överhettad och tom
Jag är totalt tom.
Det finns ingenting att tänka.
Ingenting att skriva.
Det har varit för mycket och för länge
Jag känner mig så svag
allting går in under min hud
varenda skratt och saker jag inte borde höra
allting finns inom mig
där det inte borde finnas
och jag snurrar runt
försöker hålla mig kvar
men allting är så linjärt
vardagligt och fruktansvärt tråkigt
och nervöst
jag orkar inte gå runt och vara den där oroliga tjejen
eller duktiga
eller dåliga och osmarta
att gå runt att vara rädd
att gå runt och känna sig dålig
det äter sig in
jag känner mig yr och ambivalent och fast i någonting
jag inte vet hur jag ska ta mig ur
eller hur jag kommer ta mig ur det
jag vet inte ens om detta är värt att skriva
allting är bara måndag tisdag onsdag torsdag fredag och en jävla massa
tur
och en jävla massa
slit
till vilket pris?
från det att jag var född
kände jag en plikt
gentemot mina föräldrar och alla runt omkring mig
det är snart slut på det
jag har bevisat nog och jag har gjort det för andra
för mycket
och någonstans där
finns det inte mer och säga
Jag skulle önska att jag kunde känna mig annorlunda
numera är det bara tomma dagar tomma känslor
det
enda
jag
ser
framemot
är
något
farligt
och
riskabelt
och
inte
ens
därför
kan
jag
vila
i
något
som
kan
vara
positivt
åh..
att leva, det är svårt
fast i ett ekorrhjul
Jag är bara så tom inombors
Tom på tankar
Tom på ord
Tom på vilja
och tom på lust
Allting har redan skett och allting har redan varit likadant
helatiden
allting spelas om och om och det är bara en dum illusion
att bli kär
att bli exalterad
att bli förvånad
för det finns inte så mycket som är så himla speciellt
efter en viss grad av erfarenhet och insikt
inser man
allt har ett slut och slutet gör det andra totalt likgiltigt och meningslöst
döden är det enda spännande vi alla har gemensamt och vi alla har kvar att uppleva
detta är ingen depressiv text
jag är inte deprimerad eller självmordsbenägen
jag är bara i en fas
i en sinnesstämning
mitt i en insikt
att förstå
djupare
än vad jag tidigare gjort
Ute efter någonting som får mig att vakna
att förändras
att hänföras
att på nytt låta mig luras
och försvinna in i en trygg omsvepande spännande vardag
det finns ingenting sådant nu
jag gråter inte
jag pratar inte
jag bara finns
för att jag blev född
punkt
120220 tankar
Om det fanns ett sätt att uttrycka
det jag kände
de färger jag såg
skulle jag gjort det
för längesedan
men det är någonting som tar emot
någonting som förstör
allt jag vill är att vara fri
fri från allt det som förgör mig
kanske missar jag att det är jag
som ibland
förstör
mig själv
ibland
ibland är det iallafall så
och om jag orkade
skulle jag leta reda på varenda känsla som någonsin förstört för mig
varenda människa som någonsin fått mig att tveka på mig själv
varenda ögonblick som någonsin fått mig att tvivla
och andas in det en gång till
och ut med lättnad
för det var inte mer än så
i slutändan är det ingenting som blir viktigt
men det är enkelt att skriva
desto svårare att leva
efter.
för det är faktiskt så
livet är ett svårt mysterium
trots att vi vet så mycket
vet vi egentligen ingenting
vad kommer hända
varför lever vi såhär
och varför just jag
varför är jag jag
det är omöjligt tyvärr
jag har inga svar
jag har bara olika strategier att få vardagen igenom
har brottom
det går faktiskt för snabbt
det här som kallas livet
ibland känns det nattsvart och smärtsamt
nästa andetag är fyllt med liv och förväntan
jag försöker inte hitta ett svar dock
tröttheten slog över nu
måste sova
skriver mer snart igen, måste komma in i det igen .
nothing really matters in the end, think about it..
Jag vet inte riktigt vad
eller hur
och verkligen inte när
allting är så förvirrande
jag står ute i snön och letar
efter spår
av en själ som aldrig borde förlorats
men när isen smälte
och marken grönskade
vet jag i slutändan att det var tvunget
att
nudda
botten
för
att
överleva