jagochkampen

Idag var jag tillbaka. Tillbaka till ett ställe där ångesten ekade i väggarna. Ett ställe som rev upp såren från en tid då jag inte var jag. Men inte lät jag det påverka mig

Kände en förbjuden känsla för några veckor sedan.
En känsla av att döden var en befrielse.
Jag upplevde en stark kroppslig smärta, så kraftig att jag kräktes av den. Jag skrek och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag trodde jag var allvarligt sjuk och skulle dö. Och vid något tillfälle där gick det upp för mig. Hur skönt det var att bara släppa allt. Jag skulle ändå dö. Alla krav, alla måsten, allt sköts bort, ingenting spelade längre någon roll.
Jag var befriad från allt, från livet.
Självklart är jag ingen person som går runt med dödslängtan.. men det var sådär precis när jag kände att jag inte kunde göra något åt smärtan. Den hade mig i sitt grepp och jag var tvungen att acceptera mitt öde. Det fanns ingenting annat då än att bara slappna av försvinna bort.
Drömde också att jag sövdes inatt. Läskigt läskigt.

Kanske kommer jag en dag acceptera döden helt och hållet.
Precis som jag accepterat sorgen och ensamheten.
Livet är så konstigt. Varför lever vi?