jagochkampen

Omtumlande dag. Mycket att göra, mycket att prata om, smälta och lämna bakom sig.
Jag är stark idag, vill stå upp för mig själv. Vill vara arg på folk, vill våga säga ifrån.
Men jag har en lång bit kvar. Konflikträdslan och min vill-vara-tilllags-sjukdom är fortfarande påtaglig.
Min självkänsla är fortfarande svag. Men håller på att byggas upp.
Ibland känns det dock som om tankestyrkan kan fixa allt. Tänk om jag en dag bara bestämmer mig, bestämmer mig för att inte påverkas av all skit, bestämmer mig för att le igenom dagen, att inte noja över hur jag ser ut, att inte analysera saker och känna mig dum eller bortgjord. Att sluta värdera mig själv.
Att bara leva i nuet, att bara låta ALLT rinna av mig. Ljuga mig igenom allting. Tills lögnen blir en sanning.
Det går. Jag är inte så jävla avancerad trots allt. Bara intala sig själv, tillslut går kroppen på det.
Bara spela vidare i livet, trots att jag är ful och misslyckad. Stiga upp, äta frukost, åka buss, möta folket, jobba, äta, leva, dansa, utan att bry mig, utan att stanna upp i oviktiga detaljer. Istället för att stanna länge ch ledsen vid spegeln, ska jag springa leendes förbi den.  Tillslut når jag mina mål, min lycka. Då kommer allt annat också försvinna.

Flyttar hemifrån.
Operationen
Social
Må bra

Live it up

- Only the dead have seen the end of the war

Om jag bara finns här och nu i stunden, då är jag lycklig. Om jag bara ser till den här stunden och ingenting annat, ja då är allt underbart. För jag finns. Jag är här och jag har en miljon möjligheter. Det gäller bara att se bortom det lilla.

Pusshej.

Var var du när allt blev till ett helvete på mindre än fem sekunder? Var var du när jag föll i gråt och panikartad förnekelse?  Var var du när jag inte längre ville andas? När jag inte längre ville sova bara för att det skulle innebära att jag sedan också skulle vakna. Vakna och inse.

Var var du alla de gånger jag behövde dig och ingenting annat. Alla de gångerna du var mitt syre och min värld.
Var fan var du när jag dog.
Kanske var du också död.

Du dog iallafall för mig den dagen.

Dagarna går. Livet fortsätter alltid. Alltid.
Det är det som är det fina.
När man inte längre har någonting att hålla i sig i, när allting gungar och du mår illa av livet. Då är det bara att andas. Låta dagarna gå. Det är tryggt. Så länge du känner att dag blir till natt och att natt blir till dag. Då har du också en ny chans att förändra din situation.

Jag menar, jag är lycklig idag. Just nu. För jag tar ingenting allvarligt. En dag ska vi alla dö och glömmas bort. Ingen bryr sig då om dig. Ingen kommer då komma ihåg dig.
Okej om du blev den nya Madonna, då kanske det kommer vara känt efter din död. Men tids nog är det också borta.
Liv ditt liv och gör det du mår bra av. För i slutändan är det annars bara du själv som straffas.

Vill skriva så mycket mer. Men tyvärr är jag jättetrött och ska upp tidigt.

Be strong. No matter what, be strong.

AND LIVE YOUR MotherF LIFE

Hej
Var ett tag sedan jag skrev nu.
Är sjukt stolt över mig själv över en sak jag gjort. Jag har gått emot mig själv och mina rädslor.
Men samtidigt har jag en väldigt lång väg kvar.
Den vägen är jag villig att vandra. Eftersom jag vet att jag kommer må bra av det.
1. Plastikoperationen.
2. Bli mer social.
3. Leva livet på riktigt.

Notes:
- Skit i alla andra
- Gör det du mår bra av
- Skit i ditt överdrivna samvete
- Var målmedveten
- Kämpa som in i helvete - you can do it :D

Tänk om plastikoperationen går fel. Tänk om det jag ska fixa blir värre.
Jag ska fråga mycket.. och ringa dit nästa vecka när det öppnar. Försöka att inte vara alltför impulsiv och ivrig..

Har börjat inse vissa saker den senaste tiden..
Har börjat se bortom min egen paranoja. Mitt egna ego. Mitt egna jag. Och det är när jag gör det, jag blir hel.
För människor går vidare, människor glömmer, människor bryr sig inte om dig så mycket, de bryr sig mest om sig själva..


