Suck på detta.
Vet inte vad jag känner.
Tomhet.
Hur fan ska allt gå?
Skar mig idag.
det var inte meningen, men huden glipade = ett till ärr.
Fan också.
Nu fick jag en till impuls till att skära. Fast jag slängde bladet i soporna för att göra det omöjligt för mig.
Varför har jag dessa impulser ikväll?
Längesen jag kände denna destruktiva längtan.
Nästan en längtan att något ska gå fel, att något ska hända. Att något stoppar mig från att känna denna hopplösa känsla. Av att vara fast. Av att vara tom. Och ensam. Ensam i en värld fullt med människor och möjligheter.
Men det är som att det tar slut innan det får lov att börja. Det är som om jag och rakbladen har en hemlig och smutsig pakt.
Utanför den hemliga pakten är jag som vem som helst.
En vanlig tjej med lite väl starka känslor. Men vardagen rullar på för henne också. Ganska bra.
Men det är någonting som ständigt fattas. Någonting som ständigt skavar.
och någonting som ständigt känns fel.
En längtan efter någonting, som hon inte vet vad det är. Men hon försöker finna den.
Vill så gärna lämna denna konstiga känsla bakom mig.
För den är farlig.
Just nu ser jag mig själv dra rakbladet längs armen
känslan och synen av att skinnet öppnar sig och att blodet visar sig är tillfredställande.
Någonting hemligt som är bara mitt. Någonting som tar över känslan av meningslöshet och tristess.
Enda sedan jag var liten har jag haft en dålig känsla kring mig själv. Att jag varit fel.
Att jag inte varit tillräcklig.
En känsla av att skämmas och inte tycka om sig själv.
På olika sätt har det uttryckt sig.
Ibland har jag önskat att jag somnat och sen inte vaknat.
Men just då man öppnat ögonen och insett att man är kvar, är stunden då man inser att det inte är så enkelt.
Detta är någonting man måste gå igenom. Någonting man måste stå ut i.
Det finns stunder då jag druckit mig så full att jag inte vetat vem jag är. Och jag älskade det. Älskade känslan av att försvinna helt sådär. Att släppa allting som alltid annars finns med mig. Som en tung ryggsäck på ryggen.
Det hände att jag i dessa stunder dunkat huvudet hårt i en vägg. Och hoppats att skadorna skulle bli livshotande.
Små försiktiga försök. För att jag egentligen inte vågade. För att det skulle varit så avgörande. Så definitivt. Så förödande för andra.
Det fanns stunder då jag skurit armarna schackrutiga av rött blod. Och njutit av det.
Det fanns stunder då jag inte önskat något annat än att dö. Att bara få försvinna.
Klumpen i magen var konstant. Tårarna rann sig trötta.
Paniken. Stressen. Någonting hände. Någonting krashade. Det någonting var jag. Och jag var så innerligt trött på allt. På hur jag tänkte. Och hur allting kändes.
Blodet grät de tårar jag tillslut inte orkade gråta.
Såren gav mig den smärtan själen inte längre orkade känna.
Det var jag och det var fruktansvärt.
Det var som om djävulen slutit en pakt med mina känslor.
Det fanns ingen långvarit lycka. Det fanns ingen trygghet. Det var svarta färger och svarta tider.
Vardagen kunde dra åt helvete. Det normala kunde dra åt helvete.
Någonting i mig har lämnat mig.
Någonting som ville finnas i mig har gått sin väg.
Jag vet inte vad jag fattas. Men någonting fattas mig.
Det är inte jag som misslyckas. Det är min svarta skugga som dragit ner mig i ingenting.
Jag orkar inte längre dansa när musiken slutat spela.
