Jag orkar inte mer
taggtråd och ångest
Jag vill inte prata om det. Eller tänka det. Det bara finns där. Det är så mycket olika saker. Det är fan inte lätt att leva ska ni veta. Jag försöker tänka på livet som ett experiment och för några sekunder kan ångesten släppa helt. Men sen, det blir så påtagligt. Pressen är så stor och när jag andas känns det som att jag har taggtråd i lungorna. Ibland skulle jag vilja skära mig chackrutig och inte sluta förrän lugnet kommer, men det skulle jag aldrig göra.
Jag behöver något som gör mig lugn, men droger kommer aldrig vara ett alternativ, nikotin funkar inte på mig, att skära eller vara destruktiv resulterar bara i ännu mer ångest senare.
Ibland kan jag tänka att det skulle vara skönt att bli inlagd. Pausa alla livets krav och bara låta andra andas åt dig. Men det är tragiskt och jag vet att jag aldrig skulle sjunka så lågt iheller.
När jag tittar in i era ögon kan jag ibland förlora mig själv.
Jag vill vara i min egna värld där jag kan känna trygghet
Men det går inte längre, inte ens det går
Jag vet inte vad jag ska ta vägen med all ångest ibland.
jag skulle vilja gå ut i natten och aldrig återvända.
Hon försvann.
Men nej, inte ens det skulle fungera.
Ibland kan jag önska att jag inte hade någon familj eller några vänner, De närstående skulle aldrig lida av mitt försvinnande då.
men jag vet att detta är saker man inte får tänka eller prata om
men jag måste få känna att det finns ett lugn om ingenting annat skulle gå
som en nödlösning
men det känns inte som om det går ens
jag hatar att jag fallit in i en mörk och otrygg värld
Det finns en smärta inom mig
som färgar allting svart av ångest
Jag förlorar mig själv i den
var det jag som var svag
som inte visste hur det fungerade
eller var det inte normalt att känna sig knivhuggen
spottad på
själsligt trasig
är det jag som överdriver
eller min enda utväg kniv mot skinn
och isolering
att bli tvungen att gömmas
runt din hals
Än smuts och orättvisa
Ikväll är jag en djupt tänkande tjej
Som en levande människa är du aldrig fri
jag tror att vi alltid kommer vara fångade i en alldeles för begränsad och snäv värld och att vi inte släpps fria
från det ögonblick att vi dör
och inte förrän vi har dött får vi reda på sanningen, vad meningen med livet, döden och alltet egentligen var
Och vetu, jag är nyfiken.
Jag skulle vilja möta människor som befinner sig där jag varit.
Och säga till dem hur de ska göra och hur de inte ska göra.
För de första så ska dem aldrig tro påden världsbild media, samhället eller familj och vänner försöker framställa som den riktiga världsbilden. Den sanna verkligheten och världsbilden kan bara du skapa. Och den skapas inte på en dag.
Som människa är vi ständigt i en process, den kan vara destruktiv, den kan vara konstruktiv, men oavsett vad så befinner du dig i en process. Och utgången beror inte på en sak, den beror på så otroligt mycket olika faktorer att det är lätt att tappa bort sig själv om man inte först bygger upp ett starkt inre och en tydlig verklighet.
Har du en stark förankring och tror på det du ser som din sanning, kan inget yttre förändra på det.
Men det finns inga manualer till hur man ska leva sitt liv och sorg, kärlek, förlust, sjukdom och annat kan föra dig in i en destruktiv värld. Men var inte rädd. Att leva är också att lida och sörja. Och alltid lär du dig någonting av det.
Det bästa som kunde hända för mig som person var att må dåligt. Jag har utvecklats från att vara en stängd, naiv rädd och ovetande tjej, till att bli en säker individ. Även om jag är en intensivt kännande person och en så kallad känslomänniska, är jag starkare än någonsin.
Skriver mer om detta snart. Så trött att jag inte kunde slutföra texten.
It takes a fool to remain sane In this world all covered up in shame
Jag klarar vad som helst numera. Det har jag bevisat alltför många gånger, livet går alltid vidare. Och jag blir alltid starkare. Mer härdad och modig. Och faktiskt lyckligare.
Jag måste vara snällare mot mig själv bara. Skämma bort mig själv, njuta av livet, tänka lite mer på mig själv och mitt mående. Jag är den viktigaste personen i mitt liv.
Jag tror inte det som hände i söndags förändrade mitt tankesätt alls. Jag är precis likadan som innan, förutom att man nu vet hur det känns att snea.
Jag har alltid trott och känt på mig att jag tänker lite för snabbt än vad som egentligen är bra och normalt. Att mina kopplingar och associationer går dubbel så fort hos mig än gemene man. Men jag har inte brytt mig så mycket, förutom att det är jobbigt när det kommer till onda tankar och ångest, fort kastas jag in i helvetet.
