jagochkampen

Jag är i ett vakuum. Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte tänka en tanke. Jag orkar inte hoppas. Jag orkar inte tro.
Det är jobbigt, alltet. 
Jag kan bara vara. Andas. Leva. Men inte så mycket mer.
Jag är så besviken. Hon har gjort hål i mig och min själ så många gånger.
I början var det som en svart och ond smärta som skadade mig och lämnade mig chockad på djupet.
Nu är det bara som små känslomässiga elchocker går genom min  kropp. Ilska och besvikenhet gånger 100.
Men någonstans hela tiden är det ändå bara tomhet. Meningslöshet. Känslolöshet och tanketomhet.
Det har liksom spelats upp för många gånger. Sveken har varit för många. För jobbiga. Tillslut är man inte en människa med känslor längre. Man blir bara en skugga. Ett trött  och tomt skal.

Att bara skriva här känns konstigt och ensamt.
Jag har blivit bestulen på någonting.
Jag saknar så min naiva världsbild. På något konstigt sätt gör jag det.
Man upplevde allting så mycket starkare när man var naiv och dum. Allting var så definitivt och svartvitt.

Jag kan inte hjälpa att dö lite grann då och då.
Fan alltså.
Måste livet vara så farligt, skört och oförutsägbart?
Kan det inte bara vara som när man var liten. Eller som när man drömmer. Eller som när man är full.
Liksom på skoj, inte så allvarligt, man bara upplever allting på ett ljust, positivt och jävla lätt sätt.
Man tänker inte hela tiden.
Man är inte rädd

För jag är rädd
lite rädd alltid
borde man inte vara det egentligen
närsomhelst kan allting gå sönder i tusen jävla bitar
en dag kan du vakna och inse att du inte är bra
eller okej
du kan förstöras

Och det är någonting med verkligeheten som har börjat äckla mig
hur människor fungerar
hur samhället är uppbyggt
det är svårt att ta in ibland
svårt att acceptera
ändå sväljer jag allt med hull och hår, nästan mer än medelsvensson
jag är en produkt av en tid jag egentligen avskyr
innerst inne
men jag är hjärntvättad och så djupt in i skiten att jag inte ser det
att jag inte känner att jag har något val

hejdå för nu.