jagochkampen

Var var du när allt blev till ett helvete på mindre än fem sekunder? Var var du när jag föll i gråt och panikartad förnekelse?  Var var du när jag inte längre ville andas? När jag inte längre ville sova bara för att det skulle innebära att jag sedan också skulle vakna. Vakna och inse.

Var var du alla de gånger jag behövde dig och ingenting annat. Alla de gångerna du var mitt syre och min värld.
Var fan var du när jag dog.
Kanske var du också död.

Du dog iallafall för mig den dagen.

Dagarna går. Livet fortsätter alltid. Alltid.
Det är det som är det fina.
När man inte längre har någonting att hålla i sig i, när allting gungar och du mår illa av livet. Då är det bara att andas. Låta dagarna gå. Det är tryggt. Så länge du känner att dag blir till natt och att natt blir till dag. Då har du också en ny chans att förändra din situation.

Jag menar, jag är lycklig idag. Just nu. För jag tar ingenting allvarligt. En dag ska vi alla dö och glömmas bort. Ingen bryr sig då om dig. Ingen kommer då komma ihåg dig.
Okej om du blev den nya Madonna, då kanske det kommer vara känt efter din död. Men tids nog är det också borta.
Liv ditt liv och gör det du mår bra av. För i slutändan är det annars bara du själv som straffas.

Vill skriva så mycket mer. Men tyvärr är jag jättetrött och ska upp tidigt.

Be strong. No matter what, be strong.

AND LIVE YOUR MotherF LIFE