nattångest
Jag orkar inte.
Jag vill inte mer.
Känna såhär.
Det blir fel, jag tänker fel, jag känner helt fel.
Alltid efter kvällar som dessa.
Hur ska jag överleva
blir frågan
svaret är så enkelt
men det är för mig
oändligt
svårt
åh
jag vill bara försvinna och glömma allting
förevigt
och att allting ska upphöra att existera
och att det som har skett aldrig ska ha skett
men det är så skevt
mina tankar är så absurda
bortom all logik
det är tungt
som om någon plötsligt gett mig ett stort mörker
att förväntas klara av ensam
vad gör man när man inte vill eller orkar
när det plötsligt känns så fel med allt
att allting med en själv
är så smutsigt
så konstigt
och att det brinner i en av skam
när man inser att man är fast i sin egna kropp
av självhat och rädsla
och att det är förjävligt
men
då backar man några hundra steg
inser hur långt jag kommit
och att det finns en underbar själ där ute
som gett mig så mycket trygghet
så mycket styrka
och att jag visst inte har någon anledning att känna ångest
för hon fanns
och visade mig den riktiga världen
den riktiga sanningen
jag inser när jag skriver detta att jag är skyldig henne så mycket
om jag skulle kunna ge henne något skulle det vara något storslaget
men det är svårt
jag ska skriva ett långt brev
förklara hur mycket hon betytt för mig i min utveckling
jag vill få henne att känna en liten del av hur hon fått mig att känna
det är så mycket
det är sent nu
jag borde sova
men tankarna är så intensiva
ska försöka
bye