Breaking up with god
Jag har fått nog av skam. Jag har fått nog av krav.
Jag gör slut med mig själv. Jag dansar upp mot en ny himmel.
En himmel där jag skiter i alla begränsningar som tidigare styrt.
Det är nog nu.
Bliss
Ibland undrar jag om det är på riktigt allting Om detta så kallat världen, är äkta. Det är så mycket skit som inte borde finnas, som finns. Och det är så mycket vackert som aldrig riktigt får verkligen finnas. Jag önskar att jag bara kunde leva i de vackra stunderna och aldrig få känna hur livet kan svika en. Hur mycket man än försöker att komma undan, kommer vi en dag alla att brytas ner av det. Jag vill bara leva i en fantasivärld där bara de känslor jag tillåter, får finnas. Jag vill leva i en fantasivärld, där ingenting obehagligt kan komma mig nära. För mig är livet för verkligt. För nära inpå. För starkt. Det borde cencureras. Jag skakar. Kan inte sova. Får svårt att äta. När det kommer mig för nära inpå. Det enda som kan hjälpa mig är sömn, lugn och ro, ensamhet, musik, tid att tänka, duscha. Men när jag inte får tid på mig till allt detta, förlorar jag mig själv. Tankarna blir inte längre logiska. Det blir för mycket av de känslorna jag inte kan hantera, utan att kroppen säger stopp. Och jag önskar så innerligt att jag var som alla andra. Att jag kunde göra allting. Jag är så jävla begränsad. Så jävla fucking rädd. Och när det smittar ner min omgivning, vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag bygger upp en fucking mur runt mig och världen. För att överleva. Men det går bara till en viss gräns, till en viss gräns med smink, kläder och ett skal. När allt försvinner är jag bara ett litet försiktigt barn. Det är sant. Jag är ett barn.
fuck it
tankar från en själ som kämpar
Livet för mig, det är en kamp. Precis som denna bloggen heter.
Att ge upp kan ofta vara en lugnande tanke för mig.
Den är min vän när jag känner att allt är åt helvete.
När ångesten får allting att bli jobbigt. Att godis inte längre smakar gott. Att vänner inte längre är kul att vara med.
Det är alltid så.
Ska man lida själv, eller ska man låta andra lida.
Jag vet inte.
Så mycket.
Jag slutar bry mig
jag måste hitta något annat. verkligheten funkar inte annars.
Jag orkar inte mer
taggtråd och ångest
Jag vill inte prata om det. Eller tänka det. Det bara finns där. Det är så mycket olika saker. Det är fan inte lätt att leva ska ni veta. Jag försöker tänka på livet som ett experiment och för några sekunder kan ångesten släppa helt. Men sen, det blir så påtagligt. Pressen är så stor och när jag andas känns det som att jag har taggtråd i lungorna. Ibland skulle jag vilja skära mig chackrutig och inte sluta förrän lugnet kommer, men det skulle jag aldrig göra.
Jag behöver något som gör mig lugn, men droger kommer aldrig vara ett alternativ, nikotin funkar inte på mig, att skära eller vara destruktiv resulterar bara i ännu mer ångest senare.
Ibland kan jag tänka att det skulle vara skönt att bli inlagd. Pausa alla livets krav och bara låta andra andas åt dig. Men det är tragiskt och jag vet att jag aldrig skulle sjunka så lågt iheller.
När jag tittar in i era ögon kan jag ibland förlora mig själv.
Jag vill vara i min egna värld där jag kan känna trygghet
Men det går inte längre, inte ens det går
Jag vet inte vad jag ska ta vägen med all ångest ibland.
jag skulle vilja gå ut i natten och aldrig återvända.
Hon försvann.
Men nej, inte ens det skulle fungera.
Ibland kan jag önska att jag inte hade någon familj eller några vänner, De närstående skulle aldrig lida av mitt försvinnande då.
men jag vet att detta är saker man inte får tänka eller prata om
men jag måste få känna att det finns ett lugn om ingenting annat skulle gå
som en nödlösning
men det känns inte som om det går ens
jag hatar att jag fallit in i en mörk och otrygg värld
Det finns en smärta inom mig
som färgar allting svart av ångest
Jag förlorar mig själv i den
var det jag som var svag
som inte visste hur det fungerade
eller var det inte normalt att känna sig knivhuggen
spottad på
själsligt trasig
är det jag som överdriver
eller min enda utväg kniv mot skinn
och isolering
att bli tvungen att gömmas
runt din hals
Än smuts och orättvisa
Ikväll är jag en djupt tänkande tjej
Som en levande människa är du aldrig fri
jag tror att vi alltid kommer vara fångade i en alldeles för begränsad och snäv värld och att vi inte släpps fria
från det ögonblick att vi dör
och inte förrän vi har dött får vi reda på sanningen, vad meningen med livet, döden och alltet egentligen var
Och vetu, jag är nyfiken.
Jag skulle vilja möta människor som befinner sig där jag varit.
Och säga till dem hur de ska göra och hur de inte ska göra.
För de första så ska dem aldrig tro påden världsbild media, samhället eller familj och vänner försöker framställa som den riktiga världsbilden. Den sanna verkligheten och världsbilden kan bara du skapa. Och den skapas inte på en dag.
