Tankar och ord mitt i natten
Ja vad ska man skriva?
Tankarna går så otroligt fort, ibland känns det som om jag är ensam om att ha det såhär.
Andra kan inte känna såhär mycket.
Verkligheten för mig är vacker, men samtidigt smutsig.
Jag försöker att se kontraster och färger, försöker skala ner mitt känsloliv. Men det är så svårt. Det är som om det brinner på insidan. Jag kan inte låta bli att tänka, känna och dö lite grann.
Och frågan är vad jag egentligen vill?
Vad vill jag med mitt liv?
Jag tror ibland att jag har svaret men så kan jag känna; jaha, var inte ditt liv mer än så?
Jag vill göra något stort, något viktigt. Jag vill ta vara på denna gåva jag har. Gåvan av att vara vid liv.
Jag vill hjälpa, få andra människor att känna, att förstå och att må bra.
Jag vill vara någon som andra människor kan bli glad av, jag vill betyda någonting i andra människors liv.
Men jag vet inte var jag ska börja. Vad jag ska göra.
Det är som om jag står och väntar hela tiden. Hoppas, längtar och planerar - men ingenting händer.
Hur tar man första steget.
Första steget för mig måste nog bli att sluta bry sig så mycket om vad andra tycker.
Frihet
Jag kan sitta på nätterna och känna att jag aldrig vill sluta skriva.
Jag vill skriva tills jag inte längre känner någonting. Tills jag inte längre känner någonting annat än frihet.
För när jag skriver blir jag befriad. Det finns ingen människa som kan lägga sig i eller få mig att bli osäker.
Jag blir inte heller stressad som jag kan bli när jag ska förklara någonting muntligt. Rädslan för att folk ska sluta lyssna försvinner. Nu är det bara jag, natten och en jävla massa ord. Ord som kanske inte tycks mycket för världen.
Jag känner ingen press nu. Ingen press på att försöka skriva ner exakt vad jag känner eller exakt vad jag gjort/vill göra eller inte vill göra. Här är det på mina villkor.
Lycka!
En dag i livet vill jag vakna upp och känna att jag är stolt och glad över den jag är. Jag vill känna den känslan på morgonen att jag inte kan vänta med att stiga upp och börja dagen. Att mina ben är fulla med spring, rastlöshet och längtan. Jag vill känna mig exalterad och nyfiken. Nyfiken på vad dagen har att erbjuda. Vilka människor jag ska träffa och hur dagen ska se ut.
Jag vill känna mig vacker. Känna att andra människor ser mig och intresseras av mig. Jag vill att andras blickar ska glittra när de möter min.
Jag vill kunna gå i ett rum fullt med speglar, och känna mig nöjd. Och känna mig normal. Men framförallt vill jag kunna möta flickan i spegeln och tänka; hon är jag - och hon vill jag vara!
Planering
Jag har kommit på en sak som jag gör för att må bättre, och som faktiskt fungerat.
Jag planerar min väg och mina val genom livet.
Just nu är mina mål följande:
- Flytta hemifrån - avklarat (flyttar snart)
- Haft pojkvän - avklarat
- Plastikoperation - konsultaion avklarad - SKA BOKA OPERATIONSDAG
- Bli mer social - pågår
- Bli lyckligare/tillfreds - pågår (och har gått bra som fan)
- Börja skrivkurs på kvällarna - anmälde mig idag
- Börja lev livet, inte andras liv (dvs bry dig mindre om vad andra tycker) - påbörjat (och går rätt bra)
- Kolla upp utbildningar/planera inför framtid - pågår
Thats it for now.
Lite om hur dåligt jag mått en gång i tiden
Ibland slår det mig.
Hur långt ner jag faktiskt varit.
Hur tragiskt det sett ut.
Hur dåligt jag faktiskt mått.
Armen och benen är ärrade - de speglar en tid då jag inte längre orkade
En tid då jag inte längre var jag.
Jag har alltid velat vara så bra som möjligt. Duktig. Snygg. Rolig.
Alltid brytt mig om vad folk ska tycka. Alltid brytt mig så jävla hårt om det.
Haft felfria föräldrar. Eller åtminstonde haft känslan av det. Och känslan av att systern var en bättre version av mig.
