jagochkampen

Det är sådana här stunder som får mig att inte vilja mer
Det är sådana här stunder som får mig att hata. att tappa det. att bli svag. och att bli trött.
Det är nu det gamla rivs upp.
Det är nu längtan om ett slut återkommer.

Tankar och förbjudna känslor .
Tänk om jag vore den personen jag önskade.
Tänk om jag fick känna mig normal.
Tänk om jag fick känna mig precis som alla andra, varken mer eller mindre.
Går det inte måste jag se ett slut på det hela.
Eller en strävan att förbättra mig själv.
Det går inte  att acceptera mina brister.
Men det går att göra något åt det.

Känslorna håller mig i ett järngrepp.
Rakblad och sår känns plötsligt  som något vackert och inbjudande. Precis som att det är någonting jag kan vara duktig på och att det är någonting bra.
Att fantisera om dåliga saker som gör att jag får ut mina aggressioner känns bra. Känns rätt.
Förbjudna saker gör mig exalterad och trycker samtidigt ner mig. På botten. Där det ibland känns som jag hör hemma.
Att kastas från att känna sig bäst, till att känna sig sämst.
Nu känns det bara som att det kanske var en illusion, det där med att vara bäst och perfekt.

sova nu. skriver mer sen