag lever så det sprakar om mig
ingen eller ingenting kan ta ner mig på jorden igen
jag svävar och ser knappt marken
jag är borta
Och jag är så levande
Bortom allt.
bortom du och jag
han och hon
bakom, bortom och förbi allt det
där är jag nu
och ingen
ingen kan ändra på det.
Du kan gråta mitt på gatan, men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
Är egentligen alldelles för trött för att skriva.
Men det är så mycket i mitt huvud. Ska flytta. Ska bo själv. Ska betala räkningar, fixa avtal, kolla upp grejer. Och samtidigt vara duktig på jobb, träffa vänner och vara social och rolig med dem och så ska man hinna med att festa samt att förhoppningsvis hitta en kille någon dag. Finns mer på min lista, men jag orkar inte tänka längre.
Blev lite orolig sådär efter en viss händelse så nu är jag inte så värst glad.
Hoppas att jag kan finna frid någongång. Men hoppas bara inte det är i döden.
För jag har konstant en inneboende känsla av otillräcklighet, osäkerhet och amvbivalens.
Jag går igenom allting i mitt huvud om och om igen, tror jag säger fel saker och att hela jag är fel.
Det sker omedvetet. Och jag vet inte riktigt var min osäkerhet kommer ifrån. Höga krav. Dålig självkänsla. Men orsakerna till detta då?
Jag har dock blivit otroligt mycket bättre än vad jag var tidigare. Hoppas det fortsätter så :)
Ska sova nu, hoppas jag vaknar och känner mig lugn och glad.
Reflektioner på kvällen
Idag var jag tillbaka. Tillbaka till ett ställe där ångesten ekade i väggarna. Ett ställe som rev upp såren från en tid då jag inte var jag. Men inte lät jag det påverka mig
Kände en förbjuden känsla för några veckor sedan.
En känsla av att döden var en befrielse.
Jag upplevde en stark kroppslig smärta, så kraftig att jag kräktes av den. Jag skrek och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag trodde jag var allvarligt sjuk och skulle dö. Och vid något tillfälle där gick det upp för mig. Hur skönt det var att bara släppa allt. Jag skulle ändå dö. Alla krav, alla måsten, allt sköts bort, ingenting spelade längre någon roll.
Jag var befriad från allt, från livet.
Självklart är jag ingen person som går runt med dödslängtan.. men det var sådär precis när jag kände att jag inte kunde göra något åt smärtan. Den hade mig i sitt grepp och jag var tvungen att acceptera mitt öde. Det fanns ingenting annat då än att bara slappna av försvinna bort.
Drömde också att jag sövdes inatt. Läskigt läskigt.
Kanske kommer jag en dag acceptera döden helt och hållet.
Precis som jag accepterat sorgen och ensamheten.
Livet är så konstigt. Varför lever vi?