Men jag själv var inte perfekt. Var inte så snygg. Var inte så smart. Hade inte tillräckligt många vänner. Inte tillräckligt bra självförtroende och inte tillräckligt jävla duglig för detta samhälle helt enkelt.
Jag kämpade med att uppfylla någonslags fantasibild av hur man ska vara som människa, som tjej och som tonåring.
Och det gick inte ihop, bilden av den jag ville vara - och den jag var.
Jag bröts ner. Ville inte gå till skolan. Vågade inte bli lämnad av den enda person jag fått riktig kontakt med.
Tillslut orkade jag inte pressen.
Jag mådde så dåligt över mitt utseende och allt det andra jag kände jag inte kunde uppnå.
Jag hoppade av skolan och krisade.
Men sen vände det. Jag gjorde framsteg. Jag tog det i min takt.
Och nu är jag här. 21 år gammal och mår bra.
Men ibland kan man få tillbaka känslorna. Och det är då det är bra att skriva.
/ Jag
Finns jag? Finns du? Kanske är allt bara ett stort skämt..
Presentation och random ord
Hej och välkommen.
I denna anonyma blogg kommer jag skriva om min kamp mot ångesten. Strävan efter att bli nöjd med mig själv och kunna njuta av livet.
Det kommer vara en ärlig skildring, ingen jävla kissieblogg. Det kommer vara ett ställe för mig att skriva av mig.
Att bara låta fingrarna spela över tangentbordet. För är det någongång jag känner mig lugn och avslappnad så är det just då.
Kort beskrivning av mig:
-Snäll och vill vara alla tilllags
- Känslig för kritik
- Rädd för att bli sårad
- Impulsiv
- Otålig
- Får lätt prestationsångest och har allt för höga krav
- Humoristisk
- Lekfull
- Snabbtänkt
- Levande
- Empatisk
- Bryr mig allt för mycket om vad andra tycker om mig
- Känslomänniska
- Gått igenom en barndom/tonårstid med olika ångestbesvär
- hållt mitt lidande hemligt, men kommer nu sakta men säkert ut med det, till en viss grad
Just idag var det en bra dag för mig. Jag känner mig stark och som att det finns en ljus framtid för mig.
Jag har beslutat mig för att genomgå en plastikoperation och jag tror det kommer gå bra. Jag vågar tro på att jag kommer må bättre efter den. Jag vågar tro på att jag kommer kunna stå för det också. Jag räcker liksom fuck you till resten av världen och gör vad fan jag vill då. Det känns bra att kunna besluta mig för saker. Även saker som är tabu och inte följer ramen för vad jag egentligen borde göra av mitt liv.
Men om jag nu mår bättre av det, varför ska någon annan styra mig till att må sämre då?
Jag är sådär härligt arg idag också. Har varit det dom senast dagarna. Jag är glad att motgångar faktiskt gör mig starkare, och inte svagare. Även om det kan kännas som om ångesten håller på att döda min själ ibland.
Det är egentligen svårt att beskriva ångesten när den kommer.
Det blir som att jag är så jävla fucking misslyckad och fel för denna värld. Jag måste bara liksom bort.
Överallt omkring mig dansar små lyckliga sagor, jag passar inte in.
Jag känner en enorm tyngd över hela kroppen och vill gråta. Det är så orättvist. Här finns jag, kan andas, äta och fungera som alla andra. Men ändå kan jag inte njuta av allt vackert i världen. Solen skiner, hjärtat dunkar - men jag har gråten i halsen och en demon i min kropp.
Det är som om allting som varit fint och snällt blir ont och smärtsamt. Världen tittar på mig med arga ögon. Jag är inte längre ok.
Men det kan vända fort.
Och jag älskar när det vänder. Då får jag ta del av allting igen. Världen omfamnar mig med vackra färger och toner.
Jag kan gå på stan ensam och bara njuta av att finnas till. Jag fantiserar mig bort med musik i öronen, jag blir ett med världen och allting är spännande. En ny dag är en välsignelse. Det är som ett spännande spel, man vet aldrig vad som ska dyka upp på banan. Man vet bara att man vill spela det. Man vill komma till en ny level. För det är kul och intressant. Livet är kul och intressant. Och jag bara bryr mig inte längre.
Detta får räcka för nu.
Kommer skriva av mig en massa mer sen.
LEV LIVET!