Breaking up with god
Jag har fått nog av skam. Jag har fått nog av krav.
Jag gör slut med mig själv. Jag dansar upp mot en ny himmel.
En himmel där jag skiter i alla begränsningar som tidigare styrt.
Det är nog nu.
Bliss
Ibland undrar jag om det är på riktigt allting Om detta så kallat världen, är äkta. Det är så mycket skit som inte borde finnas, som finns. Och det är så mycket vackert som aldrig riktigt får verkligen finnas. Jag önskar att jag bara kunde leva i de vackra stunderna och aldrig få känna hur livet kan svika en. Hur mycket man än försöker att komma undan, kommer vi en dag alla att brytas ner av det. Jag vill bara leva i en fantasivärld där bara de känslor jag tillåter, får finnas. Jag vill leva i en fantasivärld, där ingenting obehagligt kan komma mig nära. För mig är livet för verkligt. För nära inpå. För starkt. Det borde cencureras. Jag skakar. Kan inte sova. Får svårt att äta. När det kommer mig för nära inpå. Det enda som kan hjälpa mig är sömn, lugn och ro, ensamhet, musik, tid att tänka, duscha. Men när jag inte får tid på mig till allt detta, förlorar jag mig själv. Tankarna blir inte längre logiska. Det blir för mycket av de känslorna jag inte kan hantera, utan att kroppen säger stopp. Och jag önskar så innerligt att jag var som alla andra. Att jag kunde göra allting. Jag är så jävla begränsad. Så jävla fucking rädd. Och när det smittar ner min omgivning, vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag bygger upp en fucking mur runt mig och världen. För att överleva. Men det går bara till en viss gräns, till en viss gräns med smink, kläder och ett skal. När allt försvinner är jag bara ett litet försiktigt barn. Det är sant. Jag är ett barn.