jagochkampen

Ibland slår det mig.
Hur långt ner jag faktiskt varit.
Hur tragiskt det sett ut.
Hur dåligt jag faktiskt mått.

Armen och benen är ärrade - de speglar en tid då jag inte längre orkade
En tid då jag inte längre var jag.

Jag har alltid velat vara så bra som möjligt. Duktig. Snygg. Rolig.
Alltid brytt mig om vad folk ska tycka. Alltid brytt mig så jävla hårt om det.
Haft felfria föräldrar. Eller åtminstonde haft känslan av det. Och känslan av att systern var en bättre version av mig.

Men jag själv var inte perfekt. Var inte så snygg. Var inte så smart. Hade inte tillräckligt många vänner. Inte tillräckligt bra självförtroende och inte tillräckligt jävla duglig för detta samhälle helt enkelt.
Och jag blev en ingen. Jag försvann bakom tjejen jag gömde mig bakom. Ingen visste egentligen vem jag var.
Jag kämpade med att uppfylla någonslags fantasibild av hur man ska vara som människa, som tjej och som tonåring.
Och det gick inte ihop, bilden av den jag ville vara - och den jag var.
Jag bröts ner. Ville inte gå till skolan. Vågade inte bli lämnad av den enda person jag fått riktig kontakt med.
Tillslut orkade jag inte pressen.
Jag mådde så dåligt över mitt utseende och allt det andra jag kände jag inte kunde uppnå.
Jag hoppade av skolan och krisade.

Men sen vände det. Jag gjorde framsteg. Jag tog det i min takt.
Och nu är jag här. 21 år gammal och mår bra.
Men ibland kan man få tillbaka känslorna. Och det är då det är bra att skriva.

/ Jag