Flickan i spegeln var jag
Jag har alltid levt i känslor, stämningar och energier. Känt av så mycket av hur andra människor känner och tycker. Dessutom varit driven av stark prestationsångest. Det har tagit otroligt mycket energi, men samtidigt varit väldigt lärorikt.
Jag har lärt mig att jag helt enkelt måste isolera mig ett litet tag för att kunna återhämta mig, för att kunna tänka klart igen och för att kunna må bra. Men det där är inget nytt, det är något jag blivit rätt bra på att hantera.
Men nu när jag skriver kan jag faktiskt erkänna att jag känner en annan typ av känsla gentemot mig själv än vad jag är van vid. Och det kan ha och göra med det som hände i söndags. Det är inte längre en olustkänsla som jag förknippar med mitt jag, istället är det en varm, god och stolt känsla över personen jag är. Jag är en kombination av godhet, intuition och snällfaständåtuff-attityd. Och jag kommer aldrig glömma känslan, när jag stod öga mot öga mot personen som jag så länge varit i krig med, och kände att, vilken underbar person, hur kunde jag någonsin känna så intensivt mörka känslor gentemot någon som henne? Det var som att jag svikit den goda tjejen. Hon som aldrig velat någon nåt ont. Hon var en nyfiken själ, förväntansfull och full med energi och glädje. Men vad hände, hon föll över på den mörka sidan, kraven och pressen blev för stor. Det var självklart att allting måste raseras, verkligheten såg inte ut som hennes världsbild gjorde.
Men hon klarade det, hon tog sig förbi det mörka och även om hennes ögon såg mörka ut i spegeln visste hon att hon fortfarande var densamma som innan. Jag var tvungen att gå igenom allt. Och jag är fortfarande tvungen att göra det. Men denna gången ska jag lägga in lite mer kärlek.
För jag är vacker.
Oavsett.
Oavsett.
Jag känner ingen ångest längre - det finns ingen anledning. Vi är fria. Du med.
Ångesten har lämnat min kropp. Allting är okej. Jag är okej. Jag är en människa, varken mer eller mindre. Jag är precis som du, han och hon.
Det är vackert. Livet är vackert. Fel och brister är vackra. Mänskligheten är vacker. Det är svårt att se det vanligtvis, men ikväll blir det så uppenbart. Vi kämpar så hårt för att passa in, för att höra och känna och se att vi är okej. Men vi slösar tid. Vi är människor som bara borde finnas till för att njuta och uppleva.
End of story
det är inte lätt, det är så jävla svårt - och orättvisan är påtaglig
Besviken på mig själv.
Jag vill ju vara en sådan person som läser böcker.
men det går inte. är för snabb i tankarna. behöver snabbare underhållning för att orka.
Men hur ska jag kunna utveckla mitt skrivande om jag inte läser?
Ska fan tvinga mig själv.
Minst 15 min om dagen. Thats fucking enough. Kan jag inte hålla det är jag ju kass. Fast jag vet att bara det kommer bli svårt. Finns så mycket andra saker som jag tycker är roligare.
En konflikt inom mig det där..
Har bestämt mig för att njuta av livet. Precis som pappa säger till mig. Sluta oroa mig och bara njut av allt som finns. Vafan, en dag är jag död och ingenting spelar då någon roll längre. Hur länge ska jag bara säga så utan att inte leva efter det? Nu räcker det. Nu
nu räcker allt.
Jag ska andas ut detta kriget också. Jag vet att jag kan. Också måste jag vara försiktig med att visa vad jag känner på insidan. Det blir aldrig bra. Ibland är det bra att ljuga utåt, det smittar av sig på mina egna känslor då också.
Jag har bestämt mig för att kämpa igenom detta liv till jag dör. Att dö tidigt är ett svek. Och jag skulle inte kunna leva med det.
Fan, allting går att andas igenom det vet jag ju. Ibland snear jag bara. Ibland går det inte att stå ut. De stunder jag känner mig så ensam och ångestfylld att smärtan är jämförbar med fysisk smärta, om än värre. De stunder är hemska. Och jag känner mig sviken av livet. Varenda sekund är ren och skär plåga. Det där är något jag verkligen får jobba med. Att vända det till energi istället för apati.
Även om energin är negativ är det bättre än den apatiska ångesten. Den driver mig bara in i en ensam värld. Som i slutändan är värre än någonting annat. Jag vet ju allt detta!
Jag bara måste låta katastrofen komma. Jag måste låta mig själv förlora. Först då har jag vunnit i kriget mot mig själv.
Det är inte rättvist att vara fast i en kropp i vissa stunder.
Jag kommer sluta skriva nu. Och låta allting fallera, om det nu är så att det måste ske. För i slutet är det jag som vinner!
jävla skit
Jag vågar inte skriva för verkligt. Det gör för ont och jag raderar det direkt efter.