Som människa är vi ständigt i en process, den kan vara destruktiv, den kan vara konstruktiv, men oavsett vad så befinner du dig i en process. Och utgången beror inte på en sak, den beror på så otroligt mycket olika faktorer att det är lätt att tappa bort sig själv om man inte först bygger upp ett starkt inre och en tydlig verklighet.
Har du en stark förankring och tror på det du ser som din sanning, kan inget yttre förändra på det.
Men det finns inga manualer till hur man ska leva sitt liv och sorg, kärlek, förlust, sjukdom och annat kan föra dig in i en destruktiv värld. Men var inte rädd. Att leva är också att lida och sörja. Och alltid lär du dig någonting av det.
Det bästa som kunde hända för mig som person var att må dåligt. Jag har utvecklats från att vara en stängd, naiv rädd och ovetande tjej, till att bli en säker individ. Även om jag är en intensivt kännande person och en så kallad känslomänniska, är jag starkare än någonsin.
Skriver mer om detta snart. Så trött att jag inte kunde slutföra texten.
It takes a fool to remain sane In this world all covered up in shame
Jag klarar vad som helst numera. Det har jag bevisat alltför många gånger, livet går alltid vidare. Och jag blir alltid starkare. Mer härdad och modig. Och faktiskt lyckligare.
Jag måste vara snällare mot mig själv bara. Skämma bort mig själv, njuta av livet, tänka lite mer på mig själv och mitt mående. Jag är den viktigaste personen i mitt liv.
Jag tror inte det som hände i söndags förändrade mitt tankesätt alls. Jag är precis likadan som innan, förutom att man nu vet hur det känns att snea.
Jag har alltid trott och känt på mig att jag tänker lite för snabbt än vad som egentligen är bra och normalt. Att mina kopplingar och associationer går dubbel så fort hos mig än gemene man. Men jag har inte brytt mig så mycket, förutom att det är jobbigt när det kommer till onda tankar och ångest, fort kastas jag in i helvetet.
Flickan i spegeln var jag
Jag har alltid levt i känslor, stämningar och energier. Känt av så mycket av hur andra människor känner och tycker. Dessutom varit driven av stark prestationsångest. Det har tagit otroligt mycket energi, men samtidigt varit väldigt lärorikt.
Jag har lärt mig att jag helt enkelt måste isolera mig ett litet tag för att kunna återhämta mig, för att kunna tänka klart igen och för att kunna må bra. Men det där är inget nytt, det är något jag blivit rätt bra på att hantera.
Men nu när jag skriver kan jag faktiskt erkänna att jag känner en annan typ av känsla gentemot mig själv än vad jag är van vid. Och det kan ha och göra med det som hände i söndags. Det är inte längre en olustkänsla som jag förknippar med mitt jag, istället är det en varm, god och stolt känsla över personen jag är. Jag är en kombination av godhet, intuition och snällfaständåtuff-attityd. Och jag kommer aldrig glömma känslan, när jag stod öga mot öga mot personen som jag så länge varit i krig med, och kände att, vilken underbar person, hur kunde jag någonsin känna så intensivt mörka känslor gentemot någon som henne? Det var som att jag svikit den goda tjejen. Hon som aldrig velat någon nåt ont. Hon var en nyfiken själ, förväntansfull och full med energi och glädje. Men vad hände, hon föll över på den mörka sidan, kraven och pressen blev för stor. Det var självklart att allting måste raseras, verkligheten såg inte ut som hennes världsbild gjorde.
Men hon klarade det, hon tog sig förbi det mörka och även om hennes ögon såg mörka ut i spegeln visste hon att hon fortfarande var densamma som innan. Jag var tvungen att gå igenom allt. Och jag är fortfarande tvungen att göra det. Men denna gången ska jag lägga in lite mer kärlek.
För jag är vacker.
Oavsett.
Oavsett.
Jag känner ingen ångest längre - det finns ingen anledning. Vi är fria. Du med.
Ångesten har lämnat min kropp. Allting är okej. Jag är okej. Jag är en människa, varken mer eller mindre. Jag är precis som du, han och hon.
Det är vackert. Livet är vackert. Fel och brister är vackra. Mänskligheten är vacker. Det är svårt att se det vanligtvis, men ikväll blir det så uppenbart. Vi kämpar så hårt för att passa in, för att höra och känna och se att vi är okej. Men vi slösar tid. Vi är människor som bara borde finnas till för att njuta och uppleva.
End of story
det är inte lätt, det är så jävla svårt - och orättvisan är påtaglig
Besviken på mig själv.
Jag vill ju vara en sådan person som läser böcker.
men det går inte. är för snabb i tankarna. behöver snabbare underhållning för att orka.
Men hur ska jag kunna utveckla mitt skrivande om jag inte läser?
Ska fan tvinga mig själv.
Minst 15 min om dagen. Thats fucking enough. Kan jag inte hålla det är jag ju kass. Fast jag vet att bara det kommer bli svårt. Finns så mycket andra saker som jag tycker är roligare.
En konflikt inom mig det där..
Har bestämt mig för att njuta av livet. Precis som pappa säger till mig. Sluta oroa mig och bara njut av allt som finns. Vafan, en dag är jag död och ingenting spelar då någon roll längre. Hur länge ska jag bara säga så utan att inte leva efter det? Nu räcker det. Nu
nu räcker allt.
