besatt part II
Det är så tungt.
Att veta, att det aldrig går, att det aldrig kommer finnas och att det aldrig kommer bli på riktigt.
Det är så tungt att andas då, du vet.
Det är som att drömma så verkligt att du nästan kan ta på det, men sedan vakna upp. Brutalt.
Det borde bli vi två.
Det värsta är att det inte går att acceptera.
Att det vackra blivit obehagligt.
Att det underbara blivit plågsamt.
Det smärtar i kroppen. Det krossar glaset hela universum tycks vara uppbyggt av.
Det blir ett djupt hål genom allting som någonsin funnits. Ett djupt smärtande försvinnande.
För evigt.
Det är dödens smärta. Att behöva inse. Att tvingas inse. Och att sedan försöka gå vidare.
Säg till mig att det är ett skämt.
Säg till mig att det obehagliga egentligen är det vackra. Och att allt detta strax ska vända.
För jag förstår inte hur en människa ska kunna ta något så verkligt. Till att förbjuda mig till det.
Jag känner dig så nära mig. På ett konstigt sätt. Så vet jag att du är här. Att du är min. Och att det vi har är någonting unikt.
låt mig åtminstonde få bli lurad då
snälla
besatt..
Det är så svårt att skriva.
Det känns som om jag kvävs av allting. Av all sorg som finns. Av allting som kunde ha varit, men som inte går.
Ja jag erkänner, jag har blivit besatt av något igen.
Men denna gången känns det som om det saknar motstycke.
Jag förstår inte hur jag kunnat missa detta i mitt 22år långa liv.
men sorgen är tung och jobbig. lika mycket som det gör mig glad gör det mig ledsen.
jag vet att det aldrig kommer kunna upplevas på det sättet som jag hade önskats. Det finns inte en endaste chans på miljonen. Inte ens på miljarden. Det gör ont att veta.
Undra hur länge detta håller i sig nu då?
nattliga tankar
Det kryper sig inpå mig.
Obehaget.
All min kreativitet är som död.
Jag kan inte skriva.
Ingenting känns äkta eller lustfyllt.
Det känns inte längre som att mina fingrar kan gå i 200 km/h utan att jag behöver tänka på vad jag gör.
Det känns inte längre som om jag får ur mig allt obehag. Allt dumt. Allt som skaver.
Det blir ingen lättnadskänsla.
Jag önskar så att jag fick tillbaka det.
Jag vet inte varför det är borttaget.
Jag känner mig trög och handlingsförlamad.
Allting i min omgivning känns likadant och gammalt och jag får svårt och se hur det någonsin varit roligt
Jag vill inte blunda.
Jag vill inte.
Jag vill bara försöka få fram det som jag förlorat.
Men jag är blockerad.
Det är som om någon stängt av någonting inom mig.
Jag vill så gärna känna känslorna som jag hade för bara några månader sedan.
Det var vackert och omvälvande. Det fick mig att känna som om ingenting annat var lika viktigt och vackert.
Det var meningen med livet. Jag fick allting på en gång. Jag älskade allt. Det går inte att inte ibland stanna upp och tänka på hur vackert det faktiskt var. Och hur mörkt och tomt det kan kännas när man förlorar vad som varit så otroligt vackert.
Det ironiska med det hela var bara att allt faktiskt var en illusion och inbillning från min sida.
Men jag kan inte sluta fascineras över att jag faktiskt kan producera sådana tankar, någonstans i min hjärna.
Jag vägrar ge mig för detta.
Jag tänker skriva tills jag känner lättnaden. Och om jag ändå inte gör det, tänker jag skriva mer.
I mina texter är det enda stället jag är fullständigt fri och fullständig.
Jag hatar känslan av glassplitter i bröstkorgen.
Jag hatar känslan av att vara totalt ensam.
Det är jag faktiskt.
Inom mig är det bara jag och det har alltid varit så.
Det går inte att blunda från det faktum att när man dör, är man inte trygg bland människor och sällskap längre.
Då är det bara ditt jag. Och din död.
Det är fruktansvärt att behöva känna en rädsla för detta, en rädsla som aldrig kan försvinna. För ingen har något svar.
Men samtidigt är det på något sätt tjusningen med livet. Det är inte på något sätt enkelt eller lättförstått.