Jag orkar inte längre göra mig fin när ingenting längre är fint
varför ska jag låtsats vara någon när jag känner mig som ingen
Det är tungt att vara olycklig i en skrattande värld
Det är jobbigt att tvingas vara någon man inte tycker om
när det känns som att man måste det
i en värld som denna
är en person som jag
ensam
men jag vägrar se det jag känner
jag vägrar vara det jag känner
en dag ska kommer jag dö
på ett sätt känns det som en befrielse
en befrielse för någon som mig
som alltid känt sig orolig inombords
orolig för att någonting är fel
allt hon ville var att vara ok
att vara omtyckt
det kändes omöjligt
så omöjligt att få uppleva det
såren blev många
såren tog över
olyckan skymde hela hennes värld
det var så tungt
hon var så långt ifrån den hon kände att hon måste vara
vad gör man då
vad gör man om man gjort allt
men ändå misslyckats
om man brytits ner så många gånger att man tillslut börjat hjälpa till nedbrytningsprocsessen
livet kunde dra långt bort åt helvete
olyckan var mitt jag
det enda sanna var jag och min smutsiga hemlighet
jag ville dö och lämna allt
jag ville slippa det jag hela tiden kände mig stressad av
jag ville bli en ängel över alla istället
men det gick inte
det var inte meningen att det skulle vara så enkelt
eller så svårt
det enda som var med meningen var att jag skulle få lida
lida tills jag insåg att jag inte kunde göra någonting annat än och stanna kvar
och det är nu när jag skriver jag inser att jag saknat detta så otorligt mycket
jag bryr mig inte om stavfelen nu
jag bryr mig inte om att jag formulerar mig konstigt eller tråkigt
jag vill bara skriva tills klumpen i magen försvinner
och pakten med det smutsiga lämnar mig
för det vet jag att den gör
snart vaknar jag på morgonen och inser att det bra var en dum destruktiv dimma
precis som jag gjort för något år sedan
när man skurit och skurit och sen plötsligt sett vad fan man gjort med sig själv
det är inte det enklaste
och det är fan inte rätt väg
men vem har sagt att man inte får göra misstag
det var meningen att mitt liv skulle gå till såhär, tror jag
min olycka var tvungen att nå sin kulmen
eftersom att jag inte ständigt kunde gå runt med ångest
subtil ångest
utan att det någonting fick brinna ut
för att sedan lämna mig bland aska och dimma
det är över nu
jag önskar att jag kunde gå tillbaka till mig själv då och säga att jag måste kämpa
det blir värre annars
och tänk nu inser jag
jag ville inte bli vuxen
jag ville inte fortsätta pressas in i massa krav
när jag redan kände mig fel
misslyckad
otillräcklig
och så otroligt stressad över det hela
det gick inte att föreställa sig vuxenvärldens krav på allt detta
och inte fan orkade jag mer
jag slår upp ögonen med ett ryck
hjärtat hoppar till i bröstkorgen
vad har jag gjort och varför
känslorna från igår var inte bra
men varför gick jag såhär långt
.......
Du inser att du är vuxen
Du inser att ärren aldrig kommer blekna.
Du inser att du inte vuxit från den ursprungliga känslan
men du har blivit fri
fri från den pakt du slutit med smutset och skammen för flera år sedan
nu är det bara impulsiviteten och känslostormarna du måste lära dig stänga av
för du vill väl inte ha fler ärr?
Du vill väl inte ha fler oroliga episoder i livet?
Hell no.
Nu går jag vidare
och hoppas att tomheten och meningslöstristessheten också gör det
PUSS.
Tomhet.
Hur fan ska allt gå?
Skar mig idag.
det var inte meningen, men huden glipade = ett till ärr.
Fan också.
Nu fick jag en till impuls till att skära. Fast jag slängde bladet i soporna för att göra det omöjligt för mig.
Varför har jag dessa impulser ikväll?
Längesen jag kände denna destruktiva längtan.
Nästan en längtan att något ska gå fel, att något ska hända. Att något stoppar mig från att känna denna hopplösa känsla. Av att vara fast. Av att vara tom. Och ensam. Ensam i en värld fullt med människor och möjligheter.
Men det är som att det tar slut innan det får lov att börja. Det är som om jag och rakbladen har en hemlig och smutsig pakt.
Utanför den hemliga pakten är jag som vem som helst.
En vanlig tjej med lite väl starka känslor. Men vardagen rullar på för henne också. Ganska bra.
Men det är någonting som ständigt fattas. Någonting som ständigt skavar.
och någonting som ständigt känns fel.
En längtan efter någonting, som hon inte vet vad det är. Men hon försöker finna den.
Vill så gärna lämna denna konstiga känsla bakom mig.
För den är farlig.
Just nu ser jag mig själv dra rakbladet längs armen
känslan och synen av att skinnet öppnar sig och att blodet visar sig är tillfredställande.
Någonting hemligt som är bara mitt. Någonting som tar över känslan av meningslöshet och tristess.
Enda sedan jag var liten har jag haft en dålig känsla kring mig själv. Att jag varit fel.
Att jag inte varit tillräcklig.
En känsla av att skämmas och inte tycka om sig själv.
På olika sätt har det uttryckt sig.
Ibland har jag önskat att jag somnat och sen inte vaknat.
Men just då man öppnat ögonen och insett att man är kvar, är stunden då man inser att det inte är så enkelt.
Detta är någonting man måste gå igenom. Någonting man måste stå ut i.
Det finns stunder då jag druckit mig så full att jag inte vetat vem jag är. Och jag älskade det. Älskade känslan av att försvinna helt sådär. Att släppa allting som alltid annars finns med mig. Som en tung ryggsäck på ryggen.
Det hände att jag i dessa stunder dunkat huvudet hårt i en vägg. Och hoppats att skadorna skulle bli livshotande.
Små försiktiga försök. För att jag egentligen inte vågade. För att det skulle varit så avgörande. Så definitivt. Så förödande för andra.