Jag ska andas ut detta kriget också. Jag vet att jag kan. Också måste jag vara försiktig med att visa vad jag känner på insidan. Det blir aldrig bra. Ibland är det bra att ljuga utåt, det smittar av sig på mina egna känslor då också.
Jag har bestämt mig för att kämpa igenom detta liv till jag dör. Att dö tidigt är ett svek. Och jag skulle inte kunna leva med det.
Fan, allting går att andas igenom det vet jag ju. Ibland snear jag bara. Ibland går det inte att stå ut. De stunder jag känner mig så ensam och ångestfylld att smärtan är jämförbar med fysisk smärta, om än värre. De stunder är hemska. Och jag känner mig sviken av livet. Varenda sekund är ren och skär plåga. Det där är något jag verkligen får jobba med. Att vända det till energi istället för apati.
Även om energin är negativ är det bättre än den apatiska ångesten. Den driver mig bara in i en ensam värld. Som i slutändan är värre än någonting annat. Jag vet ju allt detta!
Jag bara måste låta katastrofen komma. Jag måste låta mig själv förlora. Först då har jag vunnit i kriget mot mig själv.
Det är inte rättvist att vara fast i en kropp i vissa stunder.
Jag kommer sluta skriva nu. Och låta allting fallera, om det nu är så att det måste ske. För i slutet är det jag som vinner!
jävla skit
Jag vågar inte skriva för verkligt. Det gör för ont och jag raderar det direkt efter.
nattångest
Jag orkar inte.
Jag vill inte mer.
Känna såhär.
Det blir fel, jag tänker fel, jag känner helt fel.
Alltid efter kvällar som dessa.
Hur ska jag överleva
blir frågan
svaret är så enkelt
men det är för mig
oändligt
svårt
åh
jag vill bara försvinna och glömma allting
förevigt
och att allting ska upphöra att existera
och att det som har skett aldrig ska ha skett
men det är så skevt
mina tankar är så absurda
bortom all logik
det är tungt
som om någon plötsligt gett mig ett stort mörker
att förväntas klara av ensam
vad gör man när man inte vill eller orkar
när det plötsligt känns så fel med allt
att allting med en själv
är så smutsigt
så konstigt
och att det brinner i en av skam
när man inser att man är fast i sin egna kropp
av självhat och rädsla
och att det är förjävligt
men
då backar man några hundra steg
inser hur långt jag kommit
och att det finns en underbar själ där ute
som gett mig så mycket trygghet
så mycket styrka
och att jag visst inte har någon anledning att känna ångest
för hon fanns
och visade mig den riktiga världen
den riktiga sanningen
jag inser när jag skriver detta att jag är skyldig henne så mycket
om jag skulle kunna ge henne något skulle det vara något storslaget
men det är svårt
jag ska skriva ett långt brev
förklara hur mycket hon betytt för mig i min utveckling
jag vill få henne att känna en liten del av hur hon fått mig att känna
det är så mycket
det är sent nu
jag borde sova
men tankarna är så intensiva
ska försöka
bye
Livet börjar sakta svika mig
Det känns som att tiden börjar rinna ut.
Man är inte sådär ung längre.
Man har inte längre all tid i världen.
Man är inte längre odödlig och ostoppbar
Iallafall inte på samma sätt
Och jag önskar att jag inte kände mig lika paralyserad
som under ytan
jag orkar inte hålla mig där uppe längre
Jag faller
Jag är någonstans där nere
och längtar och vill känna mer än vad jag egentligen gör
men det finns ett eko i mitt liv
någonting som saknas
grejen är bara att jag inte orkar bry mig längre
jag har blivit känslolös
jag har lärt mig att stänga av
till den grad att det numera sker automatiskt
men lider jag egentligen?
Det är ju bara lite tomt
Jag vill innerligt kunna skriva igen
Det känns inte som jag kan det längre
jag går bara runt i cirklar och skriver inte om någonting
jag vet inte längre vad jag ska skriva
hur mycket känslor jag ska få ut
vilket sinnesstämning jag då kommer hamna i
det är så enkelt att bara titta rakt fram istället
Har jag hamnat i apati?
Orkar inte heller skriva om nya mål och planer.