Jag kommer från och med nu använda denna blogg till att få ur mig all ångest
Det är inte kul att vakna med en ångest som smärtar i hela kroppen
Det är inte kul att vakna till ett liv man inte vill leva
Jag vet att det inte finns någon annan utväg.
Men det är så skönt att ibland få tro det.
Att jag går till jobbet med trasig själ och ärrade armar är det ingen som vet om.
Det känns så jävla bra.
Att ha en kontrast.
Att ha en hemlighet så djup och smutsig att ingen annan får välkomnas till den.
Detta är en paralell verklighet.
Jag klarar mig själv numera, det vet jag.
Men jag vill inte känna det.
I eftermiddag blev det för mycket.
Det brände inom mig. Ångesten var så total och så stark.
Det gick inte att andas. Det gick bara att finnas, sekund för sekund. Kändes som år.
Jag vet att jag överlevde.
Jag vet att jag klarar det mesta.
Men ändå är det något i mig som inte vill lämna mig själv.
Jag vill inte sova.
Jag vill inte vakna till det.
Jag vill inte ta tag i detta.
Detta något som ger mig så svårt att andas.
Men varför måste jag
JAG MÅSTE
då förstår jag
jag måste stänga av
Nu
från och med nu stänger jag av
helvetes jävla piss människor som vandrar på denna jord
dom stänger jag av
dem ska inte få komma in under min hud
ingenting ska få förstöra för mig
piss på er
piss på olyckan
JAG KLARAR ALLT!
PUSS!
Suck på detta.
Vet inte vad jag känner.
Tomhet.
Hur fan ska allt gå?
Skar mig idag.
det var inte meningen, men huden glipade = ett till ärr.
Fan också.
Nu fick jag en till impuls till att skära. Fast jag slängde bladet i soporna för att göra det omöjligt för mig.
Varför har jag dessa impulser ikväll?
Längesen jag kände denna destruktiva längtan.
Nästan en längtan att något ska gå fel, att något ska hända. Att något stoppar mig från att känna denna hopplösa känsla. Av att vara fast. Av att vara tom. Och ensam. Ensam i en värld fullt med människor och möjligheter.
Men det är som att det tar slut innan det får lov att börja. Det är som om jag och rakbladen har en hemlig och smutsig pakt.
Utanför den hemliga pakten är jag som vem som helst.
En vanlig tjej med lite väl starka känslor. Men vardagen rullar på för henne också. Ganska bra.
Men det är någonting som ständigt fattas. Någonting som ständigt skavar.
och någonting som ständigt känns fel.
En längtan efter någonting, som hon inte vet vad det är. Men hon försöker finna den.
Vill så gärna lämna denna konstiga känsla bakom mig.
För den är farlig.
Just nu ser jag mig själv dra rakbladet längs armen
känslan och synen av att skinnet öppnar sig och att blodet visar sig är tillfredställande.
Någonting hemligt som är bara mitt. Någonting som tar över känslan av meningslöshet och tristess.
Enda sedan jag var liten har jag haft en dålig känsla kring mig själv. Att jag varit fel.
Att jag inte varit tillräcklig.
En känsla av att skämmas och inte tycka om sig själv.
På olika sätt har det uttryckt sig.
Ibland har jag önskat att jag somnat och sen inte vaknat.
Men just då man öppnat ögonen och insett att man är kvar, är stunden då man inser att det inte är så enkelt.
Detta är någonting man måste gå igenom. Någonting man måste stå ut i.
Det finns stunder då jag druckit mig så full att jag inte vetat vem jag är. Och jag älskade det. Älskade känslan av att försvinna helt sådär. Att släppa allting som alltid annars finns med mig. Som en tung ryggsäck på ryggen.
Det hände att jag i dessa stunder dunkat huvudet hårt i en vägg. Och hoppats att skadorna skulle bli livshotande.
Små försiktiga försök. För att jag egentligen inte vågade. För att det skulle varit så avgörande. Så definitivt. Så förödande för andra.
Det fanns stunder då jag skurit armarna schackrutiga av rött blod. Och njutit av det.
Det fanns stunder då jag inte önskat något annat än att dö. Att bara få försvinna.
Klumpen i magen var konstant. Tårarna rann sig trötta.
Paniken. Stressen. Någonting hände. Någonting krashade. Det någonting var jag. Och jag var så innerligt trött på allt. På hur jag tänkte. Och hur allting kändes.