En jobbig sak som jag också klarat av, som gjort mig så stolt att jag inte vet vad jag ska ta vägen.. är att jag berätta om mitt misstag.. om ärren. Trodde jag aldrig skulle klara av och säga det. Nu vet: E, M, S, D, L, E, Jea, An och S. Och familjen då. De jag har kvar och säga till som känns rätt viktigt är egentligen bara S. Sen är väl nästa steg att gå ut med det på riktigt, att bli bekväm i att visa mig. Där är jag inte än, men det faktum att jag sagt det till så många är otroligt för mig. Jag är så stolt! Efter att i år ha döljt det så var det så oerhört befriande när jag sa det till E och S, först av alla att få veta. S har varit jättestöttande och det är viktigast för mig, eftersom jag är närmst henne.

Mina mål för denna veckan är följande.
- På jobbet ska jag göra mitt bästa, men inte slita ut mig.
- Vara social i den mån det går
- Försöka trappa ner lite på BB
- Låna en bok på bibloteket
- Motionera varje dag

Inte så kul kanske. Men kommer göra upp roligare mål sen. Får en kick när jag klarar dem!

Mål nu:

Tankar
Ja vad ska man skriva?
Tankarna går så otroligt fort, ibland känns det som om jag är ensam om att ha det såhär.
Andra kan inte känna såhär mycket.
Verkligheten för mig är vacker, men samtidigt smutsig.
Jag försöker att se kontraster och färger, försöker skala ner mitt känsloliv. Men det är så svårt. Det är som om det brinner på insidan. Jag kan inte låta bli att tänka, känna och dö lite grann.
Och frågan är vad jag egentligen vill?
Vad vill jag med mitt liv?
Jag tror ibland att jag har svaret men så kan jag känna; jaha, var inte ditt liv mer än så?
Jag vill göra något stort, något viktigt. Jag vill ta vara på denna gåva jag har. Gåvan av att vara vid liv.
Jag vill hjälpa, få andra människor att känna, att förstå och att må bra.
Jag vill vara någon som andra människor kan bli glad av, jag vill betyda någonting i andra människors liv.
Men jag vet inte var jag ska börja. Vad jag ska göra.
Det är som om jag står och väntar hela tiden. Hoppas, längtar och planerar - men ingenting händer.
Hur tar man första steget.
Första steget för mig måste nog bli att sluta bry sig så mycket om vad andra tycker.

Frihet
Jag kan sitta på nätterna och känna att jag aldrig vill sluta skriva.
Jag vill skriva tills jag inte längre känner någonting. Tills jag inte längre känner någonting annat än frihet.
För när jag skriver blir jag befriad. Det finns ingen människa som kan lägga sig i eller få mig att bli osäker.
Jag blir inte heller stressad som jag kan bli när jag ska förklara någonting muntligt. Rädslan för att folk ska sluta lyssna försvinner. Nu är det bara jag, natten och en jävla massa ord. Ord som kanske inte tycks mycket för världen.
Jag känner ingen press nu. Ingen press på att försöka skriva ner exakt vad jag känner eller exakt vad jag gjort/vill göra eller inte vill göra. Här är det på mina villkor.

Lycka!
En dag i livet vill jag vakna upp och känna att jag är stolt och glad över den jag är. Jag vill känna den känslan på morgonen att jag inte kan vänta med att stiga upp och börja dagen. Att mina ben är fulla med spring, rastlöshet och längtan. Jag vill känna mig exalterad och nyfiken. Nyfiken på vad dagen har att erbjuda. Vilka människor jag ska träffa och hur dagen ska se ut.
Jag vill känna mig vacker. Känna att andra människor ser mig och intresseras av mig. Jag vill att andras blickar ska glittra när de möter min.
Jag vill kunna gå i ett rum fullt med speglar, och känna mig nöjd. Och känna mig normal. Men framförallt vill jag kunna möta flickan i spegeln och tänka; hon är jag - och hon vill jag vara!

Planering
Jag har kommit på en sak som jag gör för att må bättre, och som faktiskt fungerat.
Jag planerar min väg och mina val genom livet.
Just nu är mina mål följande:
- Flytta hemifrån - avklarat (flyttar snart)
- Haft pojkvän - avklarat
- Plastikoperation - konsultaion avklarad - SKA BOKA OPERATIONSDAG
- Bli mer social - pågår
- Bli lyckligare/tillfreds - pågår (och har gått bra som fan)
- Börja skrivkurs på kvällarna - anmälde mig idag
- Börja lev livet, inte andras liv (dvs bry dig mindre om vad andra tycker) - påbörjat (och går rätt bra)
- Kolla upp utbildningar/planera inför framtid - pågår

Thats it for now.

Ibland slår det mig.
Hur långt ner jag faktiskt varit.
Hur tragiskt det sett ut.
Hur dåligt jag faktiskt mått.

Armen och benen är ärrade - de speglar en tid då jag inte längre orkade
En tid då jag inte längre var jag.