Det fanns stunder då jag skurit armarna schackrutiga av rött blod. Och njutit av det.
Det fanns stunder då jag inte önskat något annat än att dö. Att bara få försvinna.
Klumpen i magen var konstant. Tårarna rann sig trötta.
Paniken. Stressen. Någonting hände. Någonting krashade. Det någonting var jag. Och jag var så innerligt trött på allt. På hur jag tänkte. Och hur allting kändes.
Blodet grät de tårar jag tillslut inte orkade gråta.
Såren gav mig den smärtan själen inte längre orkade känna.
Det var jag och det var fruktansvärt.
Det var som om djävulen slutit en pakt med mina känslor.
Det fanns ingen långvarit lycka. Det fanns ingen trygghet. Det var svarta färger och svarta tider.
Vardagen kunde dra åt helvete. Det normala kunde dra åt helvete.
Någonting i mig har lämnat mig.
Någonting som ville finnas i mig har gått sin väg.
Jag vet inte vad jag fattas. Men någonting fattas mig.
Det är inte jag som misslyckas. Det är min svarta skugga som dragit ner mig i ingenting.
Jag orkar inte längre dansa när musiken slutat spela.
Jag orkar inte längre göra mig fin när ingenting längre är fint
varför ska jag låtsats vara någon när jag känner mig som ingen
Det är tungt att vara olycklig i en skrattande värld
Det är jobbigt att tvingas vara någon man inte tycker om
när det känns som att man måste det
i en värld som denna
är en person som jag
ensam
men jag vägrar se det jag känner
jag vägrar vara det jag känner
en dag ska kommer jag dö
på ett sätt känns det som en befrielse
en befrielse för någon som mig
som alltid känt sig orolig inombords
orolig för att någonting är fel
allt hon ville var att vara ok
att vara omtyckt
det kändes omöjligt
så omöjligt att få uppleva det
såren blev många
såren tog över
olyckan skymde hela hennes värld
det var så tungt
hon var så långt ifrån den hon kände att hon måste vara
vad gör man då
vad gör man om man gjort allt
men ändå misslyckats
om man brytits ner så många gånger att man tillslut börjat hjälpa till nedbrytningsprocsessen
livet kunde dra långt bort åt helvete
olyckan var mitt jag
det enda sanna var jag och min smutsiga hemlighet
jag ville dö och lämna allt
jag ville slippa det jag hela tiden kände mig stressad av
jag ville bli en ängel över alla istället
men det gick inte
det var inte meningen att det skulle vara så enkelt
eller så svårt
det enda som var med meningen var att jag skulle få lida
lida tills jag insåg att jag inte kunde göra någonting annat än och stanna kvar
och det är nu när jag skriver jag inser att jag saknat detta så otorligt mycket
jag bryr mig inte om stavfelen nu
jag bryr mig inte om att jag formulerar mig konstigt eller tråkigt
jag vill bara skriva tills klumpen i magen försvinner
och pakten med det smutsiga lämnar mig
för det vet jag att den gör
snart vaknar jag på morgonen och inser att det bra var en dum destruktiv dimma
precis som jag gjort för något år sedan
när man skurit och skurit och sen plötsligt sett vad fan man gjort med sig själv
det är inte det enklaste
och det är fan inte rätt väg
men vem har sagt att man inte får göra misstag
det var meningen att mitt liv skulle gå till såhär, tror jag
min olycka var tvungen att nå sin kulmen
eftersom att jag inte ständigt kunde gå runt med ångest
subtil ångest
utan att det någonting fick brinna ut
för att sedan lämna mig bland aska och dimma
det är över nu
jag önskar att jag kunde gå tillbaka till mig själv då och säga att jag måste kämpa
det blir värre annars
och tänk nu inser jag
jag ville inte bli vuxen
jag ville inte fortsätta pressas in i massa krav
när jag redan kände mig fel
misslyckad
otillräcklig
och så otroligt stressad över det hela
det gick inte att föreställa sig vuxenvärldens krav på allt detta
och inte fan orkade jag mer
jag slår upp ögonen med ett ryck
hjärtat hoppar till i bröstkorgen
vad har jag gjort och varför
känslorna från igår var inte bra
men varför gick jag såhär långt
.......
Du inser att du är vuxen
Du inser att ärren aldrig kommer blekna.
Du inser att du inte vuxit från den ursprungliga känslan
men du har blivit fri
fri från den pakt du slutit med smutset och skammen för flera år sedan
nu är det bara impulsiviteten och känslostormarna du måste lära dig stänga av
för du vill väl inte ha fler ärr?
Du vill väl inte ha fler oroliga episoder i livet?
Hell no.
Nu går jag vidare
och hoppas att tomheten och meningslöstristessheten också gör det
PUSS.
Kommentarer
Trackback
