jagochkampen

Det är så tungt.
Att veta, att det aldrig går, att det aldrig kommer finnas och att det aldrig kommer bli på riktigt.
Det är så tungt att andas då, du vet.
Det är som att drömma så verkligt att du nästan kan ta på det, men sedan vakna upp. Brutalt.


Det borde bli vi två.


Det värsta är att det inte går att acceptera.
Att det vackra blivit obehagligt.
Att det underbara blivit plågsamt.
Det smärtar i kroppen. Det krossar glaset hela universum tycks vara uppbyggt av.
Det blir ett djupt hål genom allting som någonsin funnits. Ett djupt smärtande försvinnande.
För evigt.
Det är dödens smärta. Att behöva inse. Att tvingas inse. Och att sedan försöka gå vidare.
Säg till mig att det är ett skämt.
Säg till mig att det obehagliga egentligen är det vackra. Och att allt detta strax ska vända.

För jag förstår inte hur en människa ska kunna ta något så verkligt. Till att förbjuda mig till det.


Jag känner dig så nära mig. På ett konstigt sätt. Så vet jag att du är här. Att du är min. Och att det vi har är någonting unikt.

låt mig åtminstonde få bli lurad då



snälla