Jag har alltid velat vara så bra som möjligt. Duktig. Snygg. Rolig.
Alltid brytt mig om vad folk ska tycka. Alltid brytt mig så jävla hårt om det.
Haft felfria föräldrar. Eller åtminstonde haft känslan av det. Och känslan av att systern var en bättre version av mig.

Men jag själv var inte perfekt. Var inte så snygg. Var inte så smart. Hade inte tillräckligt många vänner. Inte tillräckligt bra självförtroende och inte tillräckligt jävla duglig för detta samhälle helt enkelt.
Och jag blev en ingen. Jag försvann bakom tjejen jag gömde mig bakom. Ingen visste egentligen vem jag var.
Jag kämpade med att uppfylla någonslags fantasibild av hur man ska vara som människa, som tjej och som tonåring.
Och det gick inte ihop, bilden av den jag ville vara - och den jag var.
Jag bröts ner. Ville inte gå till skolan. Vågade inte bli lämnad av den enda person jag fått riktig kontakt med.
Tillslut orkade jag inte pressen.
Jag mådde så dåligt över mitt utseende och allt det andra jag kände jag inte kunde uppnå.
Jag hoppade av skolan och krisade.

Men sen vände det. Jag gjorde framsteg. Jag tog det i min takt.
Och nu är jag här. 21 år gammal och mår bra.
Men ibland kan man få tillbaka känslorna. Och det är då det är bra att skriva.

/ Jag

Hej och välkommen.

I denna anonyma blogg kommer jag skriva om min kamp mot ångesten. Strävan efter att bli nöjd med mig själv och kunna njuta av livet.
Det kommer vara en ärlig skildring, ingen jävla kissieblogg. Det kommer vara ett ställe för mig att skriva av mig.
Att bara låta fingrarna spela över tangentbordet. För är det någongång jag känner mig lugn och avslappnad så är det just då.

Kort beskrivning av mig:
-Snäll och vill vara alla tilllags
- Känslig för kritik
- Rädd för att bli sårad
- Impulsiv
- Otålig
- Får lätt prestationsångest och har allt för höga krav
- Humoristisk
- Lekfull
- Snabbtänkt
- Levande
- Empatisk
- Bryr mig allt för mycket om vad andra tycker om mig
- Känslomänniska
- Gått igenom en barndom/tonårstid med olika ångestbesvär
- hållt mitt lidande hemligt, men kommer nu sakta men säkert ut med det, till en viss grad

Just idag var det en bra dag för mig. Jag känner mig stark och som att det finns en ljus framtid för mig.
Jag har beslutat mig för att genomgå en plastikoperation och jag tror det kommer gå bra. Jag vågar tro på att jag kommer må bättre efter den. Jag vågar tro på att jag kommer kunna stå för det också. Jag räcker liksom fuck you till resten av världen och gör vad fan jag vill då. Det känns bra att kunna besluta mig för saker. Även saker som är tabu och inte följer ramen för vad jag egentligen borde göra av mitt liv.
Men om jag nu mår bättre av det, varför ska någon annan styra mig till att må sämre då?

Jag är sådär härligt arg idag också. Har varit det dom senast dagarna. Jag är glad att motgångar faktiskt gör mig starkare, och inte svagare. Även om det kan kännas som om ångesten håller på att döda min själ ibland.

Det är egentligen svårt att beskriva ångesten när den kommer.
Det blir som att jag är så jävla fucking misslyckad och fel för denna värld. Jag måste bara liksom bort.
Överallt omkring mig dansar små lyckliga sagor, jag passar inte in.
Jag känner en enorm tyngd över hela kroppen och vill gråta. Det är så orättvist. Här finns jag, kan andas, äta och fungera som alla andra. Men ändå kan jag inte njuta av allt vackert i världen. Solen skiner, hjärtat dunkar  - men jag har gråten i halsen och en demon i min kropp.
Det är som om allting som varit fint och snällt blir ont och smärtsamt. Världen tittar på mig med arga ögon. Jag är inte längre ok.

Men det kan vända fort.
Och jag älskar när det vänder. Då får jag ta del av allting igen. Världen omfamnar mig med vackra färger och toner.
Jag kan gå på stan ensam och bara njuta av att finnas till. Jag fantiserar mig bort med musik i öronen, jag blir ett med världen och allting är spännande. En ny dag är en välsignelse. Det är som ett spännande spel, man vet aldrig vad som ska dyka upp på banan. Man vet bara att man vill spela det. Man vill komma till en ny level. För det är kul och intressant. Livet är kul och intressant. Och jag bara bryr mig inte längre.

Detta får räcka för nu.
Kommer skriva av mig en massa mer sen.

LEV LIVET!