jagochkampen

varförvarförvarförvarförvarför

jag förstår inte
vi föds
vi dör
varför måste den där mittimellanbiten vara så jävla svår?
varför måste jag gå runt med en ständig känsla av ovisshet
av att inte veta
av att inte känna
av att inte förstå
sitt eget värde
sitt eget jag
vem är jag egentligen?
vem är tjejen på bussen som så snällt sitter där
vem är tjejen på jobbet som så hårt jobbar för att vara alla till lags
vem är tjejen på festen som gör allt för att passa in
vem är tjejen som mådde så dåligt
vem är tjejen som hatade sig själv så

jag föll instinktivt in på det negativa eftersom att det just är det  perfektionistiska inom mig
som också drev mig in i misär
som drev mig in i en ångest som innebar självhat så starkt att jag ville skada mig själv
och blöda ut min sorg och besvikelse
min sorg och besvikelse över att vara ett misslyckande

det går knappt att tänka tillbaka utan att rysa lite för mig själv
att somna i blodiga lakan
hur kunde jag leva med det
att somna med svidande handleder
hur kunde det få mig att må bättre 
ångest som blir till lager på lager av ännu mer ångest
dagar som tillslut bara blir till nedräkningar
oro och besviknenhet innebar mer skärsår och mer blodstänkt parkett
jag ville inte vidare
jag ville bara ha trygghet och perfektion

det är så dumt att man inser det nu
efteråt
allt jag behövde var att tas ned på joren
krossa mina illusioner av hur jag trodde att jag och allt måste vara
men det är svårt
när man enda sedan liten flicka sett sig själv ha den perfektaste familjen
i det perfektaste huset
med den perfektaste katten
och skulle min framtid vara något annat än perfekt skulle det inte gå
allting vart tvungen till att falla på plats likt ett vacker pussel
men det var jag inte ens medveten om förrän långt senare
jag tänkte inte ens att det måste falla på plats
jag trodde med säkerhet att det skulle falla på plats
men det är på något sätt jävligt skönt att livet har sina hål och taggar
att bära rollen som perfekt är nog rätt kravfylld
nu har jag råd att misslyckas
jag har neutraliserat min bild av mig själv som varken perfekt eller totalt misslyckad

jag är bara en människa




men okej, lite superkrafter har jag kvar