Blodet grät de tårar jag tillslut inte orkade gråta.
Såren gav mig den smärtan själen inte längre orkade känna.
Det var jag och det var fruktansvärt.
Det var som om djävulen slutit en pakt med mina känslor.
Det fanns ingen långvarit lycka. Det fanns ingen trygghet. Det var svarta färger och svarta tider.
Vardagen kunde dra åt helvete. Det normala kunde dra åt helvete.
Någonting i mig har lämnat mig.
Någonting som ville finnas i mig har gått sin väg.
Jag vet inte vad jag fattas. Men någonting fattas mig.
Det är inte jag som misslyckas. Det är min svarta skugga som dragit ner mig i ingenting.
Jag orkar inte längre dansa när musiken slutat spela.
Jag orkar inte längre göra mig fin när ingenting längre är fint
varför ska jag låtsats vara någon när jag känner mig som ingen
Det är tungt att vara olycklig i en skrattande värld
Det är jobbigt att tvingas vara någon man inte tycker om
när det känns som att man måste det
i en värld som denna
är en person som jag
ensam
men jag vägrar se det jag känner
jag vägrar vara det jag känner
en dag ska kommer jag dö
på ett sätt känns det som en befrielse
en befrielse för någon som mig
som alltid känt sig orolig inombords
orolig för att någonting är fel
allt hon ville var att vara ok
att vara omtyckt
det kändes omöjligt
så omöjligt att få uppleva det
såren blev många
såren tog över
olyckan skymde hela hennes värld
det var så tungt
hon var så långt ifrån den hon kände att hon måste vara
vad gör man då
vad gör man om man gjort allt
men ändå misslyckats
om man brytits ner så många gånger att man tillslut börjat hjälpa till nedbrytningsprocsessen
livet kunde dra långt bort åt helvete
olyckan var mitt jag
det enda sanna var jag och min smutsiga hemlighet
jag ville dö och lämna allt
jag ville slippa det jag hela tiden kände mig stressad av
jag ville bli en ängel över alla istället
men det gick inte
det var inte meningen att det skulle vara så enkelt
eller så svårt
det enda som var med meningen var att jag skulle få lida
lida tills jag insåg att jag inte kunde göra någonting annat än och stanna kvar
och det är nu när jag skriver jag inser att jag saknat detta så otorligt mycket
jag bryr mig inte om stavfelen nu
jag bryr mig inte om att jag formulerar mig konstigt eller tråkigt
jag vill bara skriva tills klumpen i magen försvinner
och pakten med det smutsiga lämnar mig
för det vet jag att den gör
snart vaknar jag på morgonen och inser att det bra var en dum destruktiv dimma
precis som jag gjort för något år sedan
när man skurit och skurit och sen plötsligt sett vad fan man gjort med sig själv
det är inte det enklaste
och det är fan inte rätt väg
men vem har sagt att man inte får göra misstag
det var meningen att mitt liv skulle gå till såhär, tror jag
min olycka var tvungen att nå sin kulmen
eftersom att jag inte ständigt kunde gå runt med ångest
subtil ångest
utan att det någonting fick brinna ut
för att sedan lämna mig bland aska och dimma
det är över nu
jag önskar att jag kunde gå tillbaka till mig själv då och säga att jag måste kämpa
det blir värre annars
och tänk nu inser jag
jag ville inte bli vuxen
jag ville inte fortsätta pressas in i massa krav
när jag redan kände mig fel
misslyckad
otillräcklig
och så otroligt stressad över det hela
det gick inte att föreställa sig vuxenvärldens krav på allt detta
och inte fan orkade jag mer
jag slår upp ögonen med ett ryck
hjärtat hoppar till i bröstkorgen
vad har jag gjort och varför
känslorna från igår var inte bra
men varför gick jag såhär långt
.......
Du inser att du är vuxen
Du inser att ärren aldrig kommer blekna.
Du inser att du inte vuxit från den ursprungliga känslan
men du har blivit fri
fri från den pakt du slutit med smutset och skammen för flera år sedan
nu är det bara impulsiviteten och känslostormarna du måste lära dig stänga av
för du vill väl inte ha fler ärr?
Du vill väl inte ha fler oroliga episoder i livet?
Hell no.
Nu går jag vidare
och hoppas att tomheten och meningslöstristessheten också gör det
PUSS.