jagochkampen

Besviken på mig själv.
Jag vill ju vara en sådan person som läser böcker.
men det går inte. är för snabb i tankarna. behöver snabbare underhållning för att orka.
Men hur ska jag kunna utveckla mitt skrivande om jag inte läser?

Ska fan tvinga mig själv.
Minst 15 min om dagen. Thats fucking enough. Kan jag inte hålla det är jag ju kass. Fast jag vet att bara det kommer bli svårt. Finns så mycket andra saker som jag tycker är roligare.
En konflikt inom mig det där..

Har bestämt mig för att njuta av livet. Precis som pappa säger till mig. Sluta oroa mig och bara njut av allt som finns. Vafan, en dag är jag död och ingenting spelar då någon roll längre. Hur länge ska jag bara säga så utan att inte leva efter det? Nu räcker det. Nu
nu räcker allt.

Jag ska andas ut detta kriget också. Jag vet att jag kan. Också måste jag vara försiktig med att visa vad jag känner på insidan. Det blir aldrig bra. Ibland är det bra att ljuga utåt, det smittar av sig på mina egna känslor då också.
Jag har bestämt mig för att kämpa igenom detta liv till jag dör. Att dö tidigt är ett svek. Och jag skulle inte kunna leva med det.
Fan, allting går att andas igenom det vet jag ju. Ibland snear jag bara. Ibland går det inte att stå ut. De stunder jag känner mig så ensam och ångestfylld att smärtan är jämförbar med fysisk smärta, om än värre. De stunder är hemska. Och jag känner mig sviken av livet. Varenda sekund är ren och skär plåga. Det där är något jag verkligen får jobba med. Att vända det till energi istället för apati.
Även om energin är negativ är det bättre än den apatiska ångesten. Den driver mig bara in i en ensam värld. Som i slutändan är värre än någonting annat. Jag vet ju allt detta!

Jag bara måste låta katastrofen komma. Jag måste låta mig själv förlora. Först då har jag vunnit i kriget mot mig själv.

Det är inte rättvist att vara fast i en kropp i vissa stunder.

Jag kommer sluta skriva nu. Och låta allting fallera, om det nu är så att det måste ske. För i slutet är det jag som vinner!