De har jag numera i huvudet
och ni ska fan veta att jag följer dem
Jag är inte personen som inte fullföljer saker
Jag är handlingskraftig om jag vill någonting
Jag är också mycket envis
Och känslostyrd
Har jag en känsla som jag känner starkt för
kommer jag leva i den känslovärlden fullt ut
Längtar bara tills nästa rus kommer
Det känns som jag är placerad i ett samhälle som är fel
Som jag tvingas in i någonting mycket snedvridet
och att jag faktiskt accepterar det
på något sätt är jag nog ledsen
jag kan ingenting göra mer än att finna mig i denna verklighet
egentligen skulle jag nog faktiskt vilja försvinna från denna värld
egentligen är det nog det jag varje dag och varje år längtat efter
men det är bara för att jag alltid har levt med en känsla av att inte vara bra nog
en katastrofkänsla
att jag inte är kapabel till det jag måste klara av
och varje dag väntat på att få detta bekräftat
att syftet med min existens är att jag ska klara av vissa saker
vara duglig och passa in
men att jag inte gör det
och att min existens därför är meningslös
detta gör mig olycklig
men skalar man bort allt detta
alla dessa tankar som jag styrs av medvetet eller omedvetet
finns det vackra kvar som jag absolut inte vill mista
ljuvliga känslor
dofter, färger, ljus och liv
det som vi som lever mår bra av och behöver
detta har jag känt sen många år tillbaka
priset jag får betala av att vara i livet är att aldrig känna mig tillräcklig
och att ständigt gå runt med en viss svärta och smärta i kropp och själ
om det är priset jag får betala kan jag lika gärna fortsätta kämpa tills min kropp och själ upphör att existera
för det som händer sen kanske innebär enbart ljuvliga känslor dofter färger ljus och liv utan något ont
ja så får det bli
men jag känner mig så hjälplös på något sätt
allting är så jävla konstigt
det måste ändå alla hålla med om
vad är detta
samhälle, länder, universum, människor och kultur
det är så jävla jävla abstrakt om man tänker några steg längre
jag orkar snart inte längre kämpa för någonting som känns som en lögn
ja jag pratar om alla kraven
det hade varit en annan sak om det inte var en så stor skillnad mellan verklighet och lögn
det hade det
i takt med att jag skriver blir jag mer och mer arg
varför kan ingen göra någonting åt detta
jag önskar att någon skulle hämta mig
ta mig långt bort ifrån de människor jag tycker är så fruktansvärt meningslösa
ta mig bort från det sjuka som styr våran värld
ta mig till den äkta kärleken
den äkta världen
som inte ger falska förhoppningar
och falska känslor som springer längs min ryggrad
fan alltså!
Jag är i ett vakuum. Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte tänka en tanke. Jag orkar inte hoppas. Jag orkar inte tro.
Det är jobbigt, alltet.
Jag kan bara vara. Andas. Leva. Men inte så mycket mer.
Jag är så besviken. Hon har gjort hål i mig och min själ så många gånger.
I början var det som en svart och ond smärta som skadade mig och lämnade mig chockad på djupet.
Nu är det bara som små känslomässiga elchocker går genom min kropp. Ilska och besvikenhet gånger 100.
Men någonstans hela tiden är det ändå bara tomhet. Meningslöshet. Känslolöshet och tanketomhet.
Det har liksom spelats upp för många gånger. Sveken har varit för många. För jobbiga. Tillslut är man inte en människa med känslor längre. Man blir bara en skugga. Ett trött och tomt skal.
Att bara skriva här känns konstigt och ensamt.
Jag har blivit bestulen på någonting.
Jag saknar så min naiva världsbild. På något konstigt sätt gör jag det.
Man upplevde allting så mycket starkare när man var naiv och dum. Allting var så definitivt och svartvitt.
Jag kan inte hjälpa att dö lite grann då och då.
Fan alltså.
Måste livet vara så farligt, skört och oförutsägbart?
Kan det inte bara vara som när man var liten. Eller som när man drömmer. Eller som när man är full.
Liksom på skoj, inte så allvarligt, man bara upplever allting på ett ljust, positivt och jävla lätt sätt.
Man tänker inte hela tiden.
Man är inte rädd
För jag är rädd
lite rädd alltid
borde man inte vara det egentligen
närsomhelst kan allting gå sönder i tusen jävla bitar
en dag kan du vakna och inse att du inte är bra
eller okej
du kan förstöras
Och det är någonting med verkligeheten som har börjat äckla mig
hur människor fungerar
hur samhället är uppbyggt
det är svårt att ta in ibland
svårt att acceptera
ändå sväljer jag allt med hull och hår, nästan mer än medelsvensson
jag är en produkt av en tid jag egentligen avskyr
innerst inne
men jag är hjärntvättad och så djupt in i skiten att jag inte ser det
att jag inte känner att jag har något val
hejdå för nu.
living but not breathing
Verkligheten är fullständigt fruktansvärd
meningslös
Jag längtar till den dagen jag sluter ögonen
för att aldrig öppna dem igen
i denna kropp
men medan jag skriver denna text är jag inte ledsen
jag är inte glad
jag är tom
och jag väntar
Jag har förstått att världen inte är den jag en gång trodde
Livet kommer förstöra oss alla
inte bygga upp oss
Jag skulle önska att det avslöjades
att smärtan inom mig försvann
och att livet var ett skämt
iallafall på något plan
Vad är vi?
Vi är människor
Men varför är vi människor?
Och varför är vi så fruktansvärt meningslösa
destruktiva
och onda
Skulle jag orkat
och varit 18 igen
skulle jag skurit mig schackrutig över armarna
men det finns inte någon mening längre
dagarna blir tommare i takt med att jag inser
jag blir tröttare
och apatisk
men det är inte så farligt som det låter
jag fyller dagarna med duktighet och sysslor som alltid
utåt är det så jävla bra
men inom mig
saknas något
jag tror det är
döden
att förenas med alltet
med honom
i en annan tid
då jag klarade av livets alla prövningar
på ett bättre sätt
och jag skulle kunna njuta av det
och av honom
på sätten jag i mitt förra liv bara snuddade vid
som bäst.
