jagochkampen

Hej och välkommen.

I denna anonyma blogg kommer jag skriva om min kamp mot ångesten. Strävan efter att bli nöjd med mig själv och kunna njuta av livet.
Det kommer vara en ärlig skildring, ingen jävla kissieblogg. Det kommer vara ett ställe för mig att skriva av mig.
Att bara låta fingrarna spela över tangentbordet. För är det någongång jag känner mig lugn och avslappnad så är det just då.

Kort beskrivning av mig:
-Snäll och vill vara alla tilllags
- Känslig för kritik
- Rädd för att bli sårad
- Impulsiv
- Otålig
- Får lätt prestationsångest och har allt för höga krav
- Humoristisk
- Lekfull
- Snabbtänkt
- Levande
- Empatisk
- Bryr mig allt för mycket om vad andra tycker om mig
- Känslomänniska
- Gått igenom en barndom/tonårstid med olika ångestbesvär
- hållt mitt lidande hemligt, men kommer nu sakta men säkert ut med det, till en viss grad

Just idag var det en bra dag för mig. Jag känner mig stark och som att det finns en ljus framtid för mig.
Jag har beslutat mig för att genomgå en plastikoperation och jag tror det kommer gå bra. Jag vågar tro på att jag kommer må bättre efter den. Jag vågar tro på att jag kommer kunna stå för det också. Jag räcker liksom fuck you till resten av världen och gör vad fan jag vill då. Det känns bra att kunna besluta mig för saker. Även saker som är tabu och inte följer ramen för vad jag egentligen borde göra av mitt liv.
Men om jag nu mår bättre av det, varför ska någon annan styra mig till att må sämre då?

Jag är sådär härligt arg idag också. Har varit det dom senast dagarna. Jag är glad att motgångar faktiskt gör mig starkare, och inte svagare. Även om det kan kännas som om ångesten håller på att döda min själ ibland.

Det är egentligen svårt att beskriva ångesten när den kommer.
Det blir som att jag är så jävla fucking misslyckad och fel för denna värld. Jag måste bara liksom bort.
Överallt omkring mig dansar små lyckliga sagor, jag passar inte in.
Jag känner en enorm tyngd över hela kroppen och vill gråta. Det är så orättvist. Här finns jag, kan andas, äta och fungera som alla andra. Men ändå kan jag inte njuta av allt vackert i världen. Solen skiner, hjärtat dunkar  - men jag har gråten i halsen och en demon i min kropp.
Det är som om allting som varit fint och snällt blir ont och smärtsamt. Världen tittar på mig med arga ögon. Jag är inte längre ok.

Men det kan vända fort.
Och jag älskar när det vänder. Då får jag ta del av allting igen. Världen omfamnar mig med vackra färger och toner.
Jag kan gå på stan ensam och bara njuta av att finnas till. Jag fantiserar mig bort med musik i öronen, jag blir ett med världen och allting är spännande. En ny dag är en välsignelse. Det är som ett spännande spel, man vet aldrig vad som ska dyka upp på banan. Man vet bara att man vill spela det. Man vill komma till en ny level. För det är kul och intressant. Livet är kul och intressant. Och jag bara bryr mig inte längre.

Detta får räcka för nu.
Kommer skriva av mig en massa mer sen.

LEV LIVET!