jagochkampen

Ja, jag vet inte vad jag ska skriva ikväll, jag mår bland annat dåligt över att det är söndag och så är jag orolig i kroppen, ångesten har ett grepp över mig ikväll, och den senaste tiden. Jag vill inte sluta skriva och försvinna in i de känslorna, jag har drunknat flera gånger för mycket.
Jag vill inte prata om det. Eller tänka det. Det bara finns där. Det är så mycket olika saker. Det är fan inte lätt att leva ska ni veta. Jag försöker tänka på livet som ett experiment och för några sekunder kan ångesten släppa helt. Men sen, det blir så påtagligt. Pressen är så stor och när jag andas känns det som att jag har taggtråd i lungorna. Ibland skulle jag vilja skära mig chackrutig och inte sluta förrän lugnet kommer, men det skulle jag aldrig göra.
Jag behöver något som gör mig lugn, men droger kommer aldrig vara ett alternativ, nikotin funkar inte på mig, att skära eller vara destruktiv resulterar bara i ännu mer ångest senare.

Jag behöver kanske en person som kan hålla mig i handen när jag somnar, lovar att allting blir bra.
Ibland kan jag tänka att det skulle vara skönt att bli inlagd. Pausa alla livets krav och bara låta andra andas åt dig. Men det är tragiskt och jag vet att jag aldrig skulle sjunka så lågt iheller.

Så mina alternativ till att bli lugn är typ obefintliga. Jag är ensam i en värld av oändlig ovisshet och kaos.



När jag tittar in i era ögon kan jag ibland förlora mig själv.
Jag vill vara i min egna värld där jag kan känna trygghet
Men det går inte längre, inte ens det går

jag måste fortsätta kämpa varje dag

som jag gjort de senaste 4 åren

Jag vet inte vad jag ska ta vägen med all ångest ibland.
jag skulle vilja gå ut i natten och aldrig återvända.
Hon försvann.
Men nej, inte ens det skulle fungera.
Ibland kan jag önska att jag inte hade någon familj eller några vänner, De närstående skulle aldrig lida av mitt försvinnande då.
men jag vet att detta är saker man inte får tänka eller prata om
men jag måste få känna att det finns ett lugn om ingenting annat skulle gå
som en nödlösning
men det känns inte som om det går ens
jag hatar att jag fallit in i en mörk och otrygg värld

Det finns en smärta inom mig
som färgar allting svart av ångest
Jag förlorar mig själv i den
var det jag som var svag
som inte visste hur det fungerade
eller var det inte normalt att känna sig knivhuggen
spottad på
själsligt trasig
är det jag som överdriver
eller min enda utväg kniv mot skinn
och isolering
att bli tvungen att gömmas

Jag kommer aldrig glömma hur jobbigt det var

att göra mina nära så besvikna

jag kommer aldrig göra så igen

 

men låt mig drömma om att försvinna

om att somna och aldrig mer vakna

vakna upp till en värld av otrygghet

av ångest

enmiljardtankar och enmiljonkänslor

som dödar dig

som tar över din kropp

du kan inte andas

du kan inte tänka en enda tanke längre

du vill raderas och försvinna eftersom det inte gick att vara normal längre

du började tänka för mycket och tillslut gick det överstyr

du fuckade upp det för dig själv och när du väl insett det var det försent

du förgås av ångest

du är inte längre i kontroll över ditt eget liv

du är en slav

fast i ett ekorrhjul

och du vägrar låta andra se dig falla

så du fortsätter springa med taggtråden
runt din hals

men snart går det inte att dölja blodet längre

allting färgas rött

och du är inte längre ok.

 

 

Du dör.

 

 

 

 

 

Och du blir fri.

 

 

 

 

 

Men de andra lider

 

 

 

Det var aldrig rätt

 

Men livet var inte heller rätt för dig

 

 

 

Du var en själ som behövde mer

Än smuts och orättvisa

 

Jag vill så gärna bli fri 

Inte vara fången.

 

 

112.

 

 

Jag måste skärpa mig.

Tillbaks till verkligheten.

Den hatade äckliga verkligheten.