Det är obehagligt
att känna sig fast i en kropp och i ett liv
man inte kan behärska
tillräckligt
Känslorna äter sig in i mig
Jag spyr svart vätska
Och hör mig själv ropa
Vad fan håller du på med
Vem fan är du
Och hur länge till
Men jag skiter väl i dödsropen
Jag skiter väl känslorna av fel och rätt
Jag kan inte sluta
Jag är fast i mitt egna fängelse
Som skriker och svider
Glassplitter i magen
Kedjor runt kroppen
Och samtidigt så jävla duktig
När ska det rasa igen
När ska jag börja bli farlig
när ska jag börja ge upp
Ska jag stå ut för evigt
med känslan att hata sig själv
och att vara omänsklig
och olik mänskligheten
att inte få finnas
att känna sig som en defekt
att känna så mycket avsky
att det inte går att känna en endaste känsla igen
Hur länge
Jag är så besviken
På att dagarna bara är dagar
att jobb bara är jobb
att killar bara är killar
och att det däremellan bara är oro
timmar som går alldelles för fort
prestationsångest
för snygga människor
och äckliga sanningar
Kan någon högre makt säga sanningen snart
innan jag börjar söka den själv
överhettad och tom
Jag är totalt tom.
Det finns ingenting att tänka.
Ingenting att skriva.
Det har varit för mycket och för länge
Jag känner mig så svag
allting går in under min hud
varenda skratt och saker jag inte borde höra
allting finns inom mig
där det inte borde finnas
och jag snurrar runt
försöker hålla mig kvar
men allting är så linjärt
vardagligt och fruktansvärt tråkigt
och nervöst
jag orkar inte gå runt och vara den där oroliga tjejen
eller duktiga
eller dåliga och osmarta
att gå runt att vara rädd
att gå runt och känna sig dålig
det äter sig in
jag känner mig yr och ambivalent och fast i någonting
jag inte vet hur jag ska ta mig ur
eller hur jag kommer ta mig ur det
jag vet inte ens om detta är värt att skriva
allting är bara måndag tisdag onsdag torsdag fredag och en jävla massa
tur
och en jävla massa
slit
till vilket pris?
från det att jag var född
kände jag en plikt
gentemot mina föräldrar och alla runt omkring mig
det är snart slut på det
jag har bevisat nog och jag har gjort det för andra
för mycket
och någonstans där
finns det inte mer och säga
Jag skulle önska att jag kunde känna mig annorlunda
numera är det bara tomma dagar tomma känslor
det
enda
jag
ser
framemot
är
något
farligt
och
riskabelt
och
inte
ens
därför
kan
jag
vila
i
något
som
kan
vara
positivt
åh..
att leva, det är svårt
fast i ett ekorrhjul
Jag är bara så tom inombors
Tom på tankar
Tom på ord
Tom på vilja
och tom på lust
Allting har redan skett och allting har redan varit likadant
helatiden
allting spelas om och om och det är bara en dum illusion
att bli kär
att bli exalterad
att bli förvånad
för det finns inte så mycket som är så himla speciellt
efter en viss grad av erfarenhet och insikt
inser man
allt har ett slut och slutet gör det andra totalt likgiltigt och meningslöst
döden är det enda spännande vi alla har gemensamt och vi alla har kvar att uppleva
detta är ingen depressiv text
jag är inte deprimerad eller självmordsbenägen
jag är bara i en fas
i en sinnesstämning
mitt i en insikt
att förstå
djupare
än vad jag tidigare gjort
Ute efter någonting som får mig att vakna
att förändras
att hänföras
att på nytt låta mig luras
och försvinna in i en trygg omsvepande spännande vardag
det finns ingenting sådant nu
jag gråter inte
jag pratar inte
jag bara finns
för att jag blev född
punkt
120220 tankar
Om det fanns ett sätt att uttrycka
det jag kände
de färger jag såg
skulle jag gjort det
för längesedan
men det är någonting som tar emot
någonting som förstör
allt jag vill är att vara fri
fri från allt det som förgör mig
kanske missar jag att det är jag
som ibland
förstör
mig själv
ibland
ibland är det iallafall så
och om jag orkade
skulle jag leta reda på varenda känsla som någonsin förstört för mig
varenda människa som någonsin fått mig att tveka på mig själv
varenda ögonblick som någonsin fått mig att tvivla
och andas in det en gång till
och ut med lättnad
för det var inte mer än så
i slutändan är det ingenting som blir viktigt
men det är enkelt att skriva
desto svårare att leva
efter.
för det är faktiskt så
livet är ett svårt mysterium
trots att vi vet så mycket
vet vi egentligen ingenting
vad kommer hända
varför lever vi såhär
och varför just jag
varför är jag jag
det är omöjligt tyvärr
jag har inga svar
jag har bara olika strategier att få vardagen igenom
har brottom
det går faktiskt för snabbt
det här som kallas livet
ibland känns det nattsvart och smärtsamt
nästa andetag är fyllt med liv och förväntan
jag försöker inte hitta ett svar dock
tröttheten slog över nu
måste sova
skriver mer snart igen, måste komma in i det igen .
nothing really matters in the end, think about it..
