nattliga tankar
Det kryper sig inpå mig.
Obehaget.
All min kreativitet är som död.
Jag kan inte skriva.
Ingenting känns äkta eller lustfyllt.
Det känns inte längre som att mina fingrar kan gå i 200 km/h utan att jag behöver tänka på vad jag gör.
Det känns inte längre som om jag får ur mig allt obehag. Allt dumt. Allt som skaver.
Det blir ingen lättnadskänsla.
Jag önskar så att jag fick tillbaka det.
Jag vet inte varför det är borttaget.
Jag känner mig trög och handlingsförlamad.
Allting i min omgivning känns likadant och gammalt och jag får svårt och se hur det någonsin varit roligt
Jag vill inte blunda.
Jag vill inte.
Jag vill bara försöka få fram det som jag förlorat.
Men jag är blockerad.
Det är som om någon stängt av någonting inom mig.
Jag vill så gärna känna känslorna som jag hade för bara några månader sedan.
Det var vackert och omvälvande. Det fick mig att känna som om ingenting annat var lika viktigt och vackert.
Det var meningen med livet. Jag fick allting på en gång. Jag älskade allt. Det går inte att inte ibland stanna upp och tänka på hur vackert det faktiskt var. Och hur mörkt och tomt det kan kännas när man förlorar vad som varit så otroligt vackert.
Det ironiska med det hela var bara att allt faktiskt var en illusion och inbillning från min sida.
Men jag kan inte sluta fascineras över att jag faktiskt kan producera sådana tankar, någonstans i min hjärna.
Jag vägrar ge mig för detta.
Jag tänker skriva tills jag känner lättnaden. Och om jag ändå inte gör det, tänker jag skriva mer.
I mina texter är det enda stället jag är fullständigt fri och fullständig.
Jag hatar känslan av glassplitter i bröstkorgen.
Jag hatar känslan av att vara totalt ensam.
Det är jag faktiskt.
Inom mig är det bara jag och det har alltid varit så.
Det går inte att blunda från det faktum att när man dör, är man inte trygg bland människor och sällskap längre.
Då är det bara ditt jag. Och din död.
Det är fruktansvärt att behöva känna en rädsla för detta, en rädsla som aldrig kan försvinna. För ingen har något svar.
Men samtidigt är det på något sätt tjusningen med livet. Det är inte på något sätt enkelt eller lättförstått.
Obehaget.
All min kreativitet är som död.
Jag kan inte skriva.
Ingenting känns äkta eller lustfyllt.
Det känns inte längre som att mina fingrar kan gå i 200 km/h utan att jag behöver tänka på vad jag gör.
Det känns inte längre som om jag får ur mig allt obehag. Allt dumt. Allt som skaver.
Det blir ingen lättnadskänsla.
Jag önskar så att jag fick tillbaka det.
Jag vet inte varför det är borttaget.
Jag känner mig trög och handlingsförlamad.
Allting i min omgivning känns likadant och gammalt och jag får svårt och se hur det någonsin varit roligt
Jag vill inte blunda.
Jag vill inte.
Jag vill bara försöka få fram det som jag förlorat.
Men jag är blockerad.
Det är som om någon stängt av någonting inom mig.
Jag vill så gärna känna känslorna som jag hade för bara några månader sedan.
Det var vackert och omvälvande. Det fick mig att känna som om ingenting annat var lika viktigt och vackert.
Det var meningen med livet. Jag fick allting på en gång. Jag älskade allt. Det går inte att inte ibland stanna upp och tänka på hur vackert det faktiskt var. Och hur mörkt och tomt det kan kännas när man förlorar vad som varit så otroligt vackert.
Det ironiska med det hela var bara att allt faktiskt var en illusion och inbillning från min sida.
Men jag kan inte sluta fascineras över att jag faktiskt kan producera sådana tankar, någonstans i min hjärna.
Jag vägrar ge mig för detta.
Jag tänker skriva tills jag känner lättnaden. Och om jag ändå inte gör det, tänker jag skriva mer.
I mina texter är det enda stället jag är fullständigt fri och fullständig.
Jag hatar känslan av glassplitter i bröstkorgen.
Jag hatar känslan av att vara totalt ensam.
Det är jag faktiskt.
Inom mig är det bara jag och det har alltid varit så.
Det går inte att blunda från det faktum att när man dör, är man inte trygg bland människor och sällskap längre.
Då är det bara ditt jag. Och din död.
Det är fruktansvärt att behöva känna en rädsla för detta, en rädsla som aldrig kan försvinna. För ingen har något svar.
Men samtidigt är det på något sätt tjusningen med livet. Det är inte på något sätt enkelt eller lättförstått.
Kommentarer
Trackback