Jag vet inte riktigt vad
eller hur
och verkligen inte när
allting är så förvirrande
jag står ute i snön och letar
efter spår
av en själ som aldrig borde förlorats
men när isen smälte
och marken grönskade
vet jag i slutändan att det var tvunget
att
nudda
botten
för
att
överleva
besatt part III
Jag har fortfarande svårt för att skriva.
Vet inte varför.
Tror det är något som saknas i mitt liv.
Jag längtar efter förbjudna och lite farliga aktiviteter.
Det är tomheten som driver det.
Dessutom är jag fortfarande besatt. Och det är jobbigt.
Som en förälskelse - fast på låtsas.
Som en dröm - fast på riktigt
Det går inte att ta bort min fixering. Den är där från det att jag somnar, tills dess att jag vaknar - och tiden där emellan.
Det är dock rätt behagligt samtidigt.
Det sjuka är att jag insett att jag inte behöver riktiga människor, eller riktig kärlek. Inte så länge jag har mina besattheter.
Det är läskigt att något falskt kan ersätta något äkta.
Och det är läskigt att jag inte riktigt vet hur det ska sluta
Fast jag är på något sätt säker på att det kommer gå bra.
Tillslut .
För jag har mer utav det goda än det onda.
Och jag vet att jag kan.
Mer än vad jag tror.
Punkt.
Svårt att skriva
Jag önskar att jag på riktigt kände att jag kunde skriva.
Det känns inte på riktigt nu.
Om jag skriver om mina känslor känns det inte längre bra, och som om jag får ur mig något av det onda eller jobbiga.
Det känns bara som om jag river upp saker, och påminner mig själv om vissa grejer jag helst vill förtränga.
Därför väljer jag att skriva på ett mer cencurerat och fritt tolkat sätt.
Men inte idag, trots allt
ilska
Jag är så otroligt arg.
gränsen
Det känns
Ohållbart
Overkligt
För mycket
Och för lite
Det är på gränsen
Det är för fucking dumt.
Jag vet inte hur jag ska göra
För att det är liksom nu jag borde klara av allting
men ändå är jag så långt borta då och då
jag orkar inte vara den person jag försöker vara alltid
inte när det känns som om alla tycker man är fel på något sätt
och om jag ska vara riktigt ärlig
är det svårt för mig att veta vem jag egentligen är
efter allting
och bortom alla skydd och försvar
och alla framgångar
om man ska på riktigt försöka se
och försöka säga
blir jag nog mest tyst
ja jag vet inte riktigt vem som möter min spegelbild
nuet
Jag är så levande nu att jag brinner.
Äntligen lever jag. Utan undantag och förhinder.
Jag är nyfiken och jag tar del av allting.
Det är min tur nu.
Men jag vet att det ligger mycket underliggande tankar och händelser kvar. Sedan en tid då jag inte var så bra på det här med att må bra.
hoppas på en bra fortsättning.
besatt part II
Det är så tungt.
Att veta, att det aldrig går, att det aldrig kommer finnas och att det aldrig kommer bli på riktigt.
Det är så tungt att andas då, du vet.
Det är som att drömma så verkligt att du nästan kan ta på det, men sedan vakna upp. Brutalt.
Det borde bli vi två.
Det värsta är att det inte går att acceptera.
Att det vackra blivit obehagligt.
Att det underbara blivit plågsamt.
Det smärtar i kroppen. Det krossar glaset hela universum tycks vara uppbyggt av.
Det blir ett djupt hål genom allting som någonsin funnits. Ett djupt smärtande försvinnande.
För evigt.
Det är dödens smärta. Att behöva inse. Att tvingas inse. Och att sedan försöka gå vidare.
Säg till mig att det är ett skämt.
Säg till mig att det obehagliga egentligen är det vackra. Och att allt detta strax ska vända.
För jag förstår inte hur en människa ska kunna ta något så verkligt. Till att förbjuda mig till det.
Jag känner dig så nära mig. På ett konstigt sätt. Så vet jag att du är här. Att du är min. Och att det vi har är någonting unikt.
låt mig åtminstonde få bli lurad då
snälla
besatt..
Det är så svårt att skriva.
Det känns som om jag kvävs av allting. Av all sorg som finns. Av allting som kunde ha varit, men som inte går.
Ja jag erkänner, jag har blivit besatt av något igen.
Men denna gången känns det som om det saknar motstycke.
Jag förstår inte hur jag kunnat missa detta i mitt 22år långa liv.
men sorgen är tung och jobbig. lika mycket som det gör mig glad gör det mig ledsen.
jag vet att det aldrig kommer kunna upplevas på det sättet som jag hade önskats. Det finns inte en endaste chans på miljonen. Inte ens på miljarden. Det gör ont att veta.
Undra hur länge detta håller i sig nu då?
nattliga tankar
Det kryper sig inpå mig.
Obehaget.
All min kreativitet är som död.
Jag kan inte skriva.
Ingenting känns äkta eller lustfyllt.
Det känns inte längre som att mina fingrar kan gå i 200 km/h utan att jag behöver tänka på vad jag gör.
Det känns inte längre som om jag får ur mig allt obehag. Allt dumt. Allt som skaver.
Det blir ingen lättnadskänsla.
Jag önskar så att jag fick tillbaka det.
Jag vet inte varför det är borttaget.
Jag känner mig trög och handlingsförlamad.
Allting i min omgivning känns likadant och gammalt och jag får svårt och se hur det någonsin varit roligt
Jag vill inte blunda.
Jag vill inte.
Jag vill bara försöka få fram det som jag förlorat.
Men jag är blockerad.
Det är som om någon stängt av någonting inom mig.
Jag vill så gärna känna känslorna som jag hade för bara några månader sedan.
Det var vackert och omvälvande. Det fick mig att känna som om ingenting annat var lika viktigt och vackert.
Det var meningen med livet. Jag fick allting på en gång. Jag älskade allt. Det går inte att inte ibland stanna upp och tänka på hur vackert det faktiskt var. Och hur mörkt och tomt det kan kännas när man förlorar vad som varit så otroligt vackert.
Det ironiska med det hela var bara att allt faktiskt var en illusion och inbillning från min sida.
Men jag kan inte sluta fascineras över att jag faktiskt kan producera sådana tankar, någonstans i min hjärna.
Jag vägrar ge mig för detta.
Jag tänker skriva tills jag känner lättnaden. Och om jag ändå inte gör det, tänker jag skriva mer.
I mina texter är det enda stället jag är fullständigt fri och fullständig.
Jag hatar känslan av glassplitter i bröstkorgen.
Jag hatar känslan av att vara totalt ensam.
Det är jag faktiskt.
Inom mig är det bara jag och det har alltid varit så.
Det går inte att blunda från det faktum att när man dör, är man inte trygg bland människor och sällskap längre.
Då är det bara ditt jag. Och din död.
Det är fruktansvärt att behöva känna en rädsla för detta, en rädsla som aldrig kan försvinna. För ingen har något svar.
Men samtidigt är det på något sätt tjusningen med livet. Det är inte på något sätt enkelt eller lättförstått.
Jag kommer från och med nu använda denna blogg till att få ur mig all ångest
Det är inte kul att vakna med en ångest som smärtar i hela kroppen
Det är inte kul att vakna till ett liv man inte vill leva
Jag vet att det inte finns någon annan utväg.
Men det är så skönt att ibland få tro det.
Att jag går till jobbet med trasig själ och ärrade armar är det ingen som vet om.
Det känns så jävla bra.
Att ha en kontrast.
Att ha en hemlighet så djup och smutsig att ingen annan får välkomnas till den.
Detta är en paralell verklighet.
Jag klarar mig själv numera, det vet jag.
Men jag vill inte känna det.
I eftermiddag blev det för mycket.
Det brände inom mig. Ångesten var så total och så stark.
Det gick inte att andas. Det gick bara att finnas, sekund för sekund. Kändes som år.
Jag vet att jag överlevde.
Jag vet att jag klarar det mesta.
Men ändå är det något i mig som inte vill lämna mig själv.
Jag vill inte sova.
Jag vill inte vakna till det.
Jag vill inte ta tag i detta.
Detta något som ger mig så svårt att andas.
Men varför måste jag
JAG MÅSTE
då förstår jag
jag måste stänga av
Nu
från och med nu stänger jag av
helvetes jävla piss människor som vandrar på denna jord
dom stänger jag av
dem ska inte få komma in under min hud
ingenting ska få förstöra för mig
piss på er
piss på olyckan
JAG KLARAR ALLT!
PUSS!
Suck på detta.
Vet inte vad jag känner.
Tomhet.
Hur fan ska allt gå?
Skar mig idag.
det var inte meningen, men huden glipade = ett till ärr.
Fan också.
Nu fick jag en till impuls till att skära. Fast jag slängde bladet i soporna för att göra det omöjligt för mig.
Varför har jag dessa impulser ikväll?
Längesen jag kände denna destruktiva längtan.
Nästan en längtan att något ska gå fel, att något ska hända. Att något stoppar mig från att känna denna hopplösa känsla. Av att vara fast. Av att vara tom. Och ensam. Ensam i en värld fullt med människor och möjligheter.
Men det är som att det tar slut innan det får lov att börja. Det är som om jag och rakbladen har en hemlig och smutsig pakt.
Utanför den hemliga pakten är jag som vem som helst.
En vanlig tjej med lite väl starka känslor. Men vardagen rullar på för henne också. Ganska bra.
Men det är någonting som ständigt fattas. Någonting som ständigt skavar.
och någonting som ständigt känns fel.
En längtan efter någonting, som hon inte vet vad det är. Men hon försöker finna den.
Vill så gärna lämna denna konstiga känsla bakom mig.
För den är farlig.
Just nu ser jag mig själv dra rakbladet längs armen
känslan och synen av att skinnet öppnar sig och att blodet visar sig är tillfredställande.
Någonting hemligt som är bara mitt. Någonting som tar över känslan av meningslöshet och tristess.
Enda sedan jag var liten har jag haft en dålig känsla kring mig själv. Att jag varit fel.
Att jag inte varit tillräcklig.
En känsla av att skämmas och inte tycka om sig själv.
På olika sätt har det uttryckt sig.
Ibland har jag önskat att jag somnat och sen inte vaknat.
Men just då man öppnat ögonen och insett att man är kvar, är stunden då man inser att det inte är så enkelt.
Detta är någonting man måste gå igenom. Någonting man måste stå ut i.
Det finns stunder då jag druckit mig så full att jag inte vetat vem jag är. Och jag älskade det. Älskade känslan av att försvinna helt sådär. Att släppa allting som alltid annars finns med mig. Som en tung ryggsäck på ryggen.
Det hände att jag i dessa stunder dunkat huvudet hårt i en vägg. Och hoppats att skadorna skulle bli livshotande.
Små försiktiga försök. För att jag egentligen inte vågade. För att det skulle varit så avgörande. Så definitivt. Så förödande för andra.
Det fanns stunder då jag skurit armarna schackrutiga av rött blod. Och njutit av det.
Det fanns stunder då jag inte önskat något annat än att dö. Att bara få försvinna.
Klumpen i magen var konstant. Tårarna rann sig trötta.
Paniken. Stressen. Någonting hände. Någonting krashade. Det någonting var jag. Och jag var så innerligt trött på allt. På hur jag tänkte. Och hur allting kändes.
Blodet grät de tårar jag tillslut inte orkade gråta.
Såren gav mig den smärtan själen inte längre orkade känna.
Det var jag och det var fruktansvärt.
Det var som om djävulen slutit en pakt med mina känslor.
Det fanns ingen långvarit lycka. Det fanns ingen trygghet. Det var svarta färger och svarta tider.
Vardagen kunde dra åt helvete. Det normala kunde dra åt helvete.
Någonting i mig har lämnat mig.
Någonting som ville finnas i mig har gått sin väg.
Jag vet inte vad jag fattas. Men någonting fattas mig.
Det är inte jag som misslyckas. Det är min svarta skugga som dragit ner mig i ingenting.
Jag orkar inte längre dansa när musiken slutat spela.
Jag orkar inte längre göra mig fin när ingenting längre är fint
varför ska jag låtsats vara någon när jag känner mig som ingen
Det är tungt att vara olycklig i en skrattande värld
Det är jobbigt att tvingas vara någon man inte tycker om
när det känns som att man måste det
i en värld som denna
är en person som jag
ensam
men jag vägrar se det jag känner
jag vägrar vara det jag känner
en dag ska kommer jag dö
på ett sätt känns det som en befrielse
en befrielse för någon som mig
som alltid känt sig orolig inombords
orolig för att någonting är fel
allt hon ville var att vara ok
att vara omtyckt
det kändes omöjligt
så omöjligt att få uppleva det
såren blev många
såren tog över
olyckan skymde hela hennes värld
det var så tungt
hon var så långt ifrån den hon kände att hon måste vara
vad gör man då
vad gör man om man gjort allt
men ändå misslyckats
om man brytits ner så många gånger att man tillslut börjat hjälpa till nedbrytningsprocsessen
livet kunde dra långt bort åt helvete
olyckan var mitt jag
det enda sanna var jag och min smutsiga hemlighet
jag ville dö och lämna allt
jag ville slippa det jag hela tiden kände mig stressad av
jag ville bli en ängel över alla istället
men det gick inte
det var inte meningen att det skulle vara så enkelt
eller så svårt
det enda som var med meningen var att jag skulle få lida
lida tills jag insåg att jag inte kunde göra någonting annat än och stanna kvar
och det är nu när jag skriver jag inser att jag saknat detta så otorligt mycket
jag bryr mig inte om stavfelen nu
jag bryr mig inte om att jag formulerar mig konstigt eller tråkigt
jag vill bara skriva tills klumpen i magen försvinner
och pakten med det smutsiga lämnar mig
för det vet jag att den gör
snart vaknar jag på morgonen och inser att det bra var en dum destruktiv dimma
precis som jag gjort för något år sedan
när man skurit och skurit och sen plötsligt sett vad fan man gjort med sig själv
det är inte det enklaste
och det är fan inte rätt väg
men vem har sagt att man inte får göra misstag
det var meningen att mitt liv skulle gå till såhär, tror jag
min olycka var tvungen att nå sin kulmen
eftersom att jag inte ständigt kunde gå runt med ångest
subtil ångest
utan att det någonting fick brinna ut
för att sedan lämna mig bland aska och dimma
det är över nu
jag önskar att jag kunde gå tillbaka till mig själv då och säga att jag måste kämpa
det blir värre annars
och tänk nu inser jag
jag ville inte bli vuxen
jag ville inte fortsätta pressas in i massa krav
när jag redan kände mig fel
misslyckad
otillräcklig
och så otroligt stressad över det hela
det gick inte att föreställa sig vuxenvärldens krav på allt detta
och inte fan orkade jag mer
jag slår upp ögonen med ett ryck
hjärtat hoppar till i bröstkorgen
vad har jag gjort och varför
känslorna från igår var inte bra
men varför gick jag såhär långt
.......
Du inser att du är vuxen
Du inser att ärren aldrig kommer blekna.
Du inser att du inte vuxit från den ursprungliga känslan
men du har blivit fri
fri från den pakt du slutit med smutset och skammen för flera år sedan
nu är det bara impulsiviteten och känslostormarna du måste lära dig stänga av
för du vill väl inte ha fler ärr?
Du vill väl inte ha fler oroliga episoder i livet?
Hell no.
Nu går jag vidare
och hoppas att tomheten och meningslöstristessheten också gör